C-H Svanberg, en exceptionell medelmåtta?

Släpper inte spåret som plockades upp från förra bloggposten. Om alla är mer eller mindre lika. Om alla presterar som de flesta och har förmågor som delas med majoriteten, då är alla medelmåttor. Även näringslivets toppar. Så är det, även om styrelseordförandena och landets VDar inte håller mer. Ingen vill som sagt erkänna att man är som folk är mest, ändå visar forskningen i en, och en enda, tydlig, riktning: ytterst få presterar över medel, oavsett vad man mäter.

Därför är en sådan rubrikernas man som AB Volvos nytillträdde styrelseordförande, Carl-Henrik Svanberg, också en medelmåtta. Det som skiljer honom från alla oss andra är att han har fått allmänheten, aktieägarna och näringslivets övriga toppnamn att tro på myten om hans egen förträfflighet. Innan jag fortsätter vill jag påpeka och vara tydlig med att jag inte på något sätt vill förringa Svanberg som människa. Han har uppenbarligen kvalitéer. Det jag vill peka på är att hans kvalitéer inte skiljer sig dramatiskt från andra människors kvalitéer.

Det är tron på att människor skiljer sig från kollektivet. Det är den kollektiva övertygelsen om att en människa kan göra skillnad, helt på egen hand, i kraft personliga och exceptionella egenskaper, som jag ifrågasätter och granskar här. Svanberg gör säkert ett gott jobb. Annars skulle han inte kunnat stanna kvar i toppen så länge som han gjort. Hittar till ett gammalt urklipp i mitt arkiv, från 2003. En artikel från GP där han intervjuas i samband med att han tillträdde som VD på Eriksson. Där står något som i ljuset av den förra bloggposten blir viktigt. Vad är det för kvalitéer Svanberg har?

Men en sak är klar. Är det något Carl-Henrik Svanberg behärskar till fulländning så är det att utstråla kompetens, handlingskraft och kontroll över situationen. [...] Den här känslan har han också förmågan att ingjuta i de anställda. [Han säger lite längre fram att] Det handlar om att försöka få ut energin ur alla människor - och det tror jag att jag kan. 

Han kan få andra att jobba mer än de annars skulle. Det är så klart en bra egenskap för en chef, men det är väl å andra precis vad man både kan och bör förvänta sig av chefen. Det gör honom inte unik. Bland gruppen chefer är han en medelmåtta. Det finns många som har samma egenskap. Svanberg har bara lyckats lite bättre i marknadsföringen av sig själv.

När Svanberg tillträdde som VD för Eriksson var förhoppningarna stora. Minst lika stora som de förhoppningar som knyts till honom som ordförande i styrelsen för AB Volvo. Läser artikeln i SvD, och fastnar vid följande citat.

I och med utnämningen har Carl-Henric Svanberg två tunga ordförandeposter, i Volvo och BP. Men det är något han själv inte ser som ett problem. 

Tiden han lägger på BP motsvarar tre dagars jobb i veckan, det nya Volvo-uppdraget cirka en dag. Och arbetsgivaren BP har varit tydlig med att de inte ser ett problem med att Svanberg kombinerar rollerna.

Hur mycket av din tid kommer du att lägga på arbetet i Volvo?

–Det blir väl någon dag i veckan. Det är svårt att säga exakt, men det är så styrelsearbete fungerar.

Om vi antar att Svanberg är exceptionell. Att han är en unik individ som har kvaliteters om ligger långt över genomsnittet. Det kan mycket väl vara så. Men då bör man betänka hur han använder sina unika egenskaper. För en ersättning på 2.1 miljoner kronor om året ägnar han uppgiften en dag i veckan. BP får tre dagars uppmärksamhet. Detta borde innebära att hans insats i slutändan, för AB Volvos och aktieägarnas räkning, inte motsvarar vad en medelmåttig chef klarat av.

Varför, kan man fråga sig, arbetar man mindre i toppen av pyramiden än längre ner? Varför arbetar människor som anses vara exceptionella mindre än majoriteten. Om det är så deras egenskaper används, egoistiskt för att få mer fritid och möjligheter att göra annat än att koncentrera sig på uppgifterna de får betalt för. Vad ska vi då med dem till? Det är en form av resursslöseri. Det minsta man borde kunna begära är att den som har det yttersta ansvaret för ett företag ägnar det all sitt arbetsfokus.

Är man dessutom, som Svanberg, ordförande för ett företag, BP, som tar gigantiska miljörisker i sin jakt på olja och lönsamhet. Om det är vad som upptar det mesta av hans arbetstid. Då är det berättigat att fråga hur det engagemanget kan kombineras med ett företag som tillverkar lastbilar, och som dessutom marknadsför sig med miljöargument? Hur får man ihop det? Sanningen är att man får inte ihop det.

Kultur är inte logiskt. Kultur går inte ihop sig. Kultur kan bara förstås och analyseras med bibehållen komplexitet. Så, är man kritisk till lönerna, arbetstidsavtalen, fallskärmar och bonusar i näringslivet, då är det inte Svanberg och hans kollegor som skall klandras. De är bara marionetter i det övergripande spelet. Toppnamnen i näringslivet är som folk är mest och har bara haft lite mer tur än andra. Det är den största skillnaden mellan dem och deras anställda som förväntas arbeta (minst) 40 timmar i veckan och som riskerar avsked om de samtidigt, på sin fritid, arbetar för ett konkurrerande företag.

Medelmåttor är vi alla, det är bara det att vi gör skillnad på folk och folk. Och så länge vi kollektivt tror att vi själva är bättre än genomsnittet kommer rådande ordning att bestå. Så: Grattis Carl-Henrik Svanberg, till ytterligare en fjäder i hatten. Grattis till ännu en utnämning och en väl tilltagen lön för att bara vara sig själv. Till oss övriga medelmåttor säger jag: Dags att kavla upp skjortärmarna och hugga i, för av oss krävs det mer än andra för att överhuvudtaget få behålla jobbet.