Berusad, full, dragen, lite lös i konturerna, påtänd, hög och så vidare. Kärt barn har många namn, säger man. Och när det gäller alkohol- och drogpåverkan, då flödar namnen. Uppfinningsrikedomen är stor. Det säger något om alkoholens och drogernas kulturella betydelse. Kulturen fullkomligt svämmar över av, berätteser och föreställningar om, bilder av samt tankar på, alkohol och droger. Detta gör att alkoholen och drogerna är sammantvinnad och växer fram i en ömsesidigt påverkande process, med kulturen. Drogerna finns i kulturen och kulturen finns i drogerna. Det går inte att separera det ena från det andra.
Varför, undrar jag då, är efterfrågan på kunskap om alkohol och drogers kulturella aspekter så dålig. Varför vill man bara veta vad alkoholen gör med köttet, inte med anden? Ytterst handlar frågan (för mig) om varför den kunskap jag har och producerar inte får samma genomslag som medicinsk kunskap. Båda aspekterna behöver belysas, och är viktiga, lika viktiga.
Det råder en tydlig hierarki mellan universitetens fakulteter. Och humaniora är allt som oftast förlorare. Om, men bara då, det handlar om fördelning av forskningsmedel och om graden av samhällsinflytande. På alla andra sätt förlorar samhället och människorna på att detta förhållande tillåts fortleva. Kunskapen om världen har en kraftig slagsida åt tillvarons materiellt konkreta sidor. Resultatet blir att vi vet mycket mer om världens fysik, än dess metafysik. Det spelar väl ingen roll kanske du säger? Inget kunde vara mer felaktigt!
Visst, jag talar i egen sak. Jag känner mig förfördelad, som kulturvetare. Ingen tvekan om det, men jag är forskare, och som forskare läser jag och fördjupar mig i all kunskap som rör mitt forskningsområde. När jag studerar alkohol och droger läser jag inte bara vad kulturvetare, historiker och sociologer forskat om. Jag läser även vad biologer, neurologer och medicinare skriver. Och då blir maktasymetrin mellan ämnena smärtsamt tydlig.
Konsekvensen av detta förhållande, och samtidigt själva förklaringen till att det ser ut som det gör, är att kunskap om alkohol och droger, för att kännas igen och erkännas som just kunskap om droger och alkohol, måste se ut på ett speciellt sätt. Det är vidare bara vissa aspekter av ämnet som anses rymma vetenskapligt intressant kunskap. Vem tjänar på att detta hålls för sant? Och vilka är argumenten för att det skall vara så? Var finns evidensen? Den tragiska sanningen är att något sådant inte finns. Detta sakernas tillstånd är kontingent. Möjligt, men inte nödvändigt.
Ska man få sin alkohol- och drogforskning godkänd som just alkohol- och drogforskning (klassad som vetenskapkig kunskap) gäller att man uppfyller ett antal dolda kriterier. Dessa finns inte nedtecknade och de kommuniceras aldrig explicit. Man märker dem först när man bryter mot dem. Som till exempel när man söker forskningsmedel från Systembolagets råd för alkoholforskning, vilket jag slutade göra för några år sedan. Söker man pengar för att undersöka, till exempel, nykterhet (som begrepp och kulturellt tillstånd) eller alkoholens immateriella aspekter, då får man avslag. Och av motiveringarna till avslaget att döma blir det uppenbart att dessa medel är vikta för helt andra typer av kunskap än den som kulturvetare producerar.
Kunskapen om alkohol och droger, den kunskap som sanktionerats från staten och som accepteras i samhället är kunskap som bygger på laboratoriestudier, företrädesvis utförda på råttor, och statistisk kunskap rörande förekomst och mängd. Kartläggningar av alkoholens sociokultur accepteras också, även om det är den medicinskt biologiska kunskapen som anses mest värdefull.
Detta, (kunskaps)kulturella förhållande, leder till att en hel massa viktiga insikter och användbara kunskaper undanhålls allmänheten, just eftersom den inte erkänns som vetenskaplig kunskap. Kuriosa eller anekdoter, det är så man ofta ser på den kunskap jag som kulturvetare producerar. När ekonomin krävar och det talas om nedskärningar, då är det alltid humaniora man sneglar på och hotar med neddragningar för. Paradoxalt nog leder detta till att forskningsmedlen som satsas på området går till projekt som ger mer kunskap om sådant man redan vet.
Vem tjänar på att kunskap undanhålls allmäheten? Inte är det forskarna i alla fall. Tyvärr talar mycket för att alkohol- och drogforskning har blivit ett yrke, en karriär. En ekonomisk födkrok. Jag stöter på tecken på detta överallt, tyvärr. Det handlar som ovan om omotiverade avslag eller märkliga motiveringar på avslag på forskningsansökningar rörande kulturvetenskapliga projekt om alkohol och droger. Ett annat sätt att stoppa kulturvetaren kan vara att hindra mig att tala offentligt, med motiveringen att kommunen redan har en alkohol- och drogsamordnare som informerar allmänheten om allt som är värt att veta i ämnet.
Vad hände med förutsättningslösheten i forskningen? Det kritiska perspektivet. Vilka konsekvenser får detta för folkhälsan? Och den viktigaste frågan, vem tjänar på att förhållandet upprätthålls? Svaret är givet. Förlorarna är i första hand allmänheten, som undanhålls kunskap som hade kunnat vara dem till hjälp. Vinnarna är alla de forskare som fått in en fot i fältet och som regelbundet erhåller medel för att forska om sådant vi redan vet otroligt mycket om.
Jag lovar att släppa frågan den dag då någon kan förklara för mig, på ett övertygande sätt, att den kunskap jag har och vill arbeta med för att utveckla och fördjupa är meningslös. Men tills dess kommer jag att arbeta med att på olika sätt visa hur och framförallt att kulturvetenskaplig kunskap om världen är viktig och användbar. För det är den, låt ingen få er att tro något annat.
Kulturvetenskap behövs. Kulturvetenskap är nyttig och viktig, men den är också tyvärr tragiskt styvmoderligt behandlad. Vem tjänar på att detta förhållande tillåts fortleva? Vilka blir konsekvenserna av att alkoholens kulturella aspekter inte undersöks med samma noggrannhet som dess materiellt biologiska?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar