Vi hör det allt oftare. Att forskning visar. Och med det anses frågan vara avgjord, oavsett vilket ämne det handlar om. Medierna älskar att rapportera om framsteg från forskningens frontlinje. Sällan finns det tid och möjlighet till eftertanke, reflektion och kritisk granskning av innehållet i rapporterna. De ingår i bruset av nyheter, som ett slags bordunton till övriga inslag.
Det är väl bra kan man tycka, att forskningsrön sprids till allmänheten. Och, visst. Det är väl oproblematiskt, eller i alla fall inget jag har några egentliga invändningar mot, i sak. Själva rapporteringen är i grund och botten positiv. Men mottagandet av nyheterna är alldeles för okritiskt. Det finns ett djupt problematiskt och utbrett antagande i samhället om att det som uttalas i namn av vetenskap, det varken kan eller bör man ifrågasätta. Det är problematiskt.
Vetenskap må vara en verksamhet som utförs av högt utbildade människor. En elit i samhället, de bästa! Kanske är det så. Det borde helt klart vara så. Ändå är det inget man kan ta för givet. Det är farligt att ta något sådant för givet. Kanske inte för enskilda individer, men om det är så allmänheten ser på utövare av vetenskap, om det är med sådana glasögon som resultatet tas emot, då är vi illa ute som samhälle betraktat.
Jag sysslar som bekant med vetenskap. Och jag har gjort karriär inom vetenskapen. Jag sprider själv vetenskapliga resultat, uttalar mig i namn av vetenskapsman. Jag erkänner villigt att jag smickras av att bli lyssnad på. Få saker i livet ger så pass stor tillfredsställelse som att få tala inför en välfylld sal med åhörare. Ökad uppmärksamhet för den verksamhet jag har vigt mitt liv åt borde jag kanske jubla åt. Men jag gör inte det. Jag ser istället en rad problem med fenomenet.
Vad är det man får sig till livs i och genom nyheterna, när medierna rapporterar om senaste nytt från forskningsfonten? Jo det är oftast en innantilläsning av artiklar i referee-granskade vetenskapliga tidskrifter. Okritiskt återger nyhetsankaret innehållet i artiklar som nyligen publicerats i ansedda tidskrifter som Science, Nature eller någon annan av de mest kända tidskrifterna där potentiella nobelpristagare publicerar sina senaste rön. Det borde väl borga för kvalitet?
Det borgar för den bästa kvalitet som går att uppbåda. Råder ingen som helst tvekan om något annat. Även om det ibland visar sig bli fel, eller att resultaten inte har den evidens som de borde, så finns det inget bättre sätt att rapportera vetenskapliga nyheter idag. Det är så jag ser på saken. Man kan tänka sig en rad olika och alternativa sätt att återföra resultaten av det vetenskapliga arbetet till allmänheten. Och det finns problem med nuvarande sätt. Men det är fortfarande det bästa sättet, just nu.
Problemet är allmänhetens blinda tillit till allt som sägs i vetenskapens namn. Oförmågan, eller i värsta fall ointresset av att kritiskt granska det som sägs på nyheterna, leder till ett passivt accepterande av ibland problematiska resultat. Genom att allmänheten får sig till livs de vetenskapliga rönen i förmedlad form och inte genom att man själv söker svar på specifika frågor från primärkällorna är det dels bara vissa nyheter som uppmärksammas och når ut, dels finns alltid risken att det som förmedlas bygger på missförstånd eller olyckliga tolkningar av rönen. Och detta är bara några av problemen.
Allvarligare är de uteblivna samtalen om vilken kunskap samhället saknar. All vetenskaplig kunskap är inte bra kunskap, den är i bästa fall felfri. God kunskap, användbar kunskap och kunskap som leder till bra och långsiktigt hållbara resultat finns det inga garantier för. Enda sättet att nå dit, eller det sätt jag förordar, är en förutsättningslös dialog kring vad vi skall ha vetenskapen till. Vad vill vi veta? Vad är möjligt att veta? Det är frågor som borde diskuteras mycket mer i samhället. Det är otroligt viktiga frågor. Frågor som inte kan överlåtas till utövarna av vetenskap.
Men för att sådana samtal skall kunna föras krävs en intresserad och kunnig allmänhet, med en väl utvecklad förmåga till självständigt, kritiskt tänkande. Det krävs dialog kring innehållet i vetenskapen. Vilka mål är värda att sträva efter? Vilka frågor är viktiga att undersöka? Det är frågor som inte kan överlåtas till dem som utövar vetenskapen, för då riskerar verksamheten att uteslutande se till sina egna behov. Vetenskap bör vara finansierat av det allmänna, och det allmänna borde lägga sig i mer. Men på ett initierat kritiskt sätt. Genom att utmana vetenskapen tvingas dess utövare att skärpa sig. Vi får helt enkelt den vetenskap vi förtjänar.
Eftersom utövare av vetenskap är som folk är mest finns det en gräns för hur stor skillnad det kan vara mellan dem och deras förmågor, och ett genomsnitt av befolkningen. Med en högre genomsnittlig kunskapsnivå och kritiskt intresse ökar förmågan hos dem som befinner sig i toppen av begåvningspyramiden (om uttrycket tillåts). Som föreläsare är det stimulerande att tala inför en grupp intresserade åhörare som lyssnar kritiskt och ställer utmanande frågor. Hur mycket man än studerat något kan man alltid lära mer, och det gör man om man får kritiskt intresserade frågor.
Kunskapsproduktion är alltid samproduktion. Vetenskap är alltid resultatet av mångas samlade insatser. Vetenskaplig kunskap kan aldrig ägas, bara kontinuerligt utvecklas, i samspel mellan många som bryr sig.
Lyssna gärna på oss, men gör det kritiskt. Vi vill bli respekterade, men inte okritiskt dyrkade. Vi är duktiga och högutbildade, men inte ofelbara. Tillsammans bygger vi det samhälle vi är ömsesidigt beroende av. Allas kunskaper och kompetenser är viktiga i det arbetet. Alla behövs. Det är ett sätt att tänka kring arbetsintegrerat lärande. Det sätt som jag arbetar med att utveckla eftersom det är här som mina kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser kommer till sin rätt.
Hur låter det? Var finns resonemangets svagaste länk? Vad säger ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar