Mellan är och bör, där finns kulturen

Vad ska vi ha vetenskapen till? Det är en berättigad och viktig, samhällsbärande fråga. Svaret är inte givet, men här kommer en skiss till ett svar, ett av många svar som liksom alltid kan (och bör) diskuteras. Centralt för att förstå tankarna kring detta är att man ställer upp på Humes lag, att det är omöjligt att härleda ett bör från ett är.

Vi vet en hel del, och vetenskapens uppgift, som jag ser det, är att syssla med fakta, förklaringar och förståelser. Men det är inte vetenskapens uppgift att uttala sig i frågor som handlar om vad man bör göra. Det är en demarkationslinje som aldrig får överskridas. Enskilda vetenskapsmän och kvinnor som har åsikter om samhället eller något annat och som vill framföra dessa har åtminstone ett ansvar att vara tydlig med i vilken roll man uttalar sig. Det ser jag som ett absolut minimikrav. Argumentet jag lutar mig mot här är att det finns en ansenlig makt kopplad till vetenskapliga titlar.

Professorn som får uppdraget att komma och tala om biologiska skillnader mellan män och kvinnor, han eller hon varken kan eller får använda sin vetenskapliga titel för att lägga tyngd bakom högst personliga åsikter. Det snuddar vid oredlighet att blanda ihop rollerna. Om det nu verkligen är så att män har sämre känsel i fingertopparna, något som Annica Dahlström hävdar, då är det en sak. Det är fakta. Men frågan om vad detta faktum får för implikationer för fördelningen av föräldraledighet, eller på vilket sätt det påverkar (om det överhuvudtaget påverkar) mäns förmåga att ta hand om sina barn, det är frågor som ligger utanför Professor Dahlströms professionella kompetens. Och det är av yttersta vikt att dessa båda roller hålls isär, just på grund av den asymertiska maktrelationen som professorstiteln resulterar i.

Om män har sämre känsel än kvinnor i fingrarna så är det ett faktum, varken mer eller mindre. Vad man ska göra och hur man ska förhålla sig till detta faktum, det är inte forskarens uppgift att uttala sig offentligt om. Han eller hon varken kan eller ska diktera villkoren för allmänheten. Speciellt inte om det gäller kontroversiella frågor, och absolut inte om det inte råder konsensus i frågan inom vetenskapen. Forskning och politik skall i möjligaste mån hållas åtskilda.

Varför? Därför att mellan är och bör finns kulturen och i kulturen finns maktordningar. I mellanrummet mellan fakta och aktörerna, vilka i och genom interaktion upprätthåller samhället, skapas kontingenser. Kulturella överenskommelser är möjliga men inte nödvändiga. Kulturen är till sin natur kontingent, det vill säga, fullt möjlig men inte nödvändig. Till kulturens egenhet hör att den är föränderlig. Det som ser ut att vara en lagbundenhet är i själva verket resultatet av kollektiva förhandlingar, mellan en lång rad olika aktörer, i vardagen, över tid. Kultur således synonymt med förändring. Ju fler som kan göras uppmärksamma på detta kulturella faktum desto större chans att olyckliga kontingenser kan omförhandlas.

För att realisera och upprätthålla ett samhälle där så många som möjligt kan utnyttja sin potential behövs givetvis fakta, men fakta kan aldrig ägas eller tala för sig själv. Fakta bör förstås som ett slags verktyg som behövs i arbetet med att bygga samhällen. Och för att ta sig från ett är till ett svar på den öppna frågan om vad bör lämpligast skall resultera i, krävs någon typ av affektiv manöver och den försiggår inom ramen för kultur. Kultur kan därför förstås som det medium genom vilket är transormeras till bör. Och i det arbetet måste så många som möjligt vara delaktiga för att säkra samhällets långsiktiga hållbarhet.

Se där, ytterligare ett exempel på kulturvetenskapens nytta. Men det gäller i så fall naturligtvis även för kulturvetaren att gränsen mellan är och bör inte överskrids. Kulturvetarens uppgift är att undersöka kulturen, presentera fakta om eller verktyg för att förstå kultur, inte att försöka reglera kulturella processer i en eller annan riktning.

Det som gör kulturvetenskapen speciell. Det som skiljer den från naturvetenskapen är att det sällan är relevant att säga något bestämt om det som studeras. Kultur är inte, den blir ständigt till, i enlighet med en icke-linjär logik. Kultur är föränderlig och finns bara när den görs, i mellanrummen mellan aktörerna som upprätthåller den. Kulturvetenskap är således läran om upprätthållandet av kultur.

Makt är som sagt en central fråga inom kulturvetenskapen. Makt är det som får det ena snarare än det andra att realiseras, i förändringsprocessen. Makt ger upphov till kontingenser, det är den mekanism som reglerar tillblivelse och förändring. Makt är inget någon har, det är en konsekvens. Makt uppstår i och genom sammanhang. Och alla bör är således resultatet av makt, medvetna bör såväl som omedvetna.

När den som presenterar fakta samtidigt uttalar sig om hur man bör agera, då är det att betrakta som maktutövning. Vetenskapen åtnjuter stor respekt i samhället, vilket gör att uttalanden som förs fram i vetenskapens namn kommer att laddas med mer agens än andra åsikter. Vetenskapens bör får därigenom större tyngd än allmänhetens. Utövare av vetenskap har ett ansvar att vara tydliga med att kommunicera detta till allmänheten. Det är i alla fall mitt förslag till lösning på problemet som finns inbyggt i relationen mellan vetenskapen och samhället. En tydlig rollfördelning ser jag som en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Det i kombination till en generellt hög grad av kritisk medvetenhet hos allmänheten. 

Det är av yttersta vikt att denna typ av förhållanden belyses, samtalas om och aktivt hålls medvetna. Det säger jag i egenskap av privatperson, men uttalandet hämtar stöd från min forskning om kultur. Uttalandet är således att betrakta som ett bör, härlett från ett bör.

Låt oss samtala om detta. Hur tänker ni, kära läsare?