Vid frukosten, när jag läser DN, hittar jag en intressant artikel om fusk, fuskande och fuskare. Grundreportaget handlar om en student på civilingenjörsutbildningen som skapat en app vilken gör det möjligt att fuska i Wordfeud. I artikeln konstateras att fusk förekommer överallt, och det konstateras att målet är, pengar, status och makt. Inget revolutionerande med det, men sedan blir det intressant.
Frågan om varför det inte fuskas mer än det görs, är högintressant. Liksom frågan om vad det är som driver människor att inte fuska. En spekulation väcks också: Vad händer med spelet Wordfude nu när det går att fuska?
Svaret på den första frågan, varför fuskar man inte, är enligt Robert Östlund, som forskat om spelteori, att det finns normer i samhället som skambelägger fusk och fuskare. Den typen av iakttagelser visar på kulturens roll för människoblivandet. För det visar att samhället inte utgår från autonoma, rationella subjekt. Andras uppfattningar om mig som individ är viktigare än min syn på mig själv.
Foucaults tankar om Panpoticon kan användas för att förstå fenomenet. Människan, den moderna, stadslevande, ser sig själv genom andras ögon. Det är där vi blir till, som subjekt. Och då blir ytan viktigare än det som händer där inne. Framgång är vad som eftersträvas, och det är tecknen på framgång man vill åt. Hittar man då en genväg, så självklart använder man den. Men man talar inte om det, det bara blir så.
Varför blir det så? Ja, det knyter an till nästa fråga. Vad händer med Wordfeud, nu när man kan fuska? På just den frågan har jag inget svar, men jag kan förklara de bakomliggande mekanismer som reglerar skeendet. Logiken bakom förändring, den har jag forskat om. Enklaste sättet att förstå detta är att tänka i termer av evolution.
När fuskappen skapats och satts i förbindelse med spelet har förutsättningarna för spelandet förändrats. I ett slag har allt blivit annorlunda. Egenskaperna som tidigare, innan appen fanns, ledde till framgång är nu längre inte lika självklara. Nu är det andra egenskaper som ger framgång, och därmed andra individer som blir vinnare. Spelet förändras. Sammanhanget som helhet är det som styr, och förändringen regleras av en hel massa olika slumpmässiga företeelser som det är omöjligt att förutsäga och räkna på.
Se där. Ytterligare ett exempel på att vi människor inte kan förstås som rationella, autonoma subjekt. Vi är och blir till i sammanhang, och vi blir individer och erhåller vår plats i hierarkin genom andras ögon. Och då spelar det ingen roll att det känns skönt i magen när man vet att man vunnit framgång helt utan hjälp utifrån och utan att ha fuskat. Allt som räknas, i andras ögon, är vinnandet.
Det spelar ingen roll vad man sysslar med. I ett sammanhang där det är framgång och yttre insignier som räknas, där kommer fuskandet att finnas och påverka den kulturella tillblivelsen, och där kommer fuskarna att vara vinnare. Även om det strider mot det sunda förnuftet så blir det så. Kultur förändras evolutionärt, inte genom tänkande utan genom interaktion mellan en lång rad olika komponenter.
Att förfasa sig över detta sakernas tillstånd är meningslöst. Vill man förändring finns inga genvägar. Vill man utrota fusket måste man förändra normerna som alla lever med och efter. Och dessa skapas i och genom kulturella sammanhang, som i sin tur består av väldigt mycket mer än människor.
Första steget mot en sådan förändring kan vara att försöka förstå principerna för kulturell förändring. Och det är vad vi sysslar med inom kulturvetenskapen. Vi kan inte styra kultur, men med en ökad förståelse för hur den fungerar kan vi vara med och påverka. Vi kan förstå vad som möjligen skulle kunna fungera, och, framförallt, vi vet vad som inte fungerar.
Fördöm inte fuskarna, ty de är utan skuld. Fundera istället på om och hur man skulle kunna förändra det sammanhang där fuskande möjliggörs och där framgång är viktigare än kunskap och inre tillfredsställelse.
4 kommentarer:
Har funderat mycket på fusk sedan "fuskdebatten", alltså den propaganda som med falska siffror fått svenska folket att tro att "bidragsfusk" var en utbredd företeelse och att det var nödvändigt med hårda tag mot sjukskrivna. Det där var enormt effektivt. Fakta hade inget inflytande alls. Trots att sjukförsäkringen gick med vinst. Trots alla sjukskrivna som hamnat "mellan stolarna". Trots att vi vet att de flesta faktiskt inte vill vara sjukskrivna. Eller att företagares skattefusk är många gånger större än "sjukfusket". Varför var vår längtan efter en syndabock så stor att vi kunde gå med på en så stor försämring av trygghetssystemet? Är det mer okej att hata sjuka än att hata t. ex. judar? "Arbete" var slagordet även för nazisterna och i lägren bevisades att det går att pressa arbete ur alla som inte är döda... Varför behöver vi en grupp att se ner på och hata?
Jeanette! Du berör själva kärnan i mitt ämne kulturvetenskap, du pekar på precis den typen av problem som (många) kulturvetare jobbar med. Mitt svar på dina frågor får bli att första steget till en förståelse av dessa högst angelägna och mycket svåra frågor är att inse att det inte finns några enkla lösningar eller entydliga svar. Frustrerande otydligt, jag vet, men det är det ärliga svaret. Det svar som ligger närmast sakernas tillstånd. Verkligheten är komplex, och ofta biter inte fakta. Känslor tar överhanden. Vi efterågar fakta och information, men granskar man hur vi handlar, som grupp, så är det känslorna som styr. För att kunna förändra förhållanden behövs en förståelse för grundproblemet. Och den måste kunna hantera tillvarons komplext motsägelsefulla karaktär. Tyvärr vill vi även här allt för ofta ha ett enkelt svar, hellre det än ett korrekt svar. Det är det enskilt mest jobbiga med att vara kulturvetare, att tvingas ge människor vad de behöver istället för det de vill ha.
Inga enkla svar... nej jag vet. Men propagandan verkar så oerhört enkel. Det är väl också en illusion förstås...
Just därför är den så förförisk, Jeanette, och lockar så många. Vi människor verkar hellre lyssna på den som säger sig veta säkert, än den som visar på tillvarons komplexitet.
Skicka en kommentar