Den stora poängen med regeringspartiernas kärnkraftskompromiss var att den förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav.Ledaren är intressant på många sätt. Dels eftersom argumentationen så tydligt anpassats efter händelserna i Japan i våras, dels eftersom den på ett lite inlindat sätt talar för kärnkraften, dels för att den så tydligt vänder sig en mycket speciell läsare.
I en värld där den globala uppvärmningen har blivit den stora miljöfrågan finns starka argument både för att behålla och för att bygga ut kärnkraft. Men det ska ställas strikta krav. Är kärnkraften dyrare än alternativen blir det inga nyinvesteringar. Och anläggningar som inte klarar säkerhetskraven måste stängas.
Tanken som lanseras i ledaren är tydlig, kärnkraft är bra. Men det går inte att tala om ämnet på ett så pass onyanserat sätt längre. Inte efter det som hände i Fukoshima. Skall man kunna vinna opinion för satsningar på kärnkraft måste man anta en ny retorisk strategi. Och den ligger i öppen dagen i Ledaren i DN. Tänkte det kunde finnas en poäng att reflektera över den, som ett slags fortsättning på bloggposterna om Dahlströms retorik och dunkla syften.
Vem är det som tilltalas i artikeln? Det är en rationell och ansvarsfull människa. Som alltid när det handlar om vetenskap är det logik och rationalitet som lyfts fram. Känslor pekas ut som det stora hotet mot något som i grund och botten är säkert och bär på löften om en hållbar framtid. Tilltalet i kombination med en, i detta fall, av rådande omständigheter, återhållsam, teknikoptimism skapar en retorik där läsaren med varsam hand leds till den oundvikliga slutsatsen: Kärnkraft är bra för Sverige.
Ledaren lyssnar på och bemöter invändningarna, men lugnar också oron genom att peka på framstegen som görs på området. Varför skulle vi inte fortsätta på den inslagna vägen? Varför skulle vi inte bygga nya kärnkraftverk? Det framstår som huvudlöst, om man köper Ledarens världsbild. Men det behöver man så klart inte göra. Jag tror som sagt att det är oerhört viktigt att aldrig, okritiskt, köpa någon annans världsbild. Speciellt inte som denne någon tilltalar oss i smickrande ordalag, som kloka och rationella varelser med förmåga att ta in och bearbeta komplex information för att komma till den logiskt sett bästa och mest rationella slutsatsen.
Frågan jag vill ställa handlar inte om kärnkraftens vara eller icke vara. Det är inte vad jag vill reflektera över eller debattera här och nu. Det handlar dels om Ledarens förgivettaganden rörande den tänkte läsaren, dels om den teknik som åsyftas. Är vi människor verkligen, helt igenom rationella varelser? Kan vi ta det för givet, alltid? Och går det att skapa något överhuvudtaget som är helt igenom säkert? Går det att förutsäga och förebygga ALLA risker? Svaret är ett rungande NEJ, på båda frågorna! Det enda som går att veta om människan och tekniken är att det aldrig går att uppnå fullständig kunskap om dem. Därför måste man alltid räkna med ett (centralt) moment av osäkerhet.
Människan har genom världshistorien utfört häpnadsväckande, djupt imponerande prestationer och hon bär tveklöst på en ansenlig potential. Det går inte att förneka. Men, och det glömmer man allt för ofta och alldeles för enkelt bort, samtidigt är människan styrd av emotioner. (Alldeles för) ofta vill man ha kakan samtidigt som man vill äta den. Människan är alltid samtidigt fantastiskt uppfinningsrik samt klok och destruktivt känslostyrd. Det går inte att få det ena utan det andra. Båda aspekterna är sammanvävda och måste beaktas på samma sätt. Att betrakta känslorna, som man gör i Ledaren, som ovidkommande och något man kan bortse från, det är helt enkelt omöjligt.
Tekniken bär på samma problem, och möjligheter. Den är aldrig neutral och heller inte ond eller god. Allt beror på sammanhanget, det är det och konsekvenserna som går att härleda till detta, som bestämmer hur man ska se på tekniken. Och seendet är som alltid, dessutom, beroende av vilket perspektiv man har.
Att ställa frågan om kärnkraften är bra, eller dålig, det är helt enkelt en felaktigt ställd fråga. Den går således inte att diskutera. Och gör med ändå det, ja då har man förlorat för då har man lockats in i en fälla, antingen av den som är för eller den som är mot. Diskussioner har ofta den karaktärer. De bygger på ett dolt antagande som, när det väl köpts, leder till en på förhand formulerad slutsats.
