I den bästa av världar, om jag levde i den, då skulle jag få genomföra det projekt jag presenterade igår. Men FAS har sagt nej, liksom Riksbankens Jubileumsfond. Varför skulle Vetenskapsrådet säga ja, hurra, detta vill vi stödja? Nej jag får nog vackert ställa in mig på att få begrava projektet, vid sidan av alla andra projekt. Den enda trösten är att jag inte är ensam om att få avslag. Eller är det verkligen en tröst?
Årligen lägger landets högst utbildade människor ner en hel massa timmar för att överhuvudtaget få chansen att forska. Undervisar man på heltid, då blir det inte mycket annat gjort. Men på vilket sätt förs världen framåt av en ansökan? Inte en millimeter. Eller, det stämmer inte riktigt. Att skriva ansökningar kan vara kreativt. Konstruera problem och designa arbetet med att lösa problemen, det skärper tanken och driver utveckling.
Avslag tar död på kreativitet. Föder uppgivenhet. Och när dessutom exakt samma ansökan av granskarna det ena året får uppmuntrande bedömning, och nästa år bedöms värdelös. Exakt samma undersökning! Då växer frustrationen.
Vi lever inte i den bästa av världar. Bara att gilla läget. Och i den (vetenskapliga) värld vi lever i, där räknas bara landade projekt och antalet publiceringar. Inget annat. I den bästa av världar, där hänger dessa båda saker ihop. Projektmedelssumman och antalet publikationer är där ett mått på kompetens. Men vi lever som sagt inte i den bästa av världar. Vi lever i en värld som är livrädd för ny-tänkande. En värld där det lyssnas mer på vem som talar, än vad som sägs.
Projektet jag presenterade igår är ett projekt som bygger på just ny-tänkande. Arbetsintegrerat lärande är den bärande tanken. Vi vill samarbeta med företag och organisationer för att, mycket förenklat, samproducera kunskap. Kunskap som kan användas för att främja förändring, och här kan man fylla i vilken typ av förändring som helst även om vi i första hand tänker på ökad mångfald och jämställdhet.
Projektet är inspirerat av Nomadologin (även om vi aktar oss noga för att nämna det ordet i ansökan), det skulle kunna sägas vara ett exempel på Minor science. Om det gick att vara fullkomligt ärlig i ansökan, vill säga. Att presentera det i termer av AIL, Arbetsintegrerat lärande. Detta nya ord, som vår högskola har regeringens uppdrag att utveckla formerna för, just för att det är ett nytt begrepp, går på tvärs mot gammalt (hederligt) vetenskapande. Det är ett sätt att tänka nytt, för att skapa ny kunskap.
Tyvärr finns det inbyggt i systemet en hel massa hinder för just nytänkande. Det nya är farligt. Ett slags intellektuell främlingsfientlighet är vad som möter den som vill bryta ny mark. I enlighet med mina tankar om Jantelagen tidigare här på Flyktlinjer borde jag kanske inte klaga. Men det är inte vad jag vill heller, egentligen. Jag är inte rädd för motståndet, för oviljan att lyssna på vad som sägs. Det som skrämmer mig att det håller på att växa fram mekanismer inom akademin som gör det än svårare att tänka nytt. Stagnation är vad jag ser. En växande stagnation, och det har inget med Jantelagen att göra. Stagnation betyder död, inte bara för nytänkande, utan även för akademin.
Mer av samma, det är vad som premieras. Och det färgar av sig även på AIL, för de projekt som får medel. Den forskning som kan bedrivas, i namn av AIL. Den bygger på gamla tankar i nya kläder. Och eftersom det bara är forskning som finansierats av statliga medel som räknas som meriterande så riskerar potentialen i AIL att gå förlorad. Det som görs ändå, vid sidan av, det marginaliseras. Maktens kraft är hård och skoningslös.
I den bästa av världar skulle det inte vara så. Men det är så det ser ut i den värld vi lever. Så jag ställer in mig på ännu ett avslag. Kämpar på ett tag till. Söker nya uppslag. Lever på hoppet. Men den eld jag hade, den låga som brann, den falnar sakta. Optimismen dör sakta. Det är jobbigt att se hur något man tror på förvandlas mitt framför ögonen på en, utan att man kan/får göra något.
Kanske har jag bara en dålig dag? Kanske får jag medel? Kanske finns det hopp och utrymme för nytänkande? Jag kanske bara inte kan se? Det kan vara så, och det är vad som får mig att gå upp på morgonen. Ut i världen. För från sängen eller soffan, i ensamhet, förändras inget.
Hoppet om en bättre värld, det är vad jag lever på.
3 kommentarer:
Det är i sanning en deprimerande syssla, detta att skriva ansökningar som i stort sett vet kommer att få svslag. Visst: utan ansökan är chansen noll, men ansökan är den i alla större än så. Men likafullt känns det lönlöst. Jag la ner det där för ganska länge sen och ägnar tiden åt sånt som känns roligt itsället. Resultatet blir i alla fall inte mindre av det...
Det är skräp att se sina hjärtefrågor misshandlas! Men skam den som ger sig! Upp och stampa hördu!
Kämpar med det. Och håller modet uppe genom att skapa omväxling i vardagen, genom att skriva på och jobba med olika saker. Tyvärr är även det något som inte ger några pluspoäng. Man ska tvingas in i fållan, och hålla sig där. Disciplineringen är fruktansvärt hård. Tron på den akademiska framtiden går i vågor. Just nu är jag nere i en dal, men det kan vända. Vänder säkert, förr eller senare. Än har jag inte förlorat allt hopp. Än har jag energi kvar.
Skicka en kommentar