Side, i Turkiet. Bilder av vila på en plats i förändring.

Lämnade ett regnigt Sverige för drygt en vecka sedan. Lite småkallt och ruggigt som det kan vara här hemma. Semesterns tredje resa anträddes med förväntningar om värme, vila, sol och bad.

Innan avresan passade jag på att föreviga den svenska sommaren. Tog en riktig långpromenad efter ett av skyfallen. Det jag såg är ju också sommar. Lätt att glömma det. Vad är norm egentligen, vad gäller en riktig sommar. Regn och dis kan också vara fint. Och med dåligt väder måste man vara lite uppfinningsrik för att hitta upplevelser. Jag hamnade till exempel på Göteborgs östra begravningsplats, och där fick jag äntligen, med egna ögon se, familjen Seatons mausoleum. När jag kollar upp honom får jag det bekräftat som jag trodde, att han bodde här i Lerum. På det som nu är konferensanläggningen Aspenäs herrgård.

Nåväl, allt detta lämnade vi bakom oss när vi tog flygbussen upp till Landvetter, för vidare befordran med charterplan, till Antaljas flygplats i Turkiet. Även om vi kom fram sent på kvällen var det varmt och fuktigt. Svårt att sova första natten, delvis beroende på att vi valde att inte betala extra för luftkonditionering. Men det insåg vi, att det går inte, så resten av veckan som vi gott.

Första morgonen. 32 grader i skuggan, och strålande sol. En fin vecka inleddes, med bad i hotellpoolen och läsning av skönlitteratur i solen. Vin på balkongen, och nya restauranger varje kväll. En riktig chartersemester med andra ord. Min första på över 30 år.

Färska persikor och aprikoser direkt utanför fönstret och en olivlund inpå knuten. Då vet man att man är vid medelhavet. En annan sak som jag lade märke till efter några dagar, det var den totala avsaknaden av turkiska kvinnor. Överallt i affärer och restauranger, män, män och åter män. När jag väl lagt märke till det gick det inte att släppa. Kontrasten mellan hemma och borta var gigantisk. I princip alla kvinnor vi såg var från Europa. Ifråga om jämställdhet har man en lång väg att gå i Turkiet innan man ens är i närheten av förhållandena i Sverige. Kan vara bra att påminna sig om det ibland, att vi har det bra, i jämförelse. Vilket självklart inte betyder att det inte kan bli bättre, här också. 

Männen arbetade inte bara på restauranger och hotell, de jobbade också på byggen. Side är som New York, en plats i snabb tillblivelse och ständig förändring. Säkerheten för dem som jobbar på byggena lämnade dock en hel del övrigt att önska, liksom trafiken. Bussresan till stranden var ett äventyr med skrikande däck och en vilt tutande chaufför. 

Men fram kom vi, och väl där satte vi oss tillrätta i solstolarna och kastade oss i havet, surfade på vågorna och brände oss i sanden. Rastlös som jag är kunde jag dock inte förmå mig att bara ligga stila, hela tiden. Tog en promenad i omgivningarna, bort mot den gamla delen av Side och dess lämningar från romersk tid.

Här låg det antika byggnadsdelar, liksom utkastade, överallt. En märklig men fascinerande syn. 

Livets förgänglighet bör man tänka på ofta. Inte bara hemma. På vägen tillbaka hittade jag en död havssköldpadda som låg strandkanten och vaggades av vågorna.

En av dagarna promenerade vi längs strandpromenaden, från hotellet till Side gamla stad. På vägen dit blev vi, som överallt annars, antastade vid varje restaurang. Alla ville visa sin meny, och man försökte övertyga oss om dess unikhet och att den överträffade övrigas. Men vi hade då lärt oss att alla bjöd på i princip samma utbud. Märkligt, samma rätter överallt. Beställer man råvaror från samma grossist?

De flesta talade lite svenska, och vi avslöjade oss uppenbarligen för det var det första språket man anropade oss på. Om man inte frågade. "Sverige: Hur mår du", den frasen hörde vi överallt. "Kom in och titta, gratis", var en annan favorit. Inte bara på Turkiska Ullared ...

I gamla Side fanns det bland annat en stor amfiteater, och en imponerande "allé" av marmorpelare. Men det var det enda som kan sägas vara gammalt där. För övrigt var det hotell, restauranger och affärer. Samma kopior av märkeskläder, klockor, väskor och parfymer som överallt annars. Och samma påstridiga försäljare. "Kom och titta, gratis."

 

 Kryddor sålde man, och en himla god glass!

Längst ute på udden mot havet ligger lämningarna efter ett tempel till Apollos ära. Vackert!

Som sagt. Svenska talar man hellre än bra. Charmigt, så länge som man slipper bli antastad.

Prunkande trädgårdar fanns det överallt även om marken var bränd för övrigt.

När vi var där började Ramadan, och en tur till en av moskéerna kändes befogad. Böneutropen påbörjades vid femrycket varje morgon. Lite ovant, men våra kyrkklockor låter ju också. Och exotiskt är ju bara det man inte är van vid.
 

Till denna restaurang återvände vi. Annars åt vi på nya ställen varje dag och kväll.

Som gammal bagare uppskattade jag brödet som kom i olika former och smaker. Detta, som vi fick "on the house", tillsammans med tzatziki, som ett slags förrätt, var otroligt gott. Här har vi mycket att lära!

Sista dagen stannade vi vid poolen. Lyssnade på Tarkan och andra turkiska artister. Njöt i solen bruna och lite brända, men glada. En fin vecka avslutades med en öl i solen, i väntan på bussen som tog oss tillbaka till Antalja, och Sverige.

Turket. Vi kommer tillbaka!