Systemet, spriten, förnuftet och njutningars pris

Skulle egentligen förbereda morgondagens seminarium, men det får anstå en liten stund. Hittade ett exempel på ett debattknep som jag skrivit om tidigare, nämligen detta att tilltala dem man vill nå som rationella varelser. Och vem vill inte bli uppfattad som rationell och kapabel att råda över sitt eget liv. Alla vill vara det, och de flesta tror sig också vara, intelligenta. Motståndaren i debatten utmålas som någon som vill ta ifrån oss möjligheten att bestämma själva.

Per Ankersjö skriver idag på Brännpunkt om förslaget att Systembolaget skall erbjuda hemkörning av alkohol. Om det tycker Ankersjö inte, och han vill oss andra med på sin tankegång genom att använda det gamla tricket att tilltala oss som just intelligenta rationella varelser. Han skriver att han  är en person som

utgår från att människor är förnuftiga och kloka, och som snarare oroar sig för den restriktiva alkoholpolitikens baksida i form av organiserad brottslighet, smuggelsprit och hembränt, borde jag kanske välkomna Gerger och Hamiltons förslag. Det innebär ju trots allt en liten uppluckring av dagens rigida alkoholpolitik och en ökad tillgänglighet för människor, som man faktiskt får förutsätta är kloka och förnuftiga. Men eftersom själva föresatsen snarare är att förstärka systembolagets position genom att slå ut den lilla form av mångfald som finns på området är detta ingenting jag direkt hoppar jämfota över.

Om motparten, det förhatliga, statliga monopolet, Systembolaget skriver han följande.

Förslaget ger därmed uttryck för ett bolag och en handfull systemkramare som gått på myten om sin egen förträfflighet så till den milda grad att man till och med imiterar det som man tidigare pekat ut som ett hot – allt för att motivera sin egen existens. Det bevisar också med all önskvärd tydlighet att alkoholmonopolet går i otakt med tiden.

Vem ska man hålla på, efter denna polariserade genomgång? Svaret är givet. Ankersjö, som vill uppfattas som klok och förståndig. En som tilltalar oss med respekt och som utgår från logik och beprövad erfarenhet i sin argumentation, till skillnad från dem som kommit på den befängda idén att staten ska ha monopol på försäljningen av alkohol. Han presenterar följande lösning på problemet.

Vi borde alltså inte diskutera hur man kan ytterligare cementera systembolagets förmynderi, utan hur vi kan låta småskaliga producenter på landsbygden, serviceorienterade nischföretag och vardagsfrihet få ta plats i alkoholpolitiken. Det skulle vara något att motivera ett jämfotahopp med. Men fram till dess tror jag det är bäst att behålla båda fötterna på jorden och betrakta systembolagets kundfrieri med nyktra ögon.

Här målas bilden av den lilla röda stugan i skogsbrynet upp. En idyll. Det finns väl inget hotfullt här? I alla fall inte för oss som är intelligenta, och som i varje läge beter oss rationellt. För det gör vi väl, alltid. Eller hur? Alla, alltid? Ingen av oss som tilltalas här har någonsin gjort något vi ångrat senare, på ren känsla? Den som  ärligt kan svara nej på dessa frågor kan sluta läsa nu.

Ni andra, ni som liksom jag har gjort saker ni ångrat och som vet med er att ni inte alltid, överallt är helt igenom rationella, ni skall få ta del av några funderingar kring detta med Systembolaget. Det står aldrig mellan totalförbud, eller lassez faire. Bilden är aldrig så svart-vit. Därför måste frågan angripas, utredas och diskuteras på helt andra sätt. Det går varken att vara för eller emot, och vilken ståndpunkt man än intar är den behäftad med konsekvenser.

Ståndpunkten som Ankersjö för fram här är cynisk på många sätt, om man tänker ett steg längre. Om man kan låta bli att smickras av det förföriska tilltalet. För det är till exempel inte upp till barnet att bestämma att pappa ska sluta supa och hjälpa till med läxorna. Det är heller inte upp till offret i en relation att bestämma att partnern ska sluta missbruka droger och upphöra med misshandeln. Dessutom dör många människor varje år på grund av förare som kör berusade. Är det upp till övriga trafikanter att inte befinna sig på vägarna när dessa är ute? Hur kan någon överhuvudtaget komma på tanken att var och en är sig själv nog? Den frågan är inte retorisk, snarare är den en av denna bloggs kanske viktigaste utgångspunkter.

Hur är det egentligen, hur står det till i Sverige. Jag och många med mig har insett att vi ännu inte på långa vägar har sett den fulla viden av skadeverkningar från den ökade alkoholkonsumtionen de senaste 20 åren. Sverige befinner sig på många sätt fortfarande i början av en tendens till ökande konsumtion. Men därmed inte sagt att jag menar att någon ska avstå från njutningar, tvärt om. Däremot både kan och bör man fundera över vilka njutningar man nyttjar och hur ofta man begagnar sig av dem.

Njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för samtliga konsekvenser som dessa ger upphov till är just den typen av njutning som ryms inom min vision om ett gott liv för så många som möjligt. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar. Sådana njutningar både kan och bör bejakas.

Och för att hjälpa till att uppnå ett sådant tillstånd är jag beredd att underkasta mig regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande, och jag är också beredd att avstå från kronorna jag kan tjäna på att köpa ”billig” alkohol. Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att ens veta om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt.

Det är ett sätt att ta ansvar. Med en sådan inställning öppnas möjligheter till utarbetande av en alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menas här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra.

Ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör kan betraktas som en isolerad ö.