Passar bra då att glänta på dörren till deras värld. Jag gör som så att jag bläddrar igenom tidningen lite på måfå, och när jag hittar något som fångar min (kulturvetenskapliga) uppmärksamhet så reagerar jag. Vi får se hur det blir. Bara att kasta sig ut. Tidningen ser ut så här ...
En kvinna och en häst på framsidan. Inte en vit man med vit rock i ett laboratorium. Mina fördomar kommer på skam. Glädjande! Temat för numret, Life Science, förklarar en del, men lågt ifrån allt. Det händer väldigt mycket idag, snabbt, på jämställdhetsområdet. Och även om denna tidning inte lika tydligt som Chefen i fokus uppmärksammar kvinnor så är det svårt att hävda att man skulle ha en manlig slagsida.
Om det är en fördom att kulturvetare står till vänster på den politiska skalan, så gäller för naturvetare (bland fördomarna alltså) att de står till höger. Och den förutfattade meningen lyckas man inte riktigt lika väl med att slå hål på. Genomgående finns det en underton i tidningen om att se till, tala om och uppmuntra kommersialisering av forskningsresultaten. Och på framsidan står att "Alla naturvetare tjänar inte på sin utbildning." Pengar verkar alltså vara viktigt, vilket även tidningens underrubrik indikerar. Detta ser man inte i kulturvetenskapliga tidningar, av förklarliga och lätt insedda skäl.
På sidan fem fastnar blicken på en rubrik: "Biologer borde ha mer makt." Det är en insändare, från en medlem, som efterlyser forskning om biologers inflytande i samhället. Han menar att det på beslutsfattande och inflytelserika poster i samhället finns en betydande övervikt av ekonomer, civilingenjörer och datavetare (?!). Han ställer frågan om detta är så himla klokt egentligen. Borde inte biologers kompetens efterfrågas mer, undrar han, och menar att det borde vara självklart nu när vi "med full kraft verkar braka in i globala problem som drar undan mattan för vårt eget liv (klimat, sjukdomar, utslagning,krig)." Och det kan jag ju hålla med om. Biologer och kulturvetare borde få mer att säga till om i beslut som rör samhällsbyggande och i arbetet med att utforma visioner för framtiden. Alla kompetenser borde vara viktiga för att skapa det långsiktigt hållbara samhälle som alla säger sig värna.
På ledarplats talas det ett förmodat behov av en ny lag om anställningstrygghet, LAS. Om det kan man tycka mycket, men talet om att befolkningen, och utbildningarna får man förmoda, mer skall fokusera anställningsbarhet, det sticker i ögonen på en som forskat om maktaspekter av arbetslivet. Frågan om anställning, anser jag, borde istället vidgas och man borde ta ett tydligare helhetsgrepp. Visst finns det problem med nuvarande lagstiftning, men att lägga allt ansvar på arbetstagaren och helt undanröja allt vad trygghet och förutsägbarhet heter, till förmån för en flexibilitet som verkar utgå från den som lyckats intressen, och från företagens villkor. Det är en väg som leder rakt mot ett hårt samhälle där den starke vinner i alla lägen. Om det tycker jag inte, av en hel massa skäl!
Alla naturvetare tjänar inte på sin utbildning, det kan man läsa om. Men det handlar bara om ekonomi, inget annat. Återigen dyker det upp missförstådda biologer, som verkar vara en stor grupp inom Naturvetarna. Här handlar det om att biologerna förlorar i livslön genom att läsa på högskolan. Och detta är, menar man,
Skrämmande sett till vilken betydelse biologer har i samhället.Vissa biologer förlorar på att utbilda sig, står det. Men genom att erbjuda karriär- och lönerådgivning skall förhållandet ändras på. Fast vänta lite, detta att tjäna på högre utbildning, är det verkligen rättvisande att bara ta med ekonomiska aspekter i beräkningen. För egen del studerade jag under 12 terminer på Universitetet innan jag påbörjade min doktorandutbildning (där lönen var minst sagt knaper), och jag ångrar inte en enda dag av de sex åren, och inte heller det år mitt i doktorandutbildningen då jag gick arbetslös. Varenda krona jag har i studiemedel är väl investerade medel. Utbildning bör så klart betala sig, men den ger också otroligt mycket mer än pengar tillbaka. Och om man bara ska studera av ekonomiska skäl, vilket är en utveckling som politikerna verkar vilja främja, då får vi inget roligt samhälle alls. Det riskerar att leda till ett hårt och kallt samhälle, av ekonomsikt rika men andligt fattiga medborgare. Och det i sin tur blir lätt en ond cirkel.
