Vill skriva något om det allra viktigaste, om kärnan i och den grund som alla långsiktigt hållbara samhällen vilar på: Skola/utbildning, kunskap och kritiskt tänkande. Så då gör jag väl det. Skriver för att komma vidare i mitt tänkande.
Det som fick mig att välja just detta ämne är dagens Ledare i DN (och en artikel i Svd om samma sak). Bloggposten är emellertid inget svar på den, och heller ingen kritik mot regeringens utspel. Det är istället ett försök att ställa mina kunskaper och kompetenser till förfogande, inför framtida, viktiga och nödvändiga, samtal om skola och utbildning. Skolan är alldeles för viktig för att debatteras och politiseras, det är den plats där framtidens möjligheter och begränsningar skapas. Skolan kan sägas vara den tärning som bestämmer framtiden, vilket är en öppen fråga. Vilket innehåll skall dess olika sidor fyllas med? Det är så man måste tänka. För tanken om att skolan är ett instrument som kan finjusteras för ett, och ett enda, bästa, utfall, den är befängd och farlig, alldeles oavsett det faktum att den är omöjlig. Om det vill jag skriva. Om det som är allra viktigaste.
Skolan är ingen självklarhet. Den liksom alla andra artefakter är skapad och den upprätthålls genom interaktion mellan en hel massa olika aktörer. Skolan går därför inte att styra, i alla fall inte på samma sätt som man styr en bil, mot ett bestämt och tydligt formulerat mål. Det är den första missuppfattningen som man måste överge när man samtalar om skolan. Det är en komplex helhet som lever sitt eget liv. Jag är helt med på att den i sin nuvarande form inte presterar optimalt. Utfallet av processen kan och bör absolut bli bättre, i betydelsen mer användbart. Men oavsett vilka insatser man sätter in kommer den fortfarande att vara självorganiserande, på samma sätt som samhället, kultur och allt annat. Därav liknelsen med tärningen.
Just för att skolan är en så pass komplex enhet, och just för att den därför inte går att detaljstyra blir det viktigt att kritiskt granska (vilket är väsensskilt från kritik. Jag är som sagt inte kritisk, men ser ett behov av kritiskt tänkande) tankefiguren som ligger bakom förslagen som nu förs fram, på lärarlegitimation, höjd formell kompetens och fler betyg. Vad jag ser är utanpåverk, insignier. Inget djup. Legitimationer och betyg är något man kan räkna, utvärdera och det är handfasta åtgärder som fäster i mediebruset och som ger uppmärksamhet. Åtgärderna passar som hand i handske i det rådande samhällsklimatet. Men skolan är den plats där framtiden skapas. Var finns visionerna? Vilket innehåll skall skolan fyllas med? Om det hörs skrämmande lite. Om det samtalas det inte, och om den typen av frågor går det absolut inte att debattera.
Skoldebatten handlar om fasaden, vilket skymmer det faktum att den vilar på bräcklig grund. Först när den befängda idén om att det går att skapa världens bästa skola har övergetts, först då kan en skola som verkligen är bra skapas. Först när mer intresse ägnas innehållet än ytan kan en långsiktigt hållbar skola skapas. Det finns hur många exempel som helst på urusla forskare med fantastiska formella meriter, och lika många exempel på lysande lärarbegåvningar utan formell utbildning. Det är därför endast en from förhoppning att resultatet skall förbättras med de åtgärder som nu förs fram.
Är det alldeles säkert att den som åtrår en titel, ett välbetalt arbete eller respekt också är den som är bäst lämpad att främja kritiskt tänkande och entusiasm inför kunskapssökande? Finns det inte någon som helst risk att åtgärderna främjar det som av pedagoger omtalas i termer av cue seekers? Leder formella meriter automatiskt och självklart till bättre kunskap, eller leder det till lydiga regelföljare utan förmåga till självständigt tänkande? Ökar kunskapen i samhället och främjas nytänkande, eller får vi bara fler titlar och utmärkelser? Går det överhuvudtaget att veta vad som kommer att hända i framtiden? Mitt svar på den sista frågan är, Nej! Och på övriga, vet inte. Det finns ingen möjlighet att veta, och det är brist på insikt om detta fundamentala faktum som saknas i debatten. Det är det stora problemet idag, inte bara i skoldebatten. Begäret efter sanning, och övertygelsen om att den går att nå.
Vilken kunskap behöver mänskligheten, till skillnad från den högst begränsade del som finns just nu och som går under namnet Sverige? Är det fler ingenjörer (ett specifikt och kortsiktigt förslag som förts fram. Ett förslag som svarar mot dagens behov), eller är det kunskap som främjar livet på jorden på lång sikt? Problemet är att vi rör oss med en alldeles för kort tidshorisont. Skolan kan aldrig lösa dagsaktuella problem. Tron på det är farlig och leder till felaktiga beslut och resursförstöring. Därmed inte sagt att mer naturvetenskaplig kunskap är fel, det är premisserna för kraven som jag ställer mig kritisk till, inte kunskapen i sig. Jag tror också att vi behöver öka samhällets generella mattematiska kunskapsnivå. Vill vara tydlig med det!
Just frågan om vilken kunskap vi behöver och framförallt vad vi skall ha den till, den är central. Och om svaret på den är att vi skall öka BNP, då är det djupt problematiskt. Om det är skälet till att skolan skall reformeras, då är det illa ställt med samhällets långsiktiga överlevnad. Samtal, förutsättningslösa samtal om detta, där många olika röster och kompetenser får stötas och blötas mot varandra, utan krav på att komma fram till en bestämd slutsats. Det är vad jag efterlyser. Och sedan kan man börja diskutera vilka åtgärder man skall vidta. Först när problemets förutsättningar är väl belysta kan man skissa på en lösning. Det är ingen bro som skall byggas, det är en institution. Skolan är en samhällsbärande institution, vars uppgift är att säkra mänsklighetens långsiktiga överlevnad.
Det är så jag ser på mitt uppdrag som forskare och utbildare. Titlar är värdelösa när man väl har dem. Jag är Docent nu, men det i sig betyder ingenting. Det enda som betyder något är ifall de kunskaper och den kompetens jag har är användbara, i den vidaste betydelsen av det ordet. Tycker det är viktigt att framhålla det. Jag hade aldrig ägnat mig åt vetenskap om det enda jag fick var en fin titel. Det som varit min drivkraft genom åren är viljan att veta, önskan att förstå och glädjen i att lära mig mer (även om den enda bestående insikten jag har fått är vetskapen om hur lite vi människor vet egentligen, i förhållande till allt som är hypotetiskt möjligt att veta). Det är min personliga drivkraft. Det som driver mig i rollen som lärare, det är känslan av och glädjen det ger att kunna förmedla samma sak till studenterna. Ljuset som tänds hos någon som förstår det som är svårt, känslan av det går inte att mäta, bara att glädjas åt. Och det är den som leder in i en hållbar framtid, inte betyg och titlar.
Tyvärr möts jag allt för ofta av andra förväntningar på mig som lärare, både från organisationen och från studenterna. Jag möts av förväntningar från ansvariga på att jag skall rapportera in så många poäng som möjligt. Och jag förväntas av (lite för många av) studenterna (men absolut inte alla) att jag skall hjälpa dem att få poäng och examensbevis. Kunskapen kommer alltid i andra hand, i praktiken. Men inte i retoriken. Detta är problemet med dagens skola! Det vet alla, men man orkar inte jobba med lösningen på det problemet, grundproblemet. Istället presenterar man lösningar som alla känner igen och som slår igenom i media.
Problemet med skolan och med samhället i stort är att det finns en skrämmande brist på insikt om behovet av kritisk tänkande. Skolans problem är inte speciellt komplicerat, egentligen. Därmed inte sagt att det är finns en enkel lösning. Men först när tillräckligt många inser detta, först då kan arbetet med att lösa problemen, på riktigt, inledas. Där är vi inte ännu. Långt ifrån.
Ja, nej. Det var nog i princip vad jag hade att säga i frågan just nu. Men jag kommer tillbaka, var så säker. Det handlar om min arbetsplats och den institution jag givit de bästa åren av mitt liv till. Det handlar om liv och död, om samhällets långsiktiga överlevnad. Om vilken värld och vilket samhälle vi vill leva i.
Framtiden, allas vår framtid. Det är vad det handlar om. Varken mer eller mindre.
2 kommentarer:
Kritiskt tänkande är inte att ifrågasätta allt och allting. Det handlar egentligen om att lära sig att förstå vad som är värt att ifrågasätta och på vilka grunder. Vill vi inte ta bort 7 miljoner människor så är det just fler ingenjröer vi behöver. Vad du anser vara kortsiktig för oss är egentligen något riktigt långsiktigt. Utan ingenjörer är det bara att gå tillbaka till självhushållning, men tydilgen vill du vara den som ser till att 6,5 miljarder människor dör på vår planet.
Känns lite märkligt att kommentera någon som uppenbarligen inte har läst mitt inlägg, men jag gör ett försök. För att visa att jag välkomnar alla synpunkter.
1. Om du läser igen finner du att vi ser på kritiskt tänkande på samma sätt.
2. Det står ingenstans på denna blogg att vi skall ha färre ingenjörer. Tvärt om, vilket framgå ovan. Men det behövs annan kunskap också.
Siffrorna som hänsyftas till förstår jag tyvärr inte alls.
Jag försökte i alla fall!
Skicka en kommentar