Kärnkraftsfrågan är alldeles för viktig för att föras på det sättet. Vad som behövs, den enda vägen som leder till fördjupad förståelse, det är förutsättningslösa samtal. Samtal där olika kompetenser kan mötas, och stötas och blötas mot varandra. Frågan måste hållas så fri som möjligt från särintressen. Och samtalen måste beakta och utgå från ovan anförda premisser, för det första att människan är en varelse av såväl biologi (= emotioner) som intellekt (= rationalitet). För det andra, dels att 100% säker teknik är en chimär, ett tankefel, dels att detta med säkerhet och funktion alltid är avhängigt vilket perspektiv man utgår från, och att det förändras över tid.
För att komma någon vart, och för att kunna uppnå målet om långsiktig hållbarhet, måste man gripa sig an frågan och problemen på nya sätt och med helt andra utgångspunkter. Sann förutsättningslöshet, det är vad man bör sträva efter. Och den når man aldrig så länge man envisas med att tro på säker teknik och förutsätter att människan är rationell!
16 kommentarer:
Det var en himla massa ord utan någon egentlig mening. Vad kom du fram till egentligen? Att man ska låta kompetenser mötas och diskutera kärnkraft?
Ja då är steg ett att låta bli att lyssna på den hysteri som finns kring risker och osäkerhet med kärnkraft eftersom den bygger på människors obefogade rädsla för något de inte förstår.
Själv ser jag inga problem med att bygga ny kärnkraft. Visst, vi kan aldrig nå 100% säkerhet. Det behöver vi inte heller eftersom vi inte med 100% säkerhet ens vet att jorden existerar imorgon. Kärnkraften är i mina ögon _tillräckligt_ säker för att väljas i de fall den är lönsam framför andra energislag som dessutom också förfular naturen, dels är osäkra på andra plan och dels kostar mig och alla andra en massa pengar och skattepengar i onödan (subventioner, certifikatsystem etc.)
Hej!
Detta är egentligen en kunskapsteoretisk diskussion. Den går ut på att hitta själva utgångspunkten för arbetet med hur mäsnkligheten ska lösa sina (energiproblem), det kan inte riktigt läsas som ett inlägg i kärnkraftsdebatten. Därför kommer jag egentligen inte fram till något, mer än att frågan är allt för komplcerad för att debatten skall kunna drivas på ledarsidorna.
Kärkraften är en teknologi som är förknippad med GIGANTISKA risker, så pass stora risker att ingen nu levande människa kan ta in vidden av dem. Människans intellektuella förmåga är en alldeles för bräcklig grund att låta projektet vila på. Det är min åsikt, den bygger på kunskapsteoretiska insikter, och beprövad erfarenhet.
Kärnkrafeten är ett åtagande som, i nuvarande form, sträcker sig alldeles för långt in i framtiden. Därför räcker det inte att titta på lönsamheten idag, eller graden av säkerhet.
Här har mänskligheten helt enkelt tagit sig vatten över huvudet. Tron på att det går att planera framtiden, det är ett stort problem som leder tanken fel.
Om du frågar mig alltså, men detta var som sagt inget inlägg i kärnkraftsdebatten.
"Kärkraften är en teknologi som är förknippad med GIGANTISKA risker, så pass stora risker att ingen nu levande människa kan ta in vidden av dem."
Vilka är dessa gigantiska risker? Man kan egentligen bara säga en sak om ditt inlägg. Den är förknippad med GIGANTISK OKUNSKAP. Lektor i Kulturvetenskap borde veta bättre än tramsiga uttalande i sig.
Det dör fler av luftföroreningar varje år än vad som dog vid Hiroshima och Nagasaki. Och ändå är inte ett kärnkraftsverk ens i närheten av en atombomb. Men visst, fortsätt du med din GIGANTISKA MISSVISANDE tro.
Som sagt, jag ser inte min bloggpost som ett inlägg i debatten mot eller för kärkraft. Och jag vet så klart att det du skriver om antalet döda stämmer. Det är inte det som är problemet, det som varit. Där har vi koll, på historien.