En annan artikel handlar om den nybildade Unga forskarakademin. Den skall enligt rubriken göra forskning kul och coolt, och det kanske den bör bli. Bara det inte görs till ett självändamål. Forskning är alldeles för viktigt för att det skall vara en av bedömningsgrunderna. Men visst, forskning får aldrig bli så allvarligt och stelt att den förlorar allt liv och rörelse. Kanske för att det är en naturvetenskaplig tidning så nämns inga humanister i reportaget om den nya akademin, och jag befarar tyvärr att det är en naturvetenskaplig historia. Det är synd och känns lite hotfullt, för det innebär i så fall att det bara är Nobels testamente som håller humaniora kvar i de finare salongerna. Återigen, det är ett skrämmande scenario om vi får ett samhälle som bara bygger på mattematiska formler och exakta beräkningar. Människans liv rymmer så mycket mer än hårda fakta och räknande.
Humaniora skulle, till exempel, kunna tillföra det moment av kreativitet som efterlyses i en annan artikel. Jag skulle mycket gärna vilja möta naturvetare för att utbyta erfarenheter, kunskaper och samtala om framtiden. Vilken framtid vill vi ha, och hur kan vi använda våra respektive kompetenser i arbetet med att bygga en framtid där alla får plats och behövs? Det är viktiga frågor som ingen kan eller får ta patent på.
Mycket innovationer och tal om vikten av entreprenörskap blir det i Naturvetare. Många diskussioner om patent och kommersialisering. Av förklarliga skäl. Detta är ju en värld där man producerar saker och tar fram kunskap som kan användas i tillverkning. Främmande för en kulturvetare, men jag tror vi har en del att lära här. Vi behöver bli bättre på att marknadsföra oss och vår kompetens. Sitter vi på vår kammare i akademin och förbannar världen kommer vi att marginaliseras. Man kan tycka vad man vill om utvecklingen och det samhälle vi lever i, men det är detta vi har och inget annat. Vill man förändra går det inte att sura och förbanna. Vi får helt enkelt bege oss ut i världen och göra vår röst hörd, och vi måste bli bättre på att förklara vad vi kan tillföra och varför vi är så bra.
Naturvetarna runt patienten heter ett av reportagen. Den typen av uppräkningar gillar jag, som belyser komplexa samband och pekar på helheten, på vilka kompetenser det är som bygger samhället. Tänker man sjukhus, ja då tänker man läkare, sjuksköterskor och möjligen undersköterskor. Men här finns en hel massa olika andra arbetsgrupper och kompetenser, utan vilket sjukhuset står sig slätt. Biomedicinska analytiker, sjukhuskemister, genetiker, fysiker, dietister och biostatistiker, till exempel. Viktigt att synliggöra detta, för det gäller ju samhället i stort också. Det byggs av kompetenser. En hel massa kompetenser, olika kompetenser.
Samhället byggs av människor och andra aktörer, i samverkan. Samhället är ett resultat av kommunikation, interaktion och av ett ständigt utbyte av kunskaper, information och erfarenheter. Det är i mötet mellan dessa aspekter och komponenter som världen, samhället, vardagen och våra liv blir till.
Förståelse för det skulle man kunna få om man lyssnade mer på varandra över ämnesgränserna. Det inser jag när jag läser tidningar som Naturvetaren. Men nu pockar biologin på uppmärksamhet. Dags att äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar