Medelmåttor är vi alla. Fatta det!

En notis fångar mitt intresse. Vaknade tidigt idag. Pigg och utvilad, men framförallt frisk, efter en lång och seg förkylning som satte sig på bihålorna. Det påverkar tankeförmågan. Att ha en inflammation och en massa var mellan tankens boning och skärmen där tankarna visualiseras tar på krafterna. Tacksam för det man vanligtvis tar för givet kan jag nu både blogga, ta hand om lägenheten och njuta fullt ut av några dagars ledighet här i Påsk. Men det var inte det jag skulle skriva om, det var notisen. Notisen från dagens pappersupplaga av SvD, som jag väljer att citera i sin helhet.

Lagom inte längre bäst [är rubriken]. Tidigare kunde man som medelmåtta ha ett medelmåttigt arbete och leva alldeles bra på det. Nu när man allt lättare att får (sic) tag på billigare arbetskraft, robotar, billigare mjukvara, automatiserade tjänster och billigare specialister, är medelmåttans tid över. Företagen vill ha talanger och även medelmåttan behöver hitta sina unika värden och framhäva dem.

Som alltid finner man det viktigaste lite i marginalen. Där finns kunskapen, den centrala. Vill man känna sin värld och vill man förstå sin samtid är det i detaljerna man ska söka. Det till synes obetydliga, det som bara flimrar förbi och som lätt uppfattas som brus, det är det viktiga. Där får man syn på förutsättningarna för helheten. Där träder diskursen i öppen dager. Det självklara, triviala, är det centrala. Foucault förstod det, och därför letade han inte bland kungarna och adeln när han ville förstå den klassiska epoken, 1600 och 1700. Han sökte bland historiens avskrädeshögar, efter notiser. Och där fann han det som samtiden tog för så pass självklart att det inte ägnades en tanke. Samma gäller för oss. Det är det vi inte bryr oss om som är det centrala, för det är där vi är som minst vaksamma på underliggande uttryck för makt.

Läs notisen igen. Vad står det? Landet lagom nöjer sig inte längre med lagom. Idag förväntar vi oss mer, av allt och av alla. Det räcker inte att vara som andra, alla måste vara bättre än genomsnittet. Som ett slags ödets nyck sammanfaller den analysen med hur människor ser på sig själva, som just bättre än genomsnittet. Om detta välkända och utbredda fenomen finns en lång och högintressant Wikipediaartikel, som inleds med följande ord.

Illusory superiority is a cognitive bias that causes people to overestimate their positive qualities and abilities and to underestimate their negative qualities, relative to others. This is evident in a variety of areas including intelligence, performance on tasks or tests, and the possession of desirable characteristics or personality traits. It is one of many positive illusions relating to the self, and is a phenomenon studied in social psychology. 

Sätt samman vad vi vet utifrån forskning, med hur vi ser på oss själva och det samhälle vi bygger tillsammans. Är det då alldeles säkert att vi vill fortsätta på den inslagna vägen? Vad viner vi, som samhälle, på att försöka vara över medel? Är det överhuvudtaget möjligt? Frågan är inte bara viktig, den är avgörande för framtiden. Det som lyfts fram i notisen är en realitet, idag. Vi bygger ett samhälle där bara den som kan prestera över medel kan räkna med att leva ett hyfsat liv, men i realiteten krävs mer än så för att vara riktigt säker. Det får så klart konsekvenser, för alla! För fler än hälften, eftersom medel är det stora flertalet.

Titta på börsen. Samma fenomen där. När vi placerar våra pengar, våra pensioner, vår framtid på börsen gör vi det så klart i fonder och hos förvaltare som presterar bättre än medel. Allt annat vore ju korkat. Tänker man så bör man fundera ett varv till, och man bör studera forskning på området. Och forskning följer inte alltid, bekräftar ofta inte, intuitionen. Läser följande, på Aktiespararnas hemsida.

Redan innan 1970-talet kunde Jensen [1969] finna resultat som visade att aktivt förvaltade fonder – i genomsnitt – genererade en sämre avkastning än marknaden i sin helhet, d.v.s. index. En hel del annan forskning har sedan dess visat på liknande resultat. Genomsnittsfonden lyckas inte överträffa marknaden och fondernas avkastning är inte förutsägbar, varför man kunnat dra slutsatsen att den genomsnittliga aktivt förvaltade fonden inte heller lyckas överträffa indexfonderna. Tar man dessutom hänsyn till transaktionskostnader och avgifter blir resultaten än tydligare.

Samma fenomen igen. De flesta tror sig prestera bättre än övriga, och när de agerar kollektivt i enlighet med denna övertygelse resulterar det i att så gott som alla presenterar sämre än dem som slaviskt följer strömmen. Läs den inledande notisen igen. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Och är det vettigt, när vi nu vet vad vi vet, att underblåsa en samhällsutveckling som leder i den riktningen? Nej, det är varken vettigt eller evidensbaserat, det är farligt och galet.

Utrotandet av medelmåttan från det kollektiva medvetandet, försöken att höja den generella nivån i samhället över medel, är förödande. Det leder inte till något gott, för någon. Det är ett uttryck för kollektiv hybris. Medelmåtta är inget man är, det är en statistisk artefakt utan koppling till levt liv. Ingen av oss är medelmåtta. Medelmåtta är ett relativt värde. Det kommer dessutom alltid att vara mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt.

Ordet medelmåtta har fått en dålig klang i samtiden. Det både kan och bör man fundera över. Varför är det så? Det är ju ett uttryck för självförakt, alternativt självförnekande. Vi är alla, mer eller mindre, medelmåttor. Och det kommer vi att förbli, oavsett vilket samhälle vi lever i.

Betänk, besanna, besinna detta fact of life.