Men och det är vad man alldeles för ofta, omedvetet (just eftersom människans tankeförmåga är förhållandevis underutvecklad, trots att den bevisligen visat sig äga fantastsiska förmågor), glömer. Ingen kan veta hur det ser ut på jorden om 1000 år! Då finns riskerna fortfarande kvar. Det är dessa risker jag tänker på.
Det är också vad jag vill peka på, och vad jag forskar om. Det faktum att ingen vet vad som kommer att hända. Men det vet vi, att det vi gör idag, det kommer att få konsekvenser i framtiden.
Mycket oroande att så pass många inte verkar byr sig alls om sina barn sina barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnsbarns och så vidare i en massa generationer. Det är för mig obegripligt!
Det säger en del om mänsklighetens intelligens. Hur fantastisk är den egentligen?
Man kan också läsa inlägget som en fortsättning i flera bra inlägg om vetenskapens bidrag, inte genom att tycka sannt kring nuets olika påståenden, utan genom att ställa de rätta frågorna kring de oändliga utrymme för tolkningar som existerar mellan "för/emot". Att veta vad som är "säkert nog" visar på hur relativ vårt vetande om framtida effekter är. Vem kan veta hur jordskorpans rörlighet påverkar områden av framtida "slut"förvar t.ex. Kan vi inte kontrollera effekterna under vår egen livstid (se Japan) så är det svårt att argumentera alls, utan snarare resonera, som denna blogg, kring tänkandet om vår tro på fasta eviga lösningar. Även stenen förändras genom erosion, dvs även dagens sanningar förändras, och vetenskapen måste bli än mer medveten om det för att kunna bistå. Det borde därför vara mer intressant att lyssna på dem som ställer de rätta frågorna, framför de som ger de rätta svaren. Det föder förhoppningsvis det förutsättningslösa förhållningssätt som krävs för att nya lösningar skall komma till stånd, som nya frågor kan ställas kring.
Stort tack Daniel!
Det är inte svaren det kommer an på, utan frågorna. Förstår vi det kan det viktiga arbetet börja, men då gäller det att vi blir tillräckligt många.
Det finns hopp, trots allt!
Eddy.
Seriöst. Det handlar inte om riskerna. För de har du rätt att tycka vad du vill om. Vad det handlar om är istället vad händer om risken faller ut. Människor (och du är en av dem) verkar tro att jorden kan gå under pga radioaktiva utsläpp. Nu är det som så att jorden är full med radioaktivitet på naturliga vägar som långt vida överstiger vad vi själva kan producera. Så för att man ska prata om risker seriöst så måste man även uppvisa att man har trovärdiga scenarion beträffande vad konsekvensen blir av risken. Utifrån dina inlägg kan jag lugnt dra slutsatsen att risken är himla stor att du inte förstår risker, än mindre förstår du konsekvensen om risken nu faller ut, för du verkar inte ställa något i proportion till sannolikheten att risken faller ut och vad konsekvensen faktiskt blir.
Förstår du inte vad konsekvensen är kan du aldrig prata om "Ingen kan veta hur det ser ut på jorden om 1000 år! Då finns riskerna fortfarande kvar." Rent ut sagt patetiska resonemang du för ur ett vetenskapligt perspektiv. Förstår du inte utfallet och hur farligt det är kan du aldrig kompensera detta med konceptet risk. Innan du uttalar dig om risker så se till att skaffa dig en rimlig bild om vad som faktiskt kan hända. För utan denna rimliga bild blir din forskning inte mer trovärdig än en predikan i kyrkan, moskén eller synagogan.
Orsaken till att jag skriver som jag gör och resonerar på detta sätt är att man aldrig kan förutse vilka risker som finns i framtiden.
Atombomben konstruerades för att få slut på allakrig, men när den väl existerade i världen förändrade den själva innebörden i mänskligt liv på jorden.
Det jag vänder mig mot, det som är min vetenskapliga utgångspunkt är att ingen kan veta något om framtiden, och följaktligen inte om vilka riskter som kan uppstå där och då.
Och eftersom just kärnkraftsfrågan innebär ett åtagande som sträcker sig långt mer än 1000 år in i framtiden är det omöjligt att veta något om risker.
Tittar vi på vilka riskanalyser man använt sig av tidigare ger det vid handen att dessa varit sorgligt bristfälliga. Och då snackar vi bara om några år från det att analysen gjordes till dess att den visade sig felaktig.
Kan du övertyga mig om att allt är annorlunda nu. Att vi idag har lyckats med vad vi aldrig tigare har lyckats med. Då, men först då, är jag redo att överge min (vetenskapligt grundade) övertygelse.
Tron på att det går att förutse framtiden, den är religiös om något!
"
Mycket oroande att så pass många inte verkar byr sig alls om sina barn sina barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnsbarns och så vidare i en massa generationer. Det är för mig obegripligt!"
Rent sakligt så är detta bara ett sätt att för dig bidra till näthatet. Du lägger perspektiv och åsikter där du anser att "så här borde man tycka", och när du inte TROR att någon tänker på detta så försöker du stigmatisera den personens tankar. Fullt mänskligt från din sida skulle många anse men för mig är detta exakt samma näthatsfenomen som gjorde att ABB begick sitt äcklande dåd på Utöya. Du stigmatiserar andras åsikter bara för att du inte gillar dem.
Tydligen är det bättre för dig att vi behöver flytta på 1,2 miljarder människor runt om i värden. Bara du får dina känslor och oro beträffande kärnkraft stillad genom att du tror att andra "inte verkar byr sig alls om sina barn sina barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnsbarns och så vidare".
Du lägger åsikter i andra munnar som de aldrig ens varit i närheten av. Ur ett rent argumentatoriskt perspektiv så missbrukar du åsiktsfriheten när du tror att din åsikt om andras tidsperspektiv ska få dem att ändra åsikt i sakfrågan.
Tack för att DU driver näthatet genom att inte förstå skillnaden mellan åsikt och argument. Du är med och bidrar till att personer som ABB växer fram genom att du stigmatiserar andra för att de inte tycker som du.
Det var en oväntad vändning på diskussionen måste jag säga. Men det är så kultur fungerar. Att min kommentar skulle vara ett uttryck för näthat, och att den är att jämställa med terrorhandlingar, det är väl ändå att ta i? Kommentaren är som bekant ett svar på en synpunkt lämnad på min blogg, från en anonym skribent. Ett svar på synpunkter rörande mitt inlägg som är snudd på oförskämt och riktar sig mot mig som person.
Vem är det som står för näthat, och som lämnar sakfrågan så fort det hettar till? Jag har inte sökt upp någon för att spy galla eller rikta anklageler, anonymt. Jag skriver under eget namn anför väl underbyggda argument för allt jag hävdar. Jag tror dessutom på dialog.
Därmed inte sagt att jag är felfri, eller att jag sitter inne med lösningen på världens problem. Det är jag tydlig med! Jag vill bara att diskussionen om vilket samhälle och vilken värld vi vill ha skall bygga på adekvat kunskap och rimlga antaganden.
anonym: Alla åsikter är på något sätt marginaliserande och stigmatiserande. Språket som sådant är exkluderande. Det har faktiskt ingenting med avsändaren att göra utan handlar om språkets egna laddningar. Det enda man kan göra är att vara vaksam kring hur våra uttryck och intentioner påverkar andra. Vad som är sakligt för någon är ju relativt för någon annan, genom hur vi upplever vår position till omvärlden, vilken är föränderlig. Vad jag tycker idag måste jag inte nödvändigtvis tycka imorgon. För vem kan hävda rätt fakta i en ständigt föränderlig värld där framtiden ej är den beräkneliga konstant man kan önska. Vetenskapen? Den kan bara närma sig och önska sig en objektiv sanningsformel, men når den aldrig fullt ut då det ständigt skapas nya parametrar och förutsättningar. Radioaktivitet är kanske ett mindre ont bland många onda, om det vet vi föga, på samma sätt som vi alla nog skulle önska oss något renare. Vi alla påverkar ju natur och liv på ett negativt sätt genom vårt resursslöseri. Det i sig rättfärdigar inget, varken onda eller goda handlingar. Man kan bara våga tro på mänskligheten bortom politiken, vetenskapen och media, vi har inget val, för det är där vi faktiskt lever och skapar vår verklighet, oavsett om vi gillar den eller inte.
Den inställningen och den utgångspunkten, anonym, den bygger ett hållbart samhälle. Min vision, den som driver mig att skriva och syssla med vetenskap, är att hjälpa fler till en lite mer ödmjukt undrande, förundrad inställning till världen, det egna vara och till sina medmänniskor. Tack för kloka ord!
Vill du ta diskussionen om vilket samhället vi sak ha så ska du inte överdriva konsekvenserna av något. Det är riktigt usel och värdelös argumentation, ren och skär inkompetens. Även sammanfattat med att man bara har sin tro att komma med. Något vi andra anser hör hemma i den religiösa världen.
Du fortsätter med att säga att dina värderingar är mer värda än andra. "Jag har inte sökt upp någon för att spy galla eller rikta anklageler, anonymt." Argument är sakliga och helt anonyma. Är det rena argument så SKA det inte spela någon roll vem som framför dem. De är lika giltiga oavsett. Så du försöker stigmatisera andra som väljer att vara anonyma. Sjuk dålig argumentationsteknik av dig. Tror du inte att du blir bemött med hårda ord om du på detta sättet stigmatiserar och försöker nedvärdera rena och sakliga argument.
När du uppenbart ljuger både om risker och var utfallet kan bli av konsekvenserna av kärnkraft så är det liksom inte så mycket sakligt du har att komma med. Ditt enda argument har i princip varit att "
Mycket oroande att så pass många inte verkar byr sig alls om sina barn sina barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnsbarns och så vidare i en massa generationer." Tyvärr, när du försöker göra gällande att du är saklig så blir det bara patetiskt.
Att stigmatisera andra människor för att du kommer med osakliga argument när du bara har dina egna åsikt som motsvar så har du gjort grova påhopp andra. Rent sakligt är vad du uppvisat förakt inför åsiktsfriheten, något som för mig är riktigt uselt.
Argument --> åsikt (innebär att man värderar alla argument för och emot något och kommer fram till en åsikt).
Med åsiktsfrihet kan man aldrig säga att en enda åsikt är felaktig. Detta innebär också att:
Åsikt -/-> Argument. För eftersom ett argument kan vara felaktig så kan man aldrig sätta
Arguent=åsikt.
Då man använder åsikt som argument så har man därmed också missbrukat åsiktsfriheten.
En blog är inte längre privat då man använder twigly för att länka till tidningsartiklar om diverse ämne. Gå gör man den offentlig. Vill du att din blogg ska betraktas som privat får du helt enkelt acceptera att inte sprida länkar till din blogg personligen.
Varför jämförelsen mellan näthat, ditt sätt att använda din åsikt som argument och så det sjuka terrordådet i Oslo.
ABBs åsikter är sedan länge enormt stigmatiserade. De är förknippade med att generationer har mer eller mindre stått och spottat, sparkat och slagit på de som haft den åsikten. I Sverige är det i vissa kretsar en skyldighet att ställa sig och kasta ägg på de som deltar i denna typ av demonstration där åsikter av ABBs karaktär eventuellt finns. När man stigmatiserar människor så driver man dem till radikalisering, när samhället dessutom tillåter detta grepp på åsiktsfriheten (enligt mig grundlagsskyddad men inte direkt implementerad i svenska samhället) så kommer till sist människor att slå tillbaka med den typ av medel de finner lämpligt.
ABB hade "fel åsikt" ur mångas perspektiv. Genom att människor genom åren nedvärderas hans rätt till en egen åsikt så svarade han på denna provokation från samhället.
Ytterst så är det som så, att om man provocerar så får man också acceptera reaktionen på provokationen. Ytterst kan inte samhället i fråga svära sig fri från ansvar. I många fall så skulle en domstol acceptera att man reagerar på en provokation så länge som denna står i proportion till vad som skedde. ABB svarade på en provokation från samhället. Därmed kan inte samhället svära sig fria. Däremot står inte hans respons i proportion till provokationen. Det är hans egna sätt.
När du stigmatiserar åsikter så som du gjort här i dina inlägg så provocerar du. På vilket sätt anser du att du har rätt att provocera framnästa ABB bara för att "du tycker så"?
Jag väljer att passa på detta. Dina ord får sätta punkt för "samtalet."
Jag avslutar med ett citat av Daniel.
"Man kan också läsa inlägget som en fortsättning i flera bra inlägg om vetenskapens bidrag"
Det var tydligen exakt såhär man inte skulle läsa inlägget. Det var inget seriöst inlägg i en längre serie blogginlägg om vetenskap och vad vetenskapen bidrar med.
För att ha doktorerat och vara docent så var det väldigt mycket godtyckligt raljerande om dina egna åsikter och väldigt svart och allt som oftast obefintliga motiveringar om "vetenskapens bidrag".
?!
Skicka en kommentar