torsdag 22 september 2011

Forskningens minsta gemensamma nämnare, och nytta

Jag är forskare. Mina dagar fylls av forskning. Har nyligen blivit befordrad till docent. Och idag skall jag åka till en högstadieskola och tala om forskning, för elever som går i sjuan. Det ser jag fram emot. Jag gjorde det förra året, även då inom ramen för det EU-övergripande arrangemanget ForskarFredag. Att forska är mitt liv. Och att få arbeta med forskning är en ynnest.

Kunskap, forskning och vetenskap. Detta att veta. Är det entydiga ord? Gör alla forskare samma sak? Om man googlar på ordet forskning kan man lätt få den uppfattningen. Bilden man får och den bild jag möter (och ibland får brottas med/mot) är just den, att mina forskningsfrågor är av samma karaktär som till exempel medicinarnas, astronomernas eller paleontologernas. Inget kunde vara mer fel. Forskning ser olika ut inom alla ämnen.

Föreställningen om att forskning utgår från samma premisser överallt, att forskning och forskare svarar på samma typ av frågor överallt, den finns även inom vetenskapen. Även bland forskare finns det en vida spridd, förutfattad, mening om att forskare är ett arbete som ser, i princip, likadant ut oavsett vilket ämne man verkar inom. Tyvärr är det så. Det är fel.

Som kulturvetare förfogar jag inte över något laboratorium. Jag samlar inte belägg, och jag bevisar inte att det jag kommer fram till är sant. Det är inte så jag arbetar. Min forskning utgår från andra premisser och har andra mål, än, till exempel, forskarna som sysslar med cancerns gåta. Ändå är vi alla forskare, och vi bidrar alla i arbetet med att öka förståelsen för världen, samhället och vad det innebär att vara människa.

Att börja värdera olika vetenskaper är olyckligt. Kulturvetare behövs lika mycket som läkare och astronomer, men vi behövs till olika saker. Och om det saknas resurser kanske de flesta anser att forskning om sjukdomar är viktigare än forskning om medeltida versmått. Men alla behövs och bidrar, om än på olika sätt, till samhällsbygget.

Kunskap om kultur är viktig. För människor är inte biologiska robotar. Kultur påverkar. Kultur är miljön som arvet har att verka inom. Människan är både biologi och kultur. Och om vi slutar undersöka en av aspekterna förlorar vi kunskap och förståelse om helheten. Det skulle kunna leda till fatala felslut. Ingen tvekan om det.

Det som ställer till det för kulturvetare är att vi forskar om det alla känner igen och rör sig i dagligen och stundligen. Vi forskar inte om det som är fjärran, osynligt för blotta ögat eller det som kräver komplicerade matematiska tabeller och manövrer för att förstås. Kultur, kan man därför få för sig, är något enkelt och oproblematiskt. Det är ju så det ter sig, i vardagen. Kulturvetarens största utmaning är denna föreställning, att alla tror sig förstå och att vi bara krånglar till det när vi talar om makt, genus eller andra begrepp.

Kultur är minst lika svårt som fysik, och ibland lika gåtfullt som resterna efter utdöda civilisationer. Bara för att man lever mitt i den, eller troligen just därför, betyder inte att man förstår den. Vi lever lika mycket i biologin, men ingen skulle drömma om att tjafsa med en biolog bara för att det som sägs inte stämmer överens med hur det känns i magen. Talar man om kulturvetenskapliga resultat möter man ofta ifrågasättanden och motstånd. Man skjuter på budbäraren.

Kulturvetaren är lika mycket forskare som andra forskare. Vi forskar om och konstruerar verktyg för att se, förstå och hantera kultur. Det kräver andra metoder än klimatforskning. Den kanske viktigaste skillnaden är att kulturvetarens forskningsobjekt kan tala, läsa och reagera på resultaten. Vårt objekt återkopplar direkt, och förändras ständigt. Människor i samverkan följer inga lagar. Det är resultatet av kulturvetenskaplig forskning, inte ett problem. Det är förutsättningen för studier av kultur. Och det är precis därför som forskning om kultur är otroligt spännande, och viktigt.

All forskning är nyttig eller har i alla fall potential att bli. Inte per definition, inte alltid och det är ingen självklarhet att samhället ska bekosta all forskning. Men just eftersom världen, människornas värld, ser ut som den gör och just eftersom människor är som dom är så behövs forskning om kultur. Frågan är vilken roll vi ska spela i den symfoniorkester som akademin kan sägas utgöra. Vilket instrument är viktigast? Det är en fråga som är fel ställd. Alla behövs, men till olika saker, i olika sammanhang och på olika sätt. Det finns inte ett svar på den frågan.

Frågar ni mig säger jag att kulturvetenskap är otroligt viktigt. Men jag talar så klart i egen sak. Jag uppbär lön för att utföra kulturvetenskap, och den betalar mitt uppehälle. Klart kulturvetenskap blir viktigt då, för mig. Men är det viktigt för samhället. Jag anser det, och jag kan argumentera för min sak. Även om detta inte är platsen för det, just nu i alla fall. Om mina argument för mitt ämnes nytta och användbarhet går att läsa på andra ställen här på Flyktlinjer.

Om detta ska jag tala för sjundeklassare snart. Fast inte med ovanstående ord och argument. Det går inte. Hur gör man då? Hur möter man elever som just börjat förstå detta med kunskap, som precis har tillägnat sig ett språk för att hantera lite mer komplexa frågor och problem? Hur får man dem intresserade av forskning? Återväxten är viktig.

Det är en utmaning, minst lika stor komplex och viktig som forskningen om kultur. En rolig utmaning.

Inga kommentarer: