Hållbarhet och lärande är notoriskt diffusa begrepp, men det är inget problem

Tänkte presentera lite reflektioner från seminariet om AIL och hållbarhet i måndags. Igår, några dagar efter samtalet, på väg mot jobbet, efter en lyckad förhandling om räntan på banken, slog det mig vad problemet med både hållbarheten och det arbetsintegrerade lärandet är. Problemet är att det handlar om frågor som inte riktigt passar in i den gängse mallen för hur kunskap antas bli till. Därför lyfter det inte riktigt. Därför kommer bara tre av 500 potentiella deltagare på seminarier om arbetsintegrerat lärande. Därför drar sig forskare från att arbeta med hållbarhet. Tror jag, bör väl tilläggas.

Varken hållbarhet eller arbetsintegrerat lärande är något definitivt, båda fenomenen blir till i handling och kommunikation. Varken AIL eller hållbarhet går att definiera på ett och ett enda sätt, båda begreppen är per definition öppna. Bara genom att vara öppna och under ständig tillblivelse fungerar begreppen för ändamålet. Hållbarhet är inget regelverk som man utformar en gång för alla, inget perfekt förhållande som ligger dolt djupt inne i verkligheten, för oss människor att upptäcka. Hållbarhet går bara att nå i och genom handling. Det krävs långvarigt engagemang och ihärdigt arbete, annars uppnås inte långsiktig hållbarhet. Samma gäller för AIL.

Vad som måste till är ett slags nomadologiskt engagemang i den blivandeprocess som skall falla ut i hållbarhet och ett lärande som uppstår i mellanrummet mellan arbetsliv och akademi. Det går på tvärs mot hur akademin är organiserad idag. Hållbarhet och lärande är illa lämpat för att trängas in i en ram där det mesta handlar om citeringar eller publikationer i internationella refereegranskade tidskriftsartiklar. Det finns heller ingen best practice för AIL och hållbarhet som går att upphovsrättsskydda och åka på konferenser och presentera. Det enda man kan göra om man vill arbeta med frågorna är att engagera sig i dem, i vardagen, över tid.

Det går inte att bli bäst på AIL eller hållbarhet, bara mer eller mindre väl fungerande. Det går heller inte att på förhand veta om det eller detta kommer att leda till lärande och hållbarhet. Begreppen fylls med innehåll i och genom det kollektiva arbetet med dem. Därför går det heller inte att informera sig om vad det är och sedan bara göra. Utan kritiskt engagemang av samtliga inblandade leder arbetet fel, och det kan till och med hämma lärandet och hindrar hållbarheten.

Hållbarhet och AIL måste växa fram underifrån. Hierarkier och toppstyrning hindrar utvecklingen och motverkar det övergripande syftet. Det går därför heller inte att formulera forskningen kring detta som stora projekt med ambitiösa mål. Utsikterna för att kunna landa ett spektakulärt mångmiljonbelopp är därför minimala, och när det dessutom inte finns några andra erkända meriteringspoäng att plocka, ja då minskar intresset. Så klart. Intresset från forskare som behöver den typen av incitament för att komma till jobbet vill säga. För den som verkligen vill veta och utforska gränserna för mänsklighetens kunskaper är detta emellertid inget problem.

När jag startade seminarieserien, i januari 2010, var det för att erbjuda en arena för gemensam kunskapsutveckling, underifrån. Jag kände ett behov av ett sammanhang där det var högt i tak, där titlar inte räknades, där osorterade tankar kunde stötas och blötas mot varandra. Helt enkelt ett slags tankens barnhage där kompetenser kunde mötas stället för professorer, docenter, doktorer och adjunkter som företräder sitt ämne, sina intressen. Bara så, bara genom att lägga bort titlarna, kan nytänkande främjas och engagemang fås att växa underifrån. Och det är vad som krävs för att främja lärande och skapa hållbarhet.

Det går inte att på förhand veta vilka idéer och metoder som har bärighet och vilka som inte har det. Är det tankens kraft man vill skall vara den kompass man följer måste misslyckanden accepteras. Lite som riskkapital. Genom att satsa brett vet man att något kommer att fungera, man vet bara inte exakt vad, på förhand. Därför är såväl misslyckandena och framgångarna hela gemenskapens förtjänst. Och det är där det brister många gånger. I alla fall i en kultur där individen står i centrum, sanningen formuleras i bestämd form singular, och där kompetens avgörs med hjälp av externa mått.

Alla har så klart sina skäl att inte komma på seminarier. Och jobbet som lärare på högskolan är idag fruktansvärt tidspressat och därför försvinner så klart många. Men det går inte att med facit i hand, efter 20 genomförda seminarier, att skaka av sig misstanken att en viktig förklaring till den dåliga uppslutningen är rådande syn på kunskap och vad som är meriterande inom akademin. Konsekvensen blir att utvecklingsarbetet rörande denna typ av frågor blir lidande. Det är djupt problematiskt. Att ett seminarium inte lockar storpublik är så klart tråkigt, men det kan ju faktiskt bero på arrangemangets kvalitet. Men eftersom detta är ett mönster i samhället och inte en isolerad företeelse bör det trots allt reflekteras över.

Vill vi ha ett annat lärande och kunskap som utvecklas i samverkan med arbetslivet, och är det hållbarhet som verkligen är långsiktigt hållbar som är målet. Då går det inte att trampa på i gamla spår. Nytänkande är av nöden, liksom överseende och uthållighet. Och en nomadologisk ansats menar jag kan vara en väg att gå. Det är värt att testa av många olika skäl. Ett är att det bara kostar tid och energi. Ett annat är att det är roligt att kasta sig ut och delta i en kreativ process. Därför har jag bestämt mig för att arrangera ytterligare fyra seminarier i serien Samtal om AIL. Jag bryr mig inte om varför så många väljer att inte komma. Jag bygger det som går, av det som fungera, där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Jag gör det för att jag tror på tanken, och för att jag är oroad över akademins utveckling, rådande forsknings- och utbildningspolitik samt klimatet.

Seminariet i måndags då, hur var det? Jo, vi som var där fick gott om utrymme för att sätta ord på våra tankar. Och blandningen av kompetenser vid bordet var, trots att vi bara var fyra som deltog i samtalet, väl spridda. Vi löste inga konkreta problem, men i alla fall jag stärktes i övertygelsen om att samtal rymmer en ansenlig potential för skapande av nytänkande. Denna bloggpost hade till exempel aldrig blivit skriven om inte seminariet genomförts. Vi som var där lärde ömsesidigt av varandra, i mellanrummet mellan varandra och våra respektive kompetenser. Jag ser därför fortfarande seminariet som början på något som kan växa och sprida sig. Och som vanligt gav insatt tid och möda mångfalt tillbaka.

Samtal om AIL och frågan om hållbarhet triggar mitt intresse, är intellektuellt utmanande och viktigt. Därför fortsätter jag, här där och på andra ställen. För att jag kan, för att det ger mig något och för att jag tror på formen och dess möjligheter. Både bloggandet och seminarielederiet är ett led i mitt övergripande samhällsengagemang och vetenskapliga gärning.

Avslutar med ett typexempel: Anders Borg talade i Agenda i söndags om att Sverige satsar bland de bästa i Europa, per capita, på järnvägen. Visst, vi kanske är bäst, men den centrala frågan, det som verkligen betyder något, är ju om det räcker och är bra. Fungerar järnvägen som den bör? Det är resultatet som räknas, inte hur man ligger till i förhållande till andra. Samma gäller hållbarhet, och lärande.