Antingen är ni med, eller mot. Det var så han sa George Bush, i TV, efter den 11 september. Han målade i sitt tal till nationen världen i svart och vitt, och det fortsatte han med under sina år vid makten. Samma inom akademin, antingen är det du kommer fram till sant, eller så är det falskt. Det finns väldigt sällan utrymme för tveksamhet. Den som inte kan ge raka besked kommer därför att ifrågasättas.
Djupt inom oss människor verkar det finnas en urkraft som kräver besked i den eviga frågan: Aningen, eller? Och alla svar som ens är i närheten av att andas både ock, fördöms, avfärdas och riktas tillbaka mot den som pekar i den riktningen i form av misstänkliggörande. Världen är aningen svart, eller vit. Och vi kräver ett svar på frågan, det är så det upplevs ibland. Om man har insett att världen egentligen, eller i alla fall oftast är grå.
Hur gör man när det inte finns något enkelt svar? När frågan man får inte går att besvara med ja, eller nej? Som när det handlar om droger till exempel. Är de bra, eller dåliga? Om man genom forskning kommit fram att den frågan är felställd, att det inte går att uttala sig på det sättet, hur gör man då? För allmänheten och forskarvärlden kräver svar, och det går inte att sväva på målet. Antingen är droger ofarliga, eller så är de farliga. Antingen förbud, eller tillåtelse.
Att försöka sig på att resonera kring frågan utifrån olika perspektiv, att söka ett helhetsperspektiv, i akt och mening att få en fördjupad förståelse för den underliggande problematiken. Det möts med skepsis. Det finns ingen lobbygrupp för dem som vill förstå sig på problematiken och som vill skapa en långsiktigt hållbar lösning, bara för dem som är för eller emot. Bara den som inte visar förståelse för några andra argument än dem som stödjer den egna åsikten kan räkna med att hitta vänner.
Den som vill problematisera, som lyssnar och som vill förstå frågan och de olika ståndpunkter man kan inta i den. Han eller hon uppfattas som ett hot, från båda läger. Att arbeta för ökad förståelse är många gånger otacksamt. Vill man få vänner måste man välja sida, och man måste hålla fast vid den åsikt man hade när man anslöt sig, oavsett vad som händer. Lojalitet, inte mot lösningen på problemet, utan mot den grupp man tillhör, det är vad som genererar vänner.
Detta är inte något konstigt egentligen. Trygghet och sökandet efter den samma är förståelig. Men varför har det gjorts till norm även inom vetenskapen? Akademin skall ju stå över sådana mänskligt biologiska impulser som avundsjuka, nepotism och strävan efter enkla lösningar. Akademin ska ju undersöka världen som den är, inte som den borde vara enligt mänskliga mått mätt. Akademin är ju en plats för förutsättningslöst sökande efter användbar kunskap. Ändå ser det likadant ut i akademin som det gör i resten av samhället.
Forskningsfrågor skall besvaras med ja, eller nej. Inte kanske, eller det beror på. Forskning skall vara exakt, och det betyder att man aldrig får sväva på målet. För att bli betraktad som forskare och för att bli lyssnad på måste man vara säker på sin sak, annars klassas man som flummig. Och säkerhet är det samma som antingen, eller.
Men kultur som ämne passar inte in i den mallen. Forskning om kultur resulterar sällan i svar av karaktären antingen, eller. Kultur är komplext, ofta motsägelsefull. Framförallt är den föränderlig, dynamisk och man ser därför väldigt ofta det man vill se. Det vet alla som forskat om kultur. Alla som undersökt kultur, vetenskapligt förstår att så är fallet. Komplexiteten är själva utgångspunkten för arbetet med att försöka förstå, och forskningens mål är att öka förståelsen för komplexiteten, inte att ordna världen efter på förhand uppgjorda mallar.
Kulturvetaren befinner sig mitt emellan. Och som kulturvetare uppfattas man ofta som ett problem. Man problematiserar det som borde vara enkelt. Man pekar på problem som inte syns, om man inte antar ett kulturell perspektiv. Kulturvetenskaplig forskning stör samhällsordningen genom att identifiera och dekonstruera världens kontingenser, det vill säga allt som är möjligt men inte nödvändigt.
Att världen skulle vara antingen, eller, det är ett sådant kontingent förhållande. Vi kan välja att se världen så. Det har gått bra. Mänskligheten har gjort fantastiska framsteg med hjälp av den modellen för sanning. Men ska vi kunna uppnå ett mer långsiktigt hållbart samhälle behövs en ny modell för vetande konstrueras. En modell som kan hantera och göra något konstruktivt av svar som varken pekar på si, eller så.
Jag återkommer i helgen med en bloggpost på detta tema, detta är bara ett försök att sätta igång tänkandet. Lite mental lunchträning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar