tisdag 3 april 2012

Psykopat eller firad ledare?

Vetenskapens värld igår. Idel, ädel, adel. Naturvetare. Allvarliga män i laboratorier. Letandes ondskans biologiska ursprung. Psykopatens neurologi. Allvar. Riktig forskning. Blodprov och skiktröntgen. Frustrationen bubblade. Kulturvetaren i mig skakade av uppdämd ilska, över naturvetare som får breda ut sig med sina teorier om människan. Vad som gott och vad som är ont bestäms av sammanhanget. Ingen kan hävda något annat. Utom naturvetare, i Vetenskapens värld. Arg, men ändå fascinerad tittade jag vidare. Trailern hade lovat något annat än detta. Irriterad väntade jag på upplösningen.

Strax efter mitten av programmet kom den. Då avslöjade en av hjärnforskarna att hans hjärna och gener uppvisade alla tecken på psykopati. Han kände igen sig i psykopatens brist på empati, vilket först förvånade honom. Sedan började han fundera över sakernas tillstånd. Vad var det som fick honom att inte mörda? Vad var det som gjorde att han fungerade, även om hans familj inte blev ett dugg förvånade över resultaten?

Forskaren kunde se tillbaka på en osedvanligt lycklig och harmonisk barndom. Det var förklaringen. Uppväxtmiljön hindrade psykopatin från att aktualiseras. Drar mig till minnes Martin Ingvars ord: Människan är till 100% arv, och samtidigt till 100% miljö. Det går inte att isolera den ena aspekten från den andra. Människa blir man tillsammans, i samverkan, inom ramen för, sammanhangen man lever och verkar inom. Biologi och kultur, tillsammans gör oss människor till människor. Tillsammans!

Biolog går inte att tänka och förstå i termer av mänsklighet, utan att väga in kulturella aspekter. Ändå är det biologer, neurologer och naturvetare som får framträda ensamma och oemotsagda i vetenskapsprogram och dokumentärer. Alltid. Först när det är (natur)vetenskapligt bevisat att människan är ett resultat av kultur lyssnar man, men paradoxalt inte på båda vetenskapsgrenarna, utan bara på naturvetarna. Kunskap känns uppenbarligen bara igen om den presenteras i laboratoriemiljö.

Intressant kunskap, tycker jag, som kulturvetare. Det också, säger något om oss människor. Frustrerande, lika fullt, att tvingas känna sig diskriminerad. Paradoxalt att kulturvetare inte också får komma till tals. Inte bara, men tillsammans. Om vi nu är både arv och miljö, varför samarbetar inte naturvetare och kulturvetare? Varför utbyts inte fler kunskaper mellan disciplinerna?

Vill vi veta, egentligen? Vill vi förstå, på allvar? Vad innebär det att vara människa? Vill vi veta, eller vill vi bara bli förförda? Är det underhållning vi vill ha, eller viktig och användbar kunskap, om oss själva och om det samhälle vi bygger? Frågan är retorisk, jag vet. För ingen frågar mig, eller någon annan kulturvetare. I bästa fall lägger man ord i vår mun. Lyfter upp citat som passar det man vill visa, och redan på förhand bestämt sig för. Egentligen är det ett problem för samhället, inte för mig som individ. Men jag bryr mig ju, och det gör ont i mig när jag tvingas se och uppleva hur den kunskap jag har antingen ignoreras, eller misshandlas.

Psykopater, visste ni det, passar som hand i handske för ledande positioner i näringslivet. Naturvetenskaplig forskning visar det, och undersökningar ger vid handen att påfallande många chefer, högt upp i stora ledande organisationer har psykopatiska egenskaper, precis som neurologen i Vetenskapens värld. Föga förvånande. Vem annars kan med att kräva bonusar som trotsar all normal vett och sans? Vem annars kan utan att blinka driva människor ut i arbetslöshet, och samtidigt kräva högre lön och respekt för sin förmåga att ta sådana "nödvändiga" beslut?

Samhällets ökade krav på snabbhet och effektivitet. Vårt allt tydligare fokus på ekonomi, på vinst och pengarnas roll som ett slags universell måttstock för snart sagt allt. Och avsaknaden på kritik av utvecklingen. Vart leder det mänskligheten? Vad är det för samhälle vi håller på att skapa, tillsammans, med öppna ögon och med stöd i beprövad vetenskap?

Dags att stanna upp. Hög tid att reflektera över det. Utan eftertanke, utan tid för kritisk reflektion. Utan marginaler. Utan samtal, och med avsaknad av omsorg om helheten. Vad händer då? Fundera på det. Svaret är på inget sätt givet, men vi får leva med konsekvenserna.

Inga kommentarer: