Har börjat läsa Jan Guillous bok Brobyggarna, som ingår i hans ambitiösa bokserie Det stora århundradet. Upptakten lovar gott, och jag är imponerad över Guillous hantverksskicklighet och researcharbete. Han lämnar som vanligt inget åt slumpen. Och hans bildningsgrad är hög.
Boken och projektet som helhet ser jag som en välgärning. Vill vara tydlig med det. Detta skall inte läsas som kritik mot Guillou. Men en sak funderar jag på, i alla fall så här inledningsvis: Var finns skildringarna av kvinnornas göranden och låtanden? Hur ser deras roll ut i 1900, eller hur ser Gulillou på dem? Av recensionerna att döma är bilden som förmedlas ganskar schablonartad. Som sagt jag ämnar här inte rikta kritik mot författaren för detta, utan vill lyfta frågan till en annan och mycket mer pregnant nivå. Vad är problemet och hur kan/bör man se på dess orsaker? Det vill jag resonera kring här.
1900-talet är på många sätt ett fantastiskt århundrade. Det befolkades emellertid inte bara av män, av ingenjörer som banar sig väg genom oländig terräng. Men när man uppmärksammar och identifierar viktiga händelser i mänsklighetens historia så blir det påfallande ofta på bekostnad av kvinnor. Kvinnornas insatser var en förutsättning för järnvägsbyggandet, broarna och alla höga hus, bilarna, flygplanen och båtarna. Ändå är det män, män och åter män som uppmärksammas, och möjligen Marie Curie som undantaget som bekräftar regeln.
Varför anses det kvinnor gör sällan värt att uppmärksamma? På den frågan har jag inget svar, men den är viktig. Den har inget bestämt och entydligt svar. Det ser jag som en viktig insikt att ta med sig i alla samtal som rör frågan om (makt)förhållandet mellan män och kvinnor. Att anklaga enskilda författare, att lägga ansvaret för den uppkomna situationen på någon enskild, det leder tanken fel.
Samtal, förutsättningslösa samtal om detta, om varför det blir så här och varför förhållandet accepteras av såväl män som kvinnor. Det är nyckeln till förståelse, inte anklagande av antingen män eller kvinnor. Vill man förstå måste man arbeta förutsättningslöst. Det får inte finnas ett färdigt svar, då når man ingen förståelse för grundproblemet. Alla åsikter och synpunkter måste kunna framföras och enskilda författares val av handling, fokus och perspektiv måste respekteras. Alla röster är viktiga, om man vill nå förståelse. Och framföralt om man på allvar vill arbeta för en långsiktigt hållbar förändring av rådande förhållanden.
Det måste gå att läsa och njuta av böcker som den Guillou skrivit, utan att varken författaren eller läsaren anklagas. Problemet är inte att det skrivs så många böcker om män och det män gör, problemet är att det skrivs färre böcker om kvinnor och det kvinnor gör. Och att det är så det ser ut beror inte bara på författarna, det beror lika mycket eller mer på läsarna, dem som köper böckerna. Majoriteten vill uppenbarligen ha det så, i handling om än inte i tal och tanke. Där finns orsaken till att det ser ut som det gör.
Just diskrepansen mellan tal och handling är intressant, rent allmänt. Om någon får frågan om det är så det ska vara (och det kan då handla om nästan vad som helst) håller de flesta med om att så inte är fallet. "Självklar ska det inte vara si eller så." Ändå ser det ut som det gör. Världen är en konsekvens av det man gör, inte det man säger. Så skulle man kunna formulera det, men så enkelt är det inte heller.
Världen blir till i och genom handlingar, men dessa kan vara både språkliga och handgripliga. För att komma någon vart gäller det alltså att inte fastna i en diskussion om hur man ska se på och värdera olika typer av handlingar. Konsekvenser, fokus på det som gör skillnad. Det är en väg att gå som leder framåt. Det är det som sker som räknas, utfallet, inte tanken eller intentionen.
Att söka syndabockar leder ingen vart. Ingen enskild aktör kan ställas till svars för den asymetriska maktfördelningen mellan könen som råder i samhället. Det är en konsekvens av kollektiva handlingar. Och det finns inget ett-till-ett-förhållande mellan konsumtion av litteratur där kvinnors insatser underkommuniceras eller ignoreras, och önskan om att det är så det ska förbli. Tvärt om kan avsaknaden av kvinnor trigga igång fantasin och mana till handling.
Denna bloggpost är ett bevis på det. Jag läser Guillou med behållning, men hans böcker får mig samtidigt att fundera över världens beskaffenhet. Jag vill verka för förändring, i riktning ökad jämställdhet och mångfald. Men jag tror inte att det målet uppnås genom att anklaga någon. En genomgripande, hållbar förändring uppnås bara genom förutsättningslösa samtal vars mål är att förstå hur rådande förhållande är möjligt när en majoritet av befolkningen är kritisk till ojämlikheten.
Varför anses kvinnors handlingar och insatser i världen inte vara värda att uppmärksamma? Ser man sig omkring i världen är det män, män och åter män som får uppmärksamhet, av både kvinnor och män. Först när vi förstår varför det är så, först då kan vi arbeta för att förändra förhållandena. Och den föståelsen kan bara växa fram om dem som ger upphov till förhållandena tryggt och utan att riskera något kan uttala sina tankar och verbalisera sina önskningar.
Det är inte författandet av vissa böcker eller beskrivningarna av speciella skeenden som är problemet, det är efterfrågan på vissa typer av innehåll som ger upphov till de konsekvenser vi alla kan iaktta. Läsarna är i så fall den part som skall klandras, om någon. Men problemet kan bara belysas om anklagelserna bannlyses. Förutsättningslösa samtal som syftar till att belysa de bakomliggande faktorerna oavsett hur dessa ser ut är vägen som leder till förståelse för grundproblemet. När vi, som kollektiv, förstår det, först då kan vi börja arbeta för förändring.
Om det är det vi vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar