Vetenskap är en speciell verksamhet. Ska föreläsa om det ämnet idag, utifrån/om vetenskapsteoretikern Ludwig Fleck och hans bok, Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Intressant, på många sätt. Knyter dessutom an till vad jag skrev igår, om referenser. Traditionen och den vetenskapliga konventionen bjuder att man har referenser, det är en del av den tankestil man har att förhålla sig till om ambitionen är att det man sysslar med ska kunna godkännas som vetenskap. Uppfyller man inte kraven känns det inte igen, erkänns arbetet inte som vetenskap.
Vetenskap är en mycket traditionstyngd verksamhet. Inte mycket att säga om det. Mycket av det är utanpåverk som inte påverka innehållet, i sak. Det ska bara vara så. Vetenskap handlar dessutom bara till dels om rena fakta, om kunskap. Det handlar lika mycket om makt, intriger och om kultur. Sådana aspekter av vetenskap har undersökts inom den disciplin som Fleck kan sägas vara en av grundarna till, sociala studier av vetenskap.
Ämnet intresserar mig. Nej, fascinerar mig. Jag är uppslukad av frågan, vad är vetenskap? Har funderat väldigt mycket på och kring vad det är vi sysslar med, egentligen. Att vara traditionsbärare intresserar mig inte. Jag är inte här för att få en klapp på huvudet, för att föra någons arv vidare. Inte bara för sakens skull i alla fall. Vetenskap för mig handlar inte bara om att söka kunskap, det handlar lika mycket om att förstå och studera verksamheten som sådan. Titeln på docentföreläsningen blev därför, Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur. Liksom i fallet med kultur finns ingen punkt utanför vetenskapen som den går att studera från, objektivt.
Vad är det då. Ett ord, finns det ett ord som ringar in verksamheten? Jag tror det, eller tänker i alla fall så just nu. Självständigt tänkande, är mitt förslag. Okej det blev två ord, men de fångar essensen i den verksamhet jag utövar och undervisar om. Självständigt tänkande fungerar som ett slags kompass, för mig i alla fall. En strävan att orientera sig i tillvaron efter.
Att oreflekterat hänvisa till referenser för att traditionen föreskriver det är inte att tänka självständigt. Därför är det viktigt att problematisera den aspekten av verksamheten. Referenser är en viktig del av vetenskapen, de behövs för att man inte ska behöva uppfinna hjulet varje gång. Vetenskap är ett kontinuerligt kollektivt projekt, ett slags process som bygger på tidigare insatser. Den som utfört arbete ska så klart få cred för det. Refererarandet i sig är alltså inte problematiskt, det är det oreflekterade refererandet och respekten för referenser, som är problemet. Passivt uppräknande av namn leder inte tänkandet framåt.
Kravet på självständighet är viktigt, just eftersom vetenskap bedrivs av människor. Människor är aldrig autonoma, ingår alltid i och påverkas av sammanhang gemomsyrade av makt. Därför behövs ett slags motkraft föras in i processen, för att balansera upp den. Och strävan efter självständighet är viktig för att kunna se sitt eget beroende av andra. Självständighet är med andra ord ett verktyg i arbetet för att förstå världen. Det är mer en strävan, än ett mål och det får aldrig bli ett självändamål!
Självständigt, kritiskt tänkande handlar om att ta så lite som möjligt för givet. Det handlar vidare om att köra med öppna kort, konsekvent. Vetenskaplighet och öppenhet går hand i hand. Jag brukar säga till mina studenter att det aldrig får råda någon tvekan om vad som är vad i texterna de lämnar ifrån sig. Det är ett sätt att sträva efter självständighet, att vara tydlig med och skriva ut vad som är ett citat ett referat eller en egen åsikt. Citatet återges exakt så som det står i den källa man hämtat det från. Referatet är min uppfattning om vad som sagts. Åsikter, brukar jag säga, får man ha, bör man ha. Men dessa hör inte hemma i ett vetenskapligt sammanhang, om man inte samtidigt ger läsaren argumenten som åsikten bygger på.
Empiri behövs ibland, men den behöver inte nödvändigtvis ha samlats in efter något på förhand formulerat program, en manual. Det får inte bli exercis, det måste finnas en tanke med det. Och den måste redovisas så att läsaren kan bilda sig en uppfattning om det underlag som åberopas. Insikt i underlaget är det viktiga, inte antalet belägg eller dess karaktär. Betänk att det inte går att sluta dig till ett bör utifrån ett är. Självständighet är verktyget man använder för att göra det troligt för mottagaren, att det man anser är rätt och riktigt. Vetenskap handlar om att övertyga, det måste man göra sig medveten om och vara tydlig med.
Världen flyter, den förändras icke-linjärt. Vetenskapen hjälper oss att orientera oss i ett rum utan några koordinater. Inga fasta punkter finns. Det är självständigheten och öppenheten som ger verksamheten struktur och som gör det möjligt att orientera sig. Men den handlar lika mycket om vaksamhet på världens föränderlighet, om insikten om att det inte går att säga något säkert om världen. Samtidigt som det går att säga en hel del.
Självständigt, kritiskt tänkande skapar temporär struktur i kaos. Som strategi för att nå förståelse om kultur är det ett oundgängligt verktyg. Om tänkandet och definitionen är överförförbar till andra vetenskapsgrenar än kulturvetenskapen har jag inte kompetens att uttala mig om. Men jag är mycket intresserad av och tacksam för kommentarer kring detta. Vill gärna samtala om ämnet.
Självständigt kritiskt tänkande handlar lika mycket om vad man vet som om vad man inte vet. Det är otroligt viktigt, att man tydligt visar var gränserna för det egna vetandet går. Hur mycket man än vet så är det ett obestridligt faktum att människan trots allt vet försvinnande lite. Ödmjukhet anbefalls! Hybris är det kanske största hotet mot vetenskapen och mot mänskligheten.
Vetenskap bör inte definieras mycket mer exakt än så, det är min slutsats. Vetenskap handlar om att söka kunskap och förståelse. Sökandet är målet. Förstår man det har man förstått det viktigaste. Då är man igång, sedan får man vart arbetet tar än.
Därför är det så himla spännande och kul att syssla med vetenskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar