Humaniora eller naturvetenskap? Ingenjörer eller filosofer? Lennon eller McCartney? Det är några exempel på eviga, men lika fullt felställda frågor. Det handlar aldrig om antingen eller. För faktum är att om man studerar vad som faktiskt sker i världen och undersöker hur det är, då finner man att det ena förutsätter det andra, och att båda i kombination lyfter fram det bästa hos varandra. Det är i samspelet mellan som det händer saker. Ny-tänkande, blomstrande civilisationer och magisk musik. Alltid i samspel, aldrig av en enda part!
Bildade arbetare. Anställda med koll, kunskaper och kritisk förmåga. Vilken arbetsgivare vill inte ha det? Finns det något företag, i behov av kvalificerad arbetskraft, som inte är intresserad av att anställa någon med breda och djupa kunskaper? Jag kanske är naiv, men jag tror inte det. Det finns det gott om belägg för att studenter som gått utbildningar med högt innehåll av kunskaper med bildningsinnehåll får anställning och att deras kompetenser än användbara och efterfrågade. Ändå finns alltså en vanlig och spridd föreställning om att det existerar något sådant som ett val mellan det ena eller det andra. Antingen teoretisk bildningskunskap eller yrkeslivsorienterad kunskap.
Jag skriver det ingen: någon motsättning mellan bildningsinriktad kunskap och yrkesinriktad dito existerar inte. Det är en kulturell skapelse, en vanföreställning. Det går inte att skilja mellan teori och praktik, lika lite som det går att peka på var Lennons bidrag slutar och MaCartneys tar vid. De överlappar varandra och summan är större än relationens delar. Praktik utgår från teori, och teori är en praktisk färdighet. Varför är det inte utifrån den insikten som vi organiserar utbildning? Varför envisas vi med att upprätthålla gränser mellan olika typer av kunskap? Av gammal och ohejdad vana. Inget annat! Olyckligt och ovetenskapligt är vad det är!
Jag är utbildad kulturvetare och har genom åren skaffat mig djupa kunskaper i ämnen präglade av högt bildningsinnehåll. Och jag har på senare tid allt mer kommit att intressera mig för naturvetenskap och biologi, i akt och mening att bättre förstå vad det innebär att vara människa. Och jag hittar otroligt mycket användbar och nyttig kunskap i mellanrummen mellan olika typer av kunskap. Därför brinner jag för AIL, som är just det. Kombinationer mellan kunskaper och färdigheter från olika områden. AIL är ett av mina forskningsområden, och jag finner ingen motsättning. Tvärt om ser jag en hel massa möjligheter, användningsområden och nytta med bildningskunskap, i kombination med naturvetenskaplig kunskap och sådan kunskap som finns och växer fram i arbetslivet.
Den typen av kunskap är mer hållbar och användbar än traditionell kunskap. För i en värld präglad av allt snabbare förändring blir specificerad och specialiserad, handfast kunskap, snabbt inaktuell. Dessutom är den kunskapen i väldigt hög grad knuten till ett, och ett enda företag. Och då blir det svårt att förstå varför man envisas med att fortsätta upprätthålla dessa förlegade gränser. Universiteten och högskolorna håller på att urvattnas och riskerar att bli utförare av beställningar. Just-in-time-kunskap finns det en efterfrågan på. Men det är som att mata barn med godis, bara för att de vill ha det. Den högre utbildningens uppgift är inte att ge samhället eller arbetslivet vad de vill ha. Vi skall producera kunskap som samhället och företagen behöver! Tyvärr är det sällan samma sak, och då blir det än viktigare att vi som besitter denna högre kunskap och bildning förklarar vad vi menar och vad vi kan tillföra.
Det handlar om pengar, men inte pengar att tjäna. Arrangemanget (där högskolan ger företagen vad de vill ha) ser ut att vara kostnadseffektivt, men inget kunde vara mer felaktigt. Det är i själva verket dåligt hushållande med pengar att utbilda studenter på högskolan med kunskaper som är skräddarsydda efter speciella företags behov. Att ladda dem med bildning är mycket mer hållbart. Bildningskunskapen bär man med sig hela livet. Den ser ut att kosta pengar, men det är i själva verket en investering som ger mångfald tillbaka. Bildningen och alla de färdigheter den ger studenterna, i kombination med kunskaperna som finns i arbetslivet, ute på företag och i organisationer, den är något man har med sig och har nytta av hela livet. Och den bär på frön till uppslag som man användas för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Kombinationen alltså.
Ju snabbare samhällsförändring, desto mer bildning behövs. För att möta och hantera förändring krävs flexibla verktyg, annars riskerar man att utbilda studenter som blir slavar under företagens villkor. Och det är inte bra för någon av parterna. Framförallt är det förödande för företagen. Det är lätt att glömma det, men företag är inga rationella entiteter. Lämnade åt sig själva, fyllda av anställda utan bildningskunskap och förmåga till kritiskt tänkande, blir de i en snabbt föränderlig värld (allt för lätt) destruktivt vinstmaximerande och profithungrande monster utan förmåga att ta något som helst andvar för något annat än sin egen balansräkning. Företag är vaken mer eller mindre än summan av de delar som bygger upp helheten. Och om samhället premierar företagens intressen framför högskolornas och universitetens, då får vi en värld som rör sig i expressfart mot sin egen undergång. Båda är precis lika viktiga!
Vi står inför ett val här, och det handlar inte om att välja mellan bildning ELLER praktisk kunskap, inte heller om ett val mellan naturvetenskap eller humaniora. Och det handlar inte om att välja att satsa på högskolorna eller näringslivet. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i, nu och sedan. Det handlar om vilket samhälle våra barn och barnbarn ska leva i. Framtiden börjar och dess förutsättningar skapas nu. Vad som riskeras om vi väljer fel väg är jordens och mänsklighetens långsiktiga överlevnad.
Framtiden för mänskligheten handlar inte om att välja mellan humaniora eller naturvetenskap, mellan kvalitativa eller kvantitativa kunskaper, mjuka eller hårda kunskaper. Världen är ingen dikotomin, den är och blir till i och genom relationer. Relationer och möten mellan aktörer som besitter olika kompetenser. Och alla kunskaper/kompetenser är lika mycket värda. Varken filosofer eller ingenjörer, ensamma, sitter inne med lösningen på samhällets eller världens problem, den växer fram i mötet mellan deras och andras respektive kompetenser.
Svaret på frågan om vad vi ska satsa på är följande. Kombinationer av många olika kompetenser. Det är som sagt allas framtid som står på spel och för denna har alla ett gemensamt och ömsesidigt ansvar. Alla kunskaper, kompetenser och konstruktiva insatser är viktiga i och för arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
Humanister och naturvetare, förenen eder. Och till politiker och andra med inflytande över ekonomi vill jag säga: lägg inte alla ägg i samma korg. Ingen vet vilka utmaningar framtiden kommer att ställa oss inför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar