Vad blir man när man blir docent, egentligen?

På väg till jobbet. Tidiga tåget. Klockan är lite efter sex på morgonen. Tycker om att gå upp tidigt och att vara först på kontoret. Tänker bäst när jag nyss vaknat, sedan störs tankeverksamheten av alla intryck och krav. Det passar mig, men inte alla. Och det är en sak jag lärt mig genom åren. Hitta det som fungerar för dig, och bry dig inte om hur detta uppfattas av andra.

Det är en speciell dag idag. För mig. I februari 2010, för över ett och ett halvt år sedan, lämnade jag in en anhållan om att bli antagen som oavlönad docent vid högskolan Väst. Eftersom jag gjorde bedömningen att jag uppfyllde kraven som ställs lämnade jag in ansökan. Men det är naturligtvis aldrig upp till den enskilde forskaren att själv bedöma sin kompetens. Anhållan lämnades sålunda ut på remiss till två sakkunniga, två professorer i mitt ämne Etnologi. Detta blev klart i maj, 2010. Det finns få professorer, och man får inte ha jobbat med dem. Vill ju inte mistänkas för jäv. Få kunde alltså komma ifråga, och de som fanns hade mycket att göra. Mina förstahandsval tackade nej. Men i maj var två granskare anlitade och de fick mina samlade skrifter och kunde sätta igång med granskningsarbetet. I september, för snart ett år sedan, kom det första utlåtandet. Sedan tog det stopp. Under hela förra läsåret hölls jag på halster. Vid jul, då, kanske. Tänkte jag. Men hörde inget. Till påsk. Men, nej. På läsårets sista arbetsdag, när jag var på konferens i Philadelphia fick jag så äntligen det andra, positiva utlåtandet.

Nu är dagen här. Dagen då jag ska hålla min docentföreläsning. Efter att den är genomförd sammanträder anställningsrådet på högskolan, och om inget går fullkomligt fel kommer jag att anhållas som docent. Äntligen! Men då kommer också tankarna. Under över två års tid har detta varit vad jag väntat på. Att bli docent. Men vad innebär det? Och vad kommer att hända, om något?

När man lämnar in en anhållan får man bara åberopa sådant som är publicerat. Således är det Eddy Nehls av 2010 års upplaga som blivit bedömd. Och om han har bedömts hålla måttet, om han anses vara docentkompetent, då behöver inte jag vara orolig. Jag har fortsatt meritera mig under tiden. Åkt på konferenser, skrivit en artikel till och redigerat en bok. Kompetent känner jag mig. Ingen tveka om det. För första gången i livet har jag en grundmurad tro på att jag duger. Det dåliga självförtoendet kommer jag nog aldrig att bli av med, men när det gälller mitt arbete, min forskning, där står jag på fast mark. Jag vet att jag kan, och att jag har viktiga kunskaper att förmedla.

Det är det jag gillar mest med mitt arbete, att det man gör avsätter spår och finns kvar. Att arbetet innebär att man utvecklas och att man på betald arbetstid kan och förväntas lära sig nya saker, ständigt. Det finns mycket jag gillar med arbetet som Lektor. Samtidigt finns det aspekter av arbetet och egenskaper hos akademin som jag är tveksam till. Att bli docent är med andra ord något jag går in i med blandade känslor. Visst är jag lättad och glad, tacksam. Men vad kommer detta att göra med mig, med andras syn på mig? Även om jag bara ser titeln som ett utanpåverk utan någon soim helst djupverkan. Det som betyder något är vad människor kan och vad de gör, inte vilka titlar de har. Den som bedömmer någon efter han eller hennes titel ger yta företräde för djup. Och om det tänkandet sprids, då kommer inte de bäst lämpade att ha de viktigaste arbetena. Allt för ofta har vi sett det, professorer som slutar läsa. Ledare som lever på gamla meriter och som har makten men inte kompetensen. Det är jag kritisk mot! Samtidigt, och även om det på inget sätt påverkar mig, så är det ett faktum att titeln docent är förhållandevis få förunnad. Och den ingjuter respekt i många sammanhang. Frågan jag brottas med är hur detta kan avändas, på bästa sätt.

