Det är viktigare att inte veta, än att veta!

Dagens Svenska Dagblad innehåller en superintressant artikel om teknik som på kort tid gick från att vara glödhet, till att bli iskallt. Den väcker många tankar och även minnen. Vad är det som driver utveckling, och vilken kunskap behövs för att möta hoten som finns? Viktigt att reflektera över sådana frågor då det handlar om förutsättningarna för samhällets långsiktiga överlevnad.

Det första som slår mig är att det sällan är brist på kunskap som är problemet. Facit, till exempel, som brukar vara det första företaget som dyker upp i sådana här sammanhang, slöt redan på 1960-talet ett avtal med Sharp som tillverkade elektroniska räknare. Men utgången i striden mellan mekaniska lösningar och elektroniska var given på förhand. Facit hade helt enkelt målat in sig i ett hörn och dess organisation var allt för trögrörlig för att överleva.

– Det är ungefär som att ta en fisk ur havet och kasta upp den på land. Under miljontals år av evolution har den utvecklat fantastiska egenskaper för att leva under vattnet. På land är det kört. Då spelar det ingen roll om fisken fått 10 eller 30 år på sig att förbereda sig på ett liv på land.

Kodak (och även Hasselblad, tänker jag) är ett annat exempel på hur ny teknik slår ut gammal och beprövad. Och det exemplet visar dessutom hur komplex frågan är. Det handlar inte om brist på kunskap.

En liknande utveckling drabbade kamerajätten Kodak åren runt millennieskiftet. Kodak dominerade mycket av marknaden för film, kameror och andra fotoprodukter under stora delar av 1900-talet och var ledande i forskning kring digital bildteknik. Bland annat producerade man den första megapixelsensorn. I början av nittiotalet tog företaget fram en prognos för internt bruk som pekade på att digitalkameror skulle stå för hälften av marknaden år 2004. Det skedde år 2003, så förutsättningarna för ett lyckat skifte till digitala produkter fanns där. Men trots att de hade en bra bild av vad som skulle hända är dagens Kodak knappt ens en spillra av sitt forna jag.

Vad jag ser mellan raderna i artikeln och de exempel som radas upp är tecken på och uttryck för världens tillblivelse. Och den följer ingen logik, den är icke-linjär. Därför är det inte kunskap om marknaden som behövs för att lyckas, utan tur. Framgång går inte att räkna på, den är en nåd att stilla be om. Det manar till ödmjukhet, följsamhet och intresse för logiken som ger upphov till förändring och tillblivelse.

Först och främst måste man förstå att framtiden inte går att förutse, åtminstone inte i detalj. Tärningen är ett bra tankeverktyg för att förstå detta, den för in slumpen i ekvationen. Den visualiserar det faktum att vad som helst aldrig kan hända, men vad som helst av ett begränsat antal scenarion kommer att realiseras. Företag som gjort sig medvetna om detta livets faktum och som låter det genomsyra alla aspekter av företaget, sådana företag har maximerat sina chanser att överleva. Men det finns inga garantier.

Här finns avsättning för kulturvetenskaplig kunskap och kompetens. Kulturvetare behövs på dagens arbetsmarknad. Dags att inse det. Och det företag som först gör det kommer att få fördelar, framför dem som placerar ingenjörer eller ekonomer i ledningen. Deras kompetens behöver naturligtvis också, men den passar synnerligen illa för att leda och ta beslut som rör företags agerande i framtiden.

En kulturvetenskaplig managementstrategi skulle kunna handla om att inte förlita sig på kunskap, om att inte låta sig förföras av dem som säger sig veta. Den handlar vidare om att aldrig snegla på gamla meriter, hur stora de än varit. Kulturvetenskapen kan sägas vara läran om vilka mekanismer som finns och som verkar mellan aktörer (inte bara människor). Läran om vad som får något att hända. Kulturvetenskap handlar om att förstå krafterna som ligger bakom förändring.

Här spelar drömmar och önskningar en viktig roll. Passioner, emotioner och mellanrum utgör centrala aspekter av livet, av samhället. Kulturvetenskap handlar om det som sker mellan, mellan teknologi och dess brukare. Mellan människor och mellan ord och handlingar. Kulturvetaren fokuserar och undersöker det som sker här och nu, men är samtidigt ödmjuk inför det som komma skall. Ett viktigt kulturvetenskapligt forskningsområde är mötet mellan teknik och människor.

Artikeln handlar om det, och den förmedlar viktig kunskap om hur världen fungerar. Genom att studera produkter som fanns och som var stora, men som nu försvunnit förstår man vikten av ödmjukhet, och att framtiden alltid är en öppen fråga. Man förstår att kunskap om kultur är livsnödvändig och att den är nyckeln till långsiktig hållbarhet.

Artikeln visar att den viktigaste kunskapen man behöver är insikten om hur lite man vet!