Har skrivit om detta tidigare, men det är viktigt och behöver ständigt hållas aktuellt. Kulturvetarens roll, liksom för övrigt alla andra vetenskapsutövares, är att producera kunskap. Det borde vara en definition på vetenskap som alla kan ställa upp på, annars är jag tacksam för synpunkter. Okej, den här bloggposten utgår hur som helst från den tanken, och det är så jag ser på mitt uppdrag som utövare av kulturvetenskap.
Det som komplicerar det hela är att det inte råder konsensus om vad kunskap är. Och det som gör det hela än mer problematiskt är att det finns ett utbrett begär efter en speciell typ av kunskap i samhället. Om detta begär har Michel Foucault skrivit, och på mitt skrivbord ligger dessutom en färsk bok av Bruno Lator: On the modern cult och the factish God. Finns säkert anledning att återkomma till den längre fram, men här och nu ämnar jag fördjupa mig i frågan om hur vi ser på kunskap, och vad vi ska ha kunskap till.
Fakta är inte riktigt vad kulturvetenskap handlar om. Självklart finns kravet på evidens inom ämnet, vi sysslar inte med "mumbo jumbo", vilket det finns dem som hävdar. Men fakta och evidens är inget man kan ta för givet, det är artefakter. Av människor skapade definitioner, varken mer eller mindre. Att okritiskt ta något för givet bara för att forskning visar att det är si eller så, det är något man vänder sig mot inom kulturvetenskapen.
Kulturvetenskap handlar om att problematisera det invanda. Utgångspunkten är att allt det som tas för givet behöver granskas. Kulturvetenskaplig kompetens handlar om att hitta och identifiera tillvarons kontingenser, det vill säga allt det som är möjligt men inte nödvändigt! Allt som uppfattas som sanning, men som i själva verket är resultatet av försanthållanden, det vänder och vrider kulturvetaren på.
Vad det handlar om är alltså att ifrågasätta eller kanske snarare utmana rådande tänkande, om att undersöka samhällets fundament. Kultur är vad som förenar människor, det är den grund som samhället vilar på. Den ärt aldrig en gång för alla given. Den utgår från ständiga förhandlingar och förändras processuellt. Förändringen går bara så pass långsamt att det rådande uppfattas som stabilt.
Lägg därtill det utbredda begär efter sanning, viljan att veta, viljan till makt, och vi har identifierat en central och betydelsefull paradox: Vad människor vill ha och efterfrågar är säker kunskap, men vad man behöver är en fördjupad insikt om att ingen sådan kunskap finns. Åtminstone inte om ämnena kultur och samhälle. Att vara kulturvetare är med andra ord otacksamt, men när man väl insett att världen, människornas värld, präglas av en fundamental volatilitet, då finns ingen väg tillbaka. Om man en gång insett att det är en adekvat beskrivning av världen, då kan man inte sjunka tillbaka in i den okunskap man kom ifrån. Då finns bara en väg att gå, att följa den kunskap man har dit den leder en.
För att orka fortsätta, för att inte bränna ut sig, krävs att man har tålamod och förståelse. Det går inte att köra ner obekväma (det är obekvämt att ta till sig insikter som går på tvärs mot intuitionen) kunskaper och insikter i halsen på någon som efterfrågar något helt annat än det man ger dem. Tålamod och förståelse är alltså lika viktigt som kunskapen om världens föränderlighet och insikten om avsaknaden av fundament.
Den enda fakta jag som kulturvetare kan leverera är att världen ständigt förändras, att kultur är något paradoxalt och att sanning är en artefakt. Det är ingen politisk ståndpunkt, inget hittepå. Det är fakta, även om det kanske inte känns igen som sådant. Insikten bygger på vetenskapligt arbete, på mångåriga studier av mänskligt liv.
Denna kunskap och dessa insikter är vad som behövs för att kunna utforma en långsiktigt hållbar politik. Det är kunskaper och insikter som behövs för att kunna leda organisationer. Den typen av kunskap är som finns och utvecklas inom ämnet kulturvetenskap är samhällsbärande och viktig. Den behövs, även om den kanske inte alltid eftertraktas. Det verkar vara en mänsklig svaghet detta att inte veta sitt eget (långsiktiga) bästa. Överallt finns exempel på att man eftertraktar det man önskar istället för det man behöver. Men så länge som det är är den rådande tankemodellen, ja då får vi också det vi förtjänar.
Just nu, som jag skrev i förra bloggposten, befinner vi oss vid ett vägskäl. Det är ett gyllene tillfälle att tänka nytt. Och frågan vi bör ställa oss är: Skall vi försöka få det vi vill ha, eller ska vi sträva efter det vi behöver? Vilken väg mänskligheten väljer bestäms kollektivt. Det är resultatet av den stora massans handlingar. Precis som alltid drivs förändring av önskningar, och av visioner. Därför är det viktigt att dessa synas i sömmarna.
Kompetens för att hantera ovanstående problem, och kunskaper för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle finns i ämnet kulturvetenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar