Fler tankar om plastikkirurgi

Fick en lång kommentar/fråga/reflektion på mitt inlägg om kosmetisk kirurgi. Vill svara och tänka vidare  här, istället för bland kommentarerna. Frågan är viktigt, och som alltid i bloggsammanhang blir allt inte lika stringent och väl genomtänkt. Det är nu inget problem, det är stället förutsättningen och tjusningen med detta forum för utbyte av tankar. Mina tankar är inte exklusivt mina, Flyktlinjer vill jag ska vara en plats för gemensamt tänkande.

Henrik skriver,

Funderar på över hur långt vårt individuella ansvar går. Om jag mår dåligt pga samhällets ideal och min lösning är att operera mig. Är det då mitt ansvar om andra senare gör som jag? (-kanske) Alla människor har inte resurser, av vilken art det vara månde, att ta fullt ansvar för sina handlingar. Därför väljer folk att hitta sanningar i det de tror på oavsett om det är vetenskap, religion, yta, alkohol. Visst vore det bra om vi gjorde världen bättre. Att vi bröt mot osunda ideal, kärnvapenframställning, rasism etc. Men vems är ansvaret när samhället misslyckas med att fördela resurser, misslyckas med att välkomna människor, misslyckas med att få folk delaktiga. 

Ansvar. Fastnar för det, och har varit inne på detta förut. Ansvar kan tänkas och förstås på olika sätt. Att ha ansvar, eller att ta ansvar, att tvingas till ansvar. Frågan är komplex. Och utan förståelse för de förutsättningar som föreligger får vi inget bra samhälle. Håller med om att det är problematiskt att skuldbelägga den som av olika anledningar väljer att operera sig. Och jag försökte hitta en ingång till frågan som inte handlade om individen, utan om samhället.

Konsekvenser, där landar jag när jag reflekterar över alternativa sätt att närma sig ansvarsfrågan. Att se till och försöka förstå kopplingarna mellan handling och konsekvens, det kan vara en väg att gå. För det får konsekvenser, oavsett hur man väljer att se på det. Talar man om ansvar hamnar man lätt i frågor om skuld, och det är så klart problematiskt. Speciellt om man ser till fördelningen av resurser. Viktigt därför att inte leta efter kategoriska förklaringar. Öppenhet, förståelse och förutsättningslösa samtal om konsekvenser, det tror jag på. Det tror jag kan leda till en bättre värld, även om det så klart inte går att på förhand uttala sig om vad som är bra. Konsekvenser igen, bara med utgångspunkt i konsekvenser går det att uttala sig om värdet av en handling.

Jag ser ett problem i strukturella förklaringar och ett samhälleligt ansvar. Samtidigt är människan bristfällig och många gånger svag. Det yttersta ansvaret för ens handlingar är det alltid en själv? 

Ansvaret vilar aldrig uteslutande på individen, just eftersom hen är svag och bräcklig om man jämför med samhället som utgår från den totala populationens samlade handlingar. Ansvaret ligger därför mellan individen och samhället. Det går inte att precisera det närmare än så, och det gör att frågan hålls aktuell och levande. Det är enda sättet att närma sig ansvarsfrågan.  

Det är lätt att hävda att kändisskap som vilar på exempelvis vetenskaplig auktoritet, relevanta argument är bättre än ett kändisskap baserat på en snygg yta.
Vissa blir lyckligare, i synnerhet i vårt samhälle, av yta än av kvalitativa diskussioner. Är det då inte bara elitistiskt att hävda att det senare är bättre?
Vem bestämmer att det är bättre att vara en olycklig Sokrates än ett lyckligt svin?
Varför är det bättre att lyssna på komplex musik än pop?
Det är ju också något skapat.

Ja, jo, visst. Men jag hoppas att jag inte uppfattas som någon som hävdar att vetenskaplighet är bättre en lättsam ytlighet? För det är mig främmande. Det är kontingenta, kollektivt skapade försanthållanden, som ger upphov till konsekvenser. Vad jag menade och förde fram som förslag till lämpligt förhållningssätt till plastikkirurgin som fenomen var tanken om att det är bättre för alla om fler blev kända och fick uppmärksamhet för sådant de gör för andra, istället för sådant de gör med och för sig själva. Olyckligt om det uppfattas som kritik mot enskilda individer. Det var inte så jag menade. Jag reflekterade över konsekvenser, kollektiva konsekvenser över det som hålls för sant i dagens samhälle. Ser en fara i om narcissismen ökar, det var vad jag ville peka på och reflektera över.

För mig blir gränsen svår att dra för när ansvaret till mina handlingar beror på hur samhället har skapat mig eller mina aktiva val. Omvänt. Det är också svårt att utkräva ett ansvar av mig att göra handlingar som på något sätt skall vara högre moraliskt stående än det samhälle i vilket jag har formats. 

Håller med, men det handlar om ett samspel här. På gott och ont. Allt, både jag och samhället är resultatet av ömsesidig tillblivelse. Och återigen, bara för att man talar om ansvar blir det inte automatiskt möjligt att utkräva ansvar. Med ett lite mer posthumanistiskt präglat synsätt på individen menar jag att det är möjligt att ta sig ur denna typ av tankemässiga låsning. Ansvar är något alla drabbas av, vare sig man vill eller ej. Därför är det bättre att släpa den aspekten och mer se till och tala om konsekvenser, av handlingar. Handlingar kan altid utföras på olika sätt, och med en ökad kollektiv medvetenhet om detta ökar chanserna till att fler goda handlingar utförs. Tror jag.

Ett sådant resonemang kan dras ännu hårdare när det gäller utvecklingsländer eller fattiga. Vi har åtminstone många basala behov tillfredsställda.
Jag är också tveksam till att det vi säger inte skulle ha någon betydelse. Att det skulle vara underordnat det vi gör. Att tala är också att göra. 

Absolut, det håller jag med om, men jag menar att fokus idag allt för mycket ligger på talet, ytan och intentioner. Hur ofta hör vi inte makthavare stå i TV och säga: Så ska det absolut inte vara, och sedan fortsätter man som tidigare. Det läggs alldeles för stor vikt också vid det som utlovas, i ord. Handlingar blir på detta sätt allt för lätt uppfattade som ett slags formalitet. Är det bara beslutat och  bestämt så blir det så. Kvalitetssäkringssystem är bra och vettigt, men vem kontrollerar kvalitetssäkringsstemen och så vidare. I slutändan är det det som görs som räknas och som ger konsekvenser. Ord kan dock leda till handling, det får man aldrig glömma.

Vad händer om vi bara gör saker som intresserar oss själva, frågar du. Jag tror att det är nödvändigt att göra saker för att det intresserar och gynnar mig. Jag tror till exempel att världen blir en bättre plats om jag sätter mina intressen före andras i vissa ganska avgörande fall. 

Det är ju liberalismens kungstanke. Och den går inte att ducka för. Den är allmänt spridd, och den påverkar samhället. Viktigt här liksom överallt annars är att inte vara kategorisk. Det finns aldrig ett svar, bara olika. Och det går inte på förhand att värdera dem. Bara i relation till konsekvenserna går det att bilda sig en uppfattning om dess värde. Balans är ett nyckelord, mellan krafter som löser upp genom att lyfta fram individen, det enskilda, och krafter som accentuerar och uppmärksammar det kollektiva, strukturer och samhället. Båda behövs, och skapas tillsammans.

Jag räddar hellre mitt eget barn från döden än cancerforskarens som kommit på botemedlet. Vart skulle världen annars ta vägen?

Självklart Henrik, och ingen skulle klandra dig. Det paradoxala är dock att om ingen ägnar sig åt något som inte handlar om dess personliga vinnings skull, om alla bara ser om sitt eget hus. Då hade vi kanske ingen forskning alls. 

Slutsatsen blir att det finns inga enkla svar, att det inte går att vara kategorisk. Världen blir till, i och genom komplext samspel mellan en lång rad aktörer (materiella såväl som icke-materiella). Inget är. Allt blir. Och det oväntat oväntade ligger ständigt på lur, överallt, alltid.

Lite mer ödmjukhet, förståelse och en lite mer prövande och inte så kategorisk inställning till världen. Där landar jag när jag tänker på vad som skulle kunna vara en allmän maxim i arbetet med att skapa en bättre värld.