Respekten och vördnaden inför titlar är ett av problemen i samhället och akademin. Problemet är att tänkandet och idealiserandet inte främjar det kritiska tänkande jag ser som avgörande för samhällets långsiktiga överlevnad. Man tenderar att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Jag vill inte att det jag säger ska bedömas annorlunda idag, än under förra året. Jag vill att allt som sägs i namn av vetenskap ska bedömas på samma sätt, utfrån innehållet. Det kommer jag att kämpa för även fortsättningsvis. Det jag hoppas är att docenttiteln, eftersom det nu en gång ser ut som det gör i världen, kommer att hjälp mig att nå ut med det budskapet.

Dessutom, och kanske viktigare, så innebär docenttiteln inte det samma som när jag började läsa på högskolan för 20 år sedan. Precis som med allt annat som människor eftertraktar så tenderar kraven att sänkas med tiden, vilket indikerar att det är själva titeln man eftertraktar, inte mödan det innebär, vägen dit. Utmärkelsen, insignierna, inte innehållet, kunskaperna är det viktiga. Detta innebär att mina examina hittills: Fil.Kand, Fil.Mag, Fil.Dr och nu docent, inte representerar det samma som de än gång gjorde. Varken ifråga om respekt i samhället eller ifråga om innehåll. Det har gått inflation i utmärkelserna. Kanske framförallt eftersom vi är så många fler som innehar titlarna idag än för bara 10 år sedan. Kraven har nog bra sänkts marginellt. Men detta innebär att de studenter jag undervisar och guidar genom utbildningen har med sig något mindre kunskaper och att de utsätts för lite mindre krav, men framförallt att det krävs mer utbildning för att överhuvudtaget få ett arbete idag. Samhället förändras ständigt, och när fler utbildar sig krävs höre examina. Anställningar som tidigare krävde gymnasium, kräver idag högskolexeamen. Det är bara så, och det finns inte mycket man kan göra. Mer än att öka medvetenheten om detta faktum.

Tänker därför osökt på ett citat av mina favoritfilosofer Gilles Deleuze och Felix Guattari.

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Allt förändras, och det finns inga fixpunkter att orienterat sig i när man rör sig i kulturela sammanhang. Även om jag som student skulle ha haft som mål att bli docent när jag började på högskolan så har det målet förändrats på samma sätt som jag har förändrats av, i och genom utbildningen. Det är en insikt som inte är speciellt svår att ta till sig. Ändå är det inte så man tänker. Det är inte denna typen av insikter som styr utbildningspolitiken. Tvärt om håller man fast vid, och underblåser föreställningen om att det går att planera för framtida behov. Detta gör att många, allt för många, söker sig till utbildningar som dagens samhälle eftertraktar. Men det är i framtidens arbetsmarknad man skall omsätta sina kunskaper. Ingen vet vilka behov som finns då. Ingen! 

Det tror jag är den enskilt viktigaste insikten som jag erhållit under min resa genom akademin. Kultur är synonymt med förändring, på alla plan, överallt, ständigt. Jag går in i docentrollen som en konsekvens av mitt arbete, det är ett steg på vägen. Inte ett mål. Och arbetet går vidare, det förändras, i takt med det omgivande samhället. Jag tror att samhället skulle vinna på om fler gavs chansen att göra det man är bra på här och nu, istället för att sukta efter ett fjärran sedan, som det inte finns några garantier för.

Vi rör oss inte genom kulturen. Kultur är det som rör sig och som blir till, i och genom våra rörelser. Kultur är resultatet av ömsesidig interaktion. Kultur är det samma som tillblivelse. Den är synonym med förändring. Det har jag lärt mig av arbetet och forskarmödan som lett fram till den position jag befinner mig i just nu.

Idag blir jag docent. Vad som händer i morgon, det står skrivet i stjärnorna. Men det kommer att kunna följas här på Flyktlinjer.