Mitt livs resa kan sägas ha börjat vid olika tillfällen. Vilket ska jag välja som upptakt? Var ska jag börja? När började jag leva, när började mitt liv, och vilket liv tänker jag på? Svaret är inte självklart. Det beror på hur man tänker. Varje skede i livet har sin alldeles egen början. Om ett år är det kanske något annat jag ser som början på resan. Vid närmare eftertanke tror jag att livet i själva verket alltid består av många parallella resor som rör sig i olika tempo och som i minnet flätas in i varandra och blir till den föränderliga, momentana väv som utgör ens levnad.
Självklart började allt det som är jag vid födelseögonblicket på KK i Göteborg en sen vårkväll 1965, men den händelsen har jag naturligtvis inga minnen från. Varken den platsen eller den tidpunkten i sig kan ha påverkat händelseförloppet, mer än att om jag fötts någon annan gång eller på någon annan plats hade allt sett annorlunda ut.
Födelsen vid just den tidpunkten gav mig en generationstillhörighet. Den förlorade generationen har vi kallats, eller den ironiska generationen. Jag känner mig mer förlorad än ironisk även om jag uppskattar ironi. Under skolåren på sjuttiotalet experimenterades det med oss. Jag kommer för alltid att, till dels förknippa ordet pedagogik med strul, vikarier, ständiga nyordningar (även om jag idag arbetar som lärare). Den pedagogik jag växte upp med och formades av den var som något som försvinner som sand mellan fingrarna, i samma stund som man börjat fatta vad det handlade om.
Efter åren i grundskolan är pedagogik också förknippat med ett obehagligt sorterande och kategoriserande av människor. Gruppen elever som läste särskild matte och engelska skiljdes effektivt från gruppen som läste de allmänna alternativen. Pedagogiken delade också upp oss, ”utan att lägga några som helst värderingar i detta”, i de som läste tyska och franska, och de som läste ekonomi eller teknik. Gissa vem som, i efterhand upptäckte att de var vinnare och vilka som efter några år tvingades inse att de satt och tuggade i sig resterna av ett mycket surt äpple. Gissa vilken grupp jag tillhörde. Det kanske blir lättare om jag säger att jag för alltid kommer att förknippa grundskolan och gymnasiet med smaken av ett stort grönt Granny Smith. Tack för det pedagogerna. Visst förstår jag att tanken var god och att ni ville väl. Men det tänker jag högaktningsfullt skita i, för 1970-talspedagogiken och den skola som byggdes kring dess idéer tvingade ut mig på en irrfärd och en betydande omväg.
Fast å andra sidan, det faktum att vi pressades genom skolsystemet under 1970-talet gav samtidigt upphov till en unik gemenskap. Vi som nötte bänkarna under där märkliga årtiondet samlades ju kring den kanske viktigaste frågan av alla: Får vi se andra åket också, och kan vi inte få titta färdigt på hela första gruppen? Ingemar Stenmark, säger bara Ingemar Stenmark. Han förändrade vår värld och är det jag minns tydligast av allt från skolåren. Inte konstigt att man inte lärde sig speciellt mycket, vi tittade ju på slalom jämt. Klampade genom ändlösa korridorer till det iordningställda klassrummet med nedrullade persienner, fyllt av förväntansfulla elever och lärare. Måtte bara Ingemar ta sig ner.
De minnena ställda i kontrast till socialrealismen vilken nådde mig i form av barnböckerna som handlade om döden, skilsmässor och bondeuppror i Kina, blir absurda. Det är kanske det vi är, den absurda generationen? Vi matades ständigt med dubbla budskap. Det talades till exempel mycket om solidaritet bland vår föräldrageneration, som insett att världen var större än Skandinavien. På TV visades program som Vilse i pannkakan, Ville Valle Viktor och Clownen Manne med bananen, vilka förde ut budskapet om allas lika värde. Och samtidigt förväntades vi hylla superindividualisterna Björn Borg och Ingemar Stenmark.
Vär föräldraragereration delegerade undervisningen av livets mysterier till TV och därför är kombinationen, en Don-Pedrokaffebryggare och ett lucialjus, för mig för alltid förknippad med sexualitet och barnalstring. Minns fortfarande den underliga tystnaden och nervösa harklingarna i vardagsrummet, från föräldrarna som låtsades som detta var den mest naturliga sak i världen. Men varför pluggade jag då på egen hand in läxan om kvinnans menstruationscykel, istället för att låta mamma förhöra mig på den? Och varför blev jag så generad när fröken överlämnade det skriftliga förhöret till henne, glatt överraskad av det goda resultatet?
Men vi lärde oss väl tillsammans att bli nya och bättre människor, vi och våra föräldrar. Vi levde ju i en värld av obegränsad framgång. Direktverkande el i elementen i radhuset var en lysande uppfinning, tills allt rasade samman i och med oljekrisen som krossade alla illusioner vi hade matats med ända fram till dess. Föräldragererationen, 40-talisterna, de klarade sig ju, de vände kappan efter vinden. Slängde solidariteten på sophögen. Satsade hela sparkapitalet på aktiemarknaden, allihop samtidigt och håvade hem vinster som ingen kunnat drömma om tidigare i världshistorien. Och inflationen som följde på köpfesten löste in lånen för dem.
Nu sitter vi här, vi förlorade sextiotalister, och undrar nyvaket vad vi ska göra av våra liv. Vi fick ju aldrig chansen att drömma om något, det gjorde våra föräldrar åt oss, och sedan, just när vi började tro på dem, drog de undan mattan för oss och lämnade oss i sticket, för lägenheten på den spanska solkusten.
Att växa upp vid slutet av 1960-talet och i början av 1970 har helt klart präglat mig, på gott och ont. Grundskolan trivdes jag som sagt inte i, men jag håller inte med dem som säger att Staffan Westerberg har fördärvat deras barndom. Jag saknar honom, och mycket av allt det där andra som jag först långt senare insåg värdet av och med. Westerberg och clownen Mannes ärliga omsorg om de barn som inte var som alla andra, de som föll utanför ramen. Det saknar jag. Inte minst idag när jag vandrar genom staden Göteborg och ser alla människor som shoppar. Vad de bär på är ju så uppenbart kassar fyllda av längtan efter tillfredställelse. Alla människor där ute som inte inser att vad de fyller sina påsar med i själva verket fungerar som bensin på den längtans eld som jag tror brinner djupt där inne hos alla, men som få vågar vårda och använda till något konstruktivt.
Vart tog solidariteten med samhällets olycksbarn vägen, och med de handikappade, invandrarna? Var gick det snett? Varför vände sig vår generation bort från vår barndom, från allt det goda och värdefulla som vi översköljdes med? Varför följde vi våra desillusionerade, men ack så välmående, 40-talistföräldrar ner i cynismens och egoismens bottenlösa träsk? Är det för att vi aldrig behövde bli vuxna och därför fortfarande uppför oss som trotsiga tonåringar? Jag vet inte.
Men en sak vet jag. Jag tycker om att vara vuxen, att ta ansvar och att använda mig av erfarenheterna som resan genom livet har skänkt mig. Att vara barn och tonåring tyckte jag inte om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar