Christopher Gillberg och forskningen, igen. Forskningen!

Kan inte släppa ämnet Gillberg riktigt. Han är uppenbarligen en aktad forskare, en professor som uppbär medel och som får priser. Det gör frågan än mer principiellt viktig, för ärendet visar hur det går till bakom kulisserna inom akademin och vilka regler som gäller där. Vad är forskning, och på vilka grunder ska vi lita på forskare? Om dessa frågor handlar målet i Eurpadomstolen, indirekt. Men när medierna rapporterar osynliggörs de aspekterna. Därför tar jag upp det igen.

På frågan, vad är forskning, svarar jag: En heterogen och mångfacetterad metod/verksamhet för att uppnå giltig och användbar kunskap. Metoden eller verksamheten kan se olika ut, men för att benämnas forskning finns egentligen bara två krav, transparens och kritiskt tänkande. Denna definition torde alla kunna ställa upp på, oavsett vilket ämne man verkar inom. Och Gillberg bryter mot båda! Ändå får han stöd och sympatier från såväl kollegor (se här) och från medierna (se här).

Det gäller självklart att hålla isär de olika aspekterna här, frågan om sekretess och frågan om forskningen. Och när det gäller forskningen så är det inte bara sociologen Eva Kärfve som är kritisk till Gillbergs arbeten, även läkare har framfört kritik mot hans sätt att forska och dra slutsatser utifrån sitt material. Per-Anders Rydelius och Rolf Zetterström skriver till exempel följande i Dagens Medicin,

Det är vår förhoppning att alla de som stöder damp-studien, till vilka vi räknar de 267 läkare
som i mars 2005 publicerade ett upprop/debattinlägg i Dagens Medicin, granskar Gillbergs
redovisning av undersökningsmaterialet från 1980 och fram till de senaste publikationerna.
Tillgängliga artiklar avslöjar att de i studien undersökta grupperna hanterats på ett
ovetenskapligt sätt, en slutsats som inte behöver stärkas av det som kan stå i de förstörda
försöksprotokollen.

Mot bakgrund av vår slutsats är det angeläget att även de som tidigare stött Gillberg studerar
hela hans grupps produktion inom damp-området. Detta är väsentligt för att de som kan tänka
sig komma fram till andra slutledningar än våra också framför anledningen till avvikande
mening. 

Om våra slutsatser inte kan vederläggas, är det angeläget att Vetenskapsrådet i sin egenskap
av de myndigheter som understött Gillberggruppens forskningsprogram validerar de sociala
följderna av de resultat som gruppen publicerat.

Hela historien är tragisk frän början till slut. Och den största förloraren är allmänheten. Frågan handlar om makt. Om makt över ekonomiska medel, och om makt över kunskap. Makten att definiera världen. Makt och kunskap hänger ihop, är två sidor av samma sak. Det blir tydligt i Gillbergärendet. Den aspekten missas (i enlighet med maktlogiken) helt och hållet i mediernas rapportering (se här, till exempel). Gillbergs argumentation tas på fullaste allvar. Hans argument, det han anger som skäl för överprövningen i högsta instans är ett parallellfall, men ingen påpekar att det fallet rör en journalist som inte lämnat ut sina källor. Journalisters etik är väsensskild från forskares etik! Bara det faktum att Gillberg för fram detta som skäl till varför han ska frias visar hur han ser på sin roll som forskare och de resultat han producerar. Inte ens han själv menar att det är forskning, det är den slutsatsen jag drar. Han vill få rätt, inte ha rätt.


Det handlar om makt, vilket även bloggarkollegan Mina mellanrum uppmärksammat. Forskare som inte låter andra forskare granska underlaget är per definition inte forskare, oavsett titel och akademisk grad. Forskning är en verksamhet, inte en hedersbetygelse som ger innehavaren mandat att hävda vad som helst. Det Gillberg strider om är makten att få definiera, och han skyr inga medel för att få sin röst och vilja igenom. Redan innan forskningen påbörjats vet han uppenbarligen redan vad han ska komma fram till, och då är det politik och inte forskning han sysslar med. Den delen av problemet är ganska oproblematisk.


När det gäller ärendet som just nu behandlas i Europadomstolen så är det lite mer komplicerat, men lika principiellt viktigt. För det handlar indirekt om förutsättningarna för forskning. Målet handlar om är ifall den svenska staten har utsatt Gillberg för ett ett övergrepp när man tvingade honom att lämna ut sitt material, i strid mot det löfte han gett deltagarna i studien. Som jag ser det är just den frågan felställd, eftersom det handlar om en forskare. Som forskare är Gillberg en myndighetsutövare. Det han gör i namn av forskning gör han inte som privatperson. Följaktligen kan han inte utfästa några löften som strider mot de forskningsetiska regler som alla forskare har att leva upp till. Genom att ändå ge detta löfte har han varit oärlig mot dem som upplåter sina liv till forskningen. Han har lovat något han inte kan lova och genom att göra det har han missbrukat sin status och sin roll som forskare. Kommer han undan med det gör han det eftersom han är respekterad i samhället. Makt går före rätt, om det nu blir så. Gillberg får priser för sin forskning (se här), mitt under pågående utredning (vilket man väl ändå kan kalla ärendet). Det visar hur makten fungerar. Och underlaget för den typen av analys finns mitt framför ögonen på oss alla, det gäller bara att lära sig se mönstren.


Sekretessfrågan är så klart svår för gemene man att förstå och uttala sig om. Men eftersom jag själv sysslar med forskning så vet jag att det alltid går att anonymisera. Det är enkelt, och den som säger att det inte går han eller hon har bevisbördan. Framhärdar man ifråga om detta, då ifrågasätter man hela grunden för all forskning. Och den frågan kan absolut inte avgöras i domstol, det är en angelägenhet för hela forskarsamhället. Därför återvänder jag än en gång till sakfrågan: Uppfyller man inte kravet på transparens, då är det inte forskning man sysslar med.


End of story!