Berättelsers makt, och analysens kraft

Överallt finns de. Precis överallt. Underlag till kulturvetenskapliga analyser av tillståndet i samhället och världen. Det behövs ingen vetenskaplig metod för att finna empiri till analyser av kultur, det räcker att öppna en tidning så får man både underlag och evidens för sin undersökning. Kulturen finns överallt, och den påverkar skeendet. Påverkan är emellertid svår att räkna på, den går bara att iaktta i efterhand. Slumpens roll i blivandet är stor, och den måste tas med i beräkningen. Kulturell tillblivelse är icke-linjär. Detta är inget problem, det är själva förutsättningen för det kulturvetenskapliga arbetet. Tänkte jag skulle visa på hur man kan göra och vad en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande kan resultera i, vid frukostbordet, under läsningen av morgontidningen.

Idag fastnade jag för Andreas Cervenkas mycket intressanta krönika i SvD, om marknaden. Den fullkomligt svämmar över av viktiga iakttagelser om den (ofta huvudlösa) logik som styr ekonomin. Och eftersom ekonomin är den ryggrad som dagens samhälle är upphängt på blir insikterna som förmedlas i krönikan otroligt viktiga. De säger dessutom något om hur kultur fungerar.

Krönikan inleds med ett fiktivt uttalande från en direktör i ett börsbolag vars aktie sjunker. Bara psykologi säger han då. "Men varför skulle börsen vara annat än nyckfull? En övertro på den rationella människan kan vara den stora svagheten i alla ekonomiska modeller", säger Cervenka. Och det är en tanke som många kloka människor har lanserat. När jag läste Ray Monks biografi om Ludwig Wittgensten fastnade jag för karaktäriseringen av hans vän John Maynard Keynes, som tydligen ansågs vara en av sin generations klokaste människor. Om honom står det i krönikan att han redan 1936 lanserade teorin om att människan (och följaktligen ekonomin) styrs av djuriska influenser. Det står även att 

Nästan alla traditionella ekonomiska teorier förutsätter att människan är en slags ekonomiskt hyperrationell robot vars superdatorhjärna och kameraögon ständigt scannar av omgivningen efter nyttomaximerande möjligheter.

Förutom att det skulle betyda att företeelser som champagne och skidresor sannolikt aldrig uppfunnits, innebär detta synsätt en stor brist, menar bland andra de amerikanska ekonomiprofessorerna Robert Shiller och George Akerlof (den senare med ett Nobelpris på meritlistan).

I sin bok ”Animal spirits – how human psychology drives the economy and why it matters for global capitalism” argumenterar de för att det ortodoxa ekonomiska modelltänkandet missar de faktorer som verkligen styr ekonomin.  

Tanken om djuriska influenser lanserades redan 1936 av den kände ekonomen John Maynard Keynes, men fick aldrig riktigt fäste. Enligt Akerlof och Shiller är det omöjligt att förstå hur bubblor och kriser uppstår utan att också acceptera att mycket av vårt beteende är irrationellt och styrt av psykologiska fenomen.

Upp- och nedgångar följer alltid samma mönster. Optimismen förstärker sig själv och växer till övertro och tillit för att slutligen få ett abrupt slut och ersättas av multiplicerande misstro och pessimism.

Den ekonomiska världsbilden sprids genom berättelser, lika smittsamma som virus och kapabla att hoppa från land till land. På vägen upp är de överdrivet positiva – ”den här gången är det annorlunda” – och på vägen ned lika brutalt nattsvarta. Berättelserna förklarar inte bara vad som sker, de styr i själva verket utvecklingen.

Mot bättre vetande har vi alltså förlitat oss på modeller som inte håller måttet. Och det har vi kunnat göra, just eftersom de inte håller måttet. Just eftersom vi styrs av biologiska instinkter. Människan är som bekant ett begrepp som till 100% består av arv, biologi och dessutom, samtidigt till 100% av miljö, kultur.

Slutsatsen borde alltså vara att psykologer och kulturvetare tar över ansvaret för ekonomin. Den logiska slutsatsen borde vara just det, men som sagt, vi styrs inte av logik. Se där, ytterligare ett exempel på tillvaron och kulturens komplexitet och motsägelsefullhet. Att inte ta det som utgångspunkt för sin analys borde vara straffbart. Det borde i alla fall påverka synen på de resultat som det vetenskapliga arbetet resulterar i.

Avslutningen på citatet är intressant, och den får mig att tänka på en bloggkollega, sociologen och samhällsanalytikern Karl Palmås, som skrivit mycket om detta med kulturella smittor och deras spridningsvägar (se här, till exempel). Hans bok, En liten bok som slem, rekommenderas varmt! Denna typ av insikter är kloka och det finns väldigt få som på allvar invänder mot dem. Det borde alltså vara i enlighet med dem vi tänker. Men det är inte så det ser ut i världen. Varför?

Här finner jag motiv till mitt ämne Kulturvetenskap, där det finns djup och bred kompetens att analysera just berättelser. För med en fördjupad förståelse för berättelsernas roller och dess inflytande över mänskligt liv ökar chanserna till att skapa en mer långsiktigt hållbar ekonomi. Det är inte ekonomin det är fel på, det är dess organisation och det faktum att den utgår från felaktiga premisser.

Vilka är dessa premisser, förutom det rent djuriska? Om det kan man läsa lite längre fram i SvD, på sista sidan i ekonomidelen, i en artikel om framgångsvägar, eller snarare tre aspekter på det ämnet. Det är framförallt den första aspekten som intresserar mig. Den handlar om ledarskap och samarbete. Här kan man läsa att forskning visar att medarbetare som rankar sig själva högt på en skala som mäter snällhet, de har rejält lägre lön än de som är mer aggressiva (en nyhet, eller smitta, som fått fäste i mediebruset och spridits över världen). Ledarskapsforskaren Robert B Kaiser uppmärksammas. Han ställde frågan i en undersökning. Skulle du vilja följa en sådan person?

Han pekade på den ständiga förväxlingen mellan position och ledarskap och lyfte upp forskning som visar att fuskare (cheaters) klarar sig bättre än samarbetsinriktade personer i en grupp, men grupper av samarbetsinriktade personer klarar sig bättre än grupper av fuskare. Gruppen, och därmed företaget, presterar bättre med äkta ledare ombord.

Alltså, ytterligare ett exempel på att vi människor är djur som, mot bättre vetande, tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som sägs. Ledarskap som bygger på lyssnande, empati och ödmjukhet är bättre än traditionellt ledarskap där man har hårda nypor och pekar med hela handen. Det är bara det att den berättelsen, som dessutom går att underbygga empiriskt, inte har nått samma spridning som den andra. Därför har vi de ledare vi har, och det ledarskap vi förtjänar.

Varför blir det så? Och hur kan man arbeta för att främja spridningen av långsiktigt hållbara berättelser, berättelser som det går att bygga välmående samhällen på?

Om det handlar mitt ämne Kulturvetenskap. Vi både kan och vill ställa våra kompetenser till samhällets förfogande.