Jag började blogga på allvar vid årsskiftet. Nu är det dags att publicera post nummer 400. Känns lite andaktigt, och jag är tacksam för att kreativiteten har hållit i sig. För mig har bloggforat kommit att förlösa något. Detta är den form jag gillar bäst att uttrycka mig i, och den passar som hand i handske med mina kunskapsteoretiska utgångspunkter. Vidare passar bloggandet med mig rastlösa läggning. Därför, kära läsare, är jag oändligt tacksam för att så många verkar hitta hit. Utan er är Flyktlinjer noll och inget! Tack!
Just nu är jag inne i ett kreativt flow, efter sommaren och just innan jag ska hålla min docentföreläsning. Dags att ta nästa steg. Tid att reflektera över det som varit för att kunna dra lärdom och för att utvecklas. Läge att fundera på vad jag vill framöver, med vetenskapen, bloggandet och livet.
Att bli Docent är jag kluven till. Jag har skrivit många bloggposter där jag kritiserat dyrkandet av vetenskapliga insignier. Nu står jag i begrepp att acceptera en hög akademisk titel. Vad kommer det att göra med mig, och hur kommer det att påverka det jag har att säga? Det får framtiden utvisa. Men det vill jag få sagt, och det står jag för. Om jag visar några som helst tendenser till att förlora i ödmjukhet inför det övergripande uppdraget, att förutsättningslöst söka kunskap. Om jag söker stöd för tankar och åsikter, mer i vetenskapliga meriter än i empiri och argument. Snälla: Påpeka detta för mig! Kritisera mig!
Jag vill att Flyktlinjer ska vara en plats där alla ska känna sig välkomna. Högt och lågt, dagsaktuellt och gammalt blandas. Kommentarer och reflektioner kring dagsaktuella händelser blandas med personliga tankar och förslag till förståelser. Vetenskap, kunskapsteori är basen, kopplat till mitt ämne Kulturvetenskap. Jag vill med hjälp av bloggen visa vilka kompetenser som finns och som odlas inom ämnet, och till vad kunskapen kan användas. Jag tror på Kulturstudier, på att det är ett samhällsnyttigt ämne som utbildar studenterna i oundgängliga kompetenser. Samhället behöver kulturvetenskapen, minst lika mycket som kulturvetenskapen behöver samhället. Inte minst för att utveckla former för långsiktig hållbarhet, som är ett annat återkommande tema här på bloggen.
Jag tar vidare mer än gärna emot utmaningar. Eftersom jag är övertygad om att det går att anlägga kulturvetenskapliga aspekter på snart sagt alla ämnen och frågor, och eftersom jag på allvar tror att kulturvetenskaplig kompetens kan användas överallt, vore det spännande att få utmaningar av olika slag. Sätt mig på pottkanten! Var går Kulturvetenskapens gräns? Det skulle jag vilja utforska tillsammans med er.
Tillsammans är ett centralt nyckelord. Alla människor är ömsesidigt beroende av alla andra. Alla vi som lever här på jorden just nu sitter i samma båt. Vi är på gott och ont hänvisade till varandra, och framförallt till den jord vi lever på och av. Jorden är den enda plats där mänskligt liv är möjligt. Jordens biosfär är den minimala strimma i Universum där det vi känner igen som vår vardag är möjligt. Det är en viktig kunskap att bära med sig i allt man gör, även i kulturvetenskapen. Att lära sig se det, och att förhålla sig till konsekvenserna som går att relatera till det är viktigt. Mänsklighetens överlevnad är vad som står på spel, och i arbetet för att klara den är alla kompetenser viktiga.
Titlar och vetenskapliga insignier är emellertid inte viktiga. För den som får dem är de naturligtvis viktiga, men jag menar att det är centralt att man inser att det inte är titlarna som är viktiga för samhället. Bara för att dessa går att räkna och mäta betyder det inte att de i sig leder till något. I den bästa av världar hänger titlar och kompetens ihop, men vi lever här och nu, på Jorden. Och i den värld vi bebor och genom våra handlingar upprätthåller så finns det maktordningar som gynnar yta framför djup.
Överallt finns exempel på att man lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Det är ett stort problem. Ansvaret för vår världs långsiktiga överlevnad får aldrig vara beroende av titlar. Det måste vara argumenten och empirin som talar, och det gör det inte om man lägger kraft och energi på utnämningar. Det som är problemet är inte titlarna i sig, det är kanske vad som behövs för att dem som ägnar sig åt vetenskap ska finna motivation. Problemet är dyrkan av titlarna, som lägger sig mellan argumenten och den som uttalar dem och som grumlar synen och sänker graden av kritisk förmåga. Att kritisera en professor, det kostar på. Och detta vet professorn. Där är problemet.
Jag har ingen lösning på detta, men jag ser det som otroligt viktigt att belysa denna typ av problem. Och som ett medel i den strävan ställer jag Flyktlinjer till förfogande. Det är en plats där argument alltid går före den som argumenterar. Det är plats för öppet sökande av kunskap. En plats för förutsättningslösa möten. Det är det av ett mycket speciellt skäl. I mellanrummen händer det oväntade, det som inte går att styra över eller planera för. Där, när man minst anar det dyker de upp. Flyktlinjerna!
En flyktlinje är något, vad som helst, som fungerar. För att kunna ta tillvara kraften i dem krävs att man har förmågan att upptäcka dem, när det uppenbara sig. Och det handlar om att gripa dem i flykten. Därför måste man lyssna mer än man talar. Man måste respektera varandras olikheter, och man måste kunna släppa taget om sina förutfattade meningar.
Än en gång tack för att just du läser! Jag ser fram emot en givande höst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar