Husserl pekade ut riktningen. Dags för kulturvetarna att föra arbetet i hamn.

Arbetet med Husserl löper på parallellt med allt annat som sker i livet och vardagen just nu. Tycker det är oerhört fascinerande att läsa en text som skrevs 1911, och att upptäcka att den fortfarande är aktuell. ”Filosofi som sträng vetenskap” talar till oss i högsta grad, än idag. Den riktning som Husserl pekade ut gäller ännu som ledstång i arbetet med att mejsla fram ett utrymme för en vetenskap om kultur.

Naturligtvis går det inte utan modifikationer. Läser man Husserl bokstavligt stöter man naturligtvis på problem. Konstigt vore det annars. Mänskligheten har förändrats, liksom kulturen och världen i stort. Tänkandet har utvecklats och maktordningarna omformerats. Men påfallande mycket finns kvar att bygga vidare på, i ljuset av allt som hänt under de hundra år som förflutit sedan boken publicerades.

Husserl talar om den fenomenologiska sfären, och han menar att det är något som både kan och bör undersökas. Och detta har man också försökt genom åren, på olika sätt och med varierande framgång. Men jag måste säga att det fortfarande återstår en hel del arbete. För att komma dithän som Husserl vill krävs något som få lyckas uppnå. Att man kan byta sig loss från ”den naturalistiska inställningens trollmakt.” Och det är svårt. Mycket svårt.

Foucault sätter ord på det och han talar om det i termer av människans begär efter sanning. Detta begär visar sig överallt, inte minst inom akademin. Och det lever, frodas och underblåses på en hel massa olika sätt i samhället. Eftersom jag ser detta begär efter sanning som en av förklaringarna till vetenskapens höga anseende så ser jag samtidigt ett gigantiskt problem torna upp sig. Det måste lösas innan man kan ta till sig Husserls tankar.

Lite förenklat går det ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Det är ett antagande som är så pass spritt och så pass taget för givet att den som försöker ens försöker att granska det kritiskt kommer att ifrågasättas. Men det är precis vad vi måste göra, enligt Husserl, som skriver att.

… Den ursprungliga naturalismens trollmakt [som jag läser som ett uttryck för det Foucault talar om i termer av begär efter sanning] består också i att den gör det så svårt för oss alla att se ”väsen”, ”idéer”, eller snarare, då vi ju faktiskt så att säga ständigt ser dem, att låta dem gälla i deras egenart i stället för på ett motsägelsefullt sätt naturalisera dem. …

Det handlar alltså på inget sätt om att förvrida synen på någon. Det handlar heller inte om att världen skulle ha förändrats. Den vetenskap Husserl ritar upp konturerna för handlar om exakt samma värld som all annan vetenskap. Fenomenologin har bara hittat ett eget område att undersöka, i denna värld. Nämligen: Upplevelser av att vara i världen. Det är vad som undersöks. Och dessa kan man aldrig ta för givna, de måste undersökas.

Men om man utgår från, och det gör mången god vetenskapsman och kvinna (vilket gör att den som ser världen med deras ögon befinner sig i gott sällskap), att världen är en och den samma överallt, alltid och att den går att undersöka med samma metoder och att dessa kan rangordnas hierarkiskt, då har man fallit offer för det Husserl benämner ”den naturalistiska hållningen.” Då sitter man fast i ett tänkande som bara förmår hantera konkreta handfasta data.

Fenomenologin handlar om upplevandet. Och det kan per definition aldrig bestämmas eller låssas fast. Det är till sin natur föränderligt, nyckfullt och många gånger motsägelsefullt. Unika upplevelser är privata, men alla upplever. Detta att uppleva, vad det innebär, i sig. Det går att undersöka. Husserl talar om den fenomenologiska undersökningsmetoden i termer av, Väsensskådning. Han skriver.

… Väsesnsskådningen rymmer inte mer svårigheter eller ”mystiska” hemligheter än varseblivningen. Om vi intuitivt låter det bli fullständigt klart, fullständigt givet vad ”färg” är, så är det givna ett ”väsen”, och om vi, likaså i ett rent skådande, granskar olika varseblivningar och låter det bli givet vad ”varseblivning”, varseblivning i sig själv är – detta identiska hos godtyckliga, flytande enskilda varseblivningar –, så har vi skådande fattat varseblivningens väsen. …

… Nu är det emellertid av avgörande betydelse att man inser att väsensskådande är allt annat än ”erfarenhet” i den bemärkelse som varseblivning, minne eller andra akter på samma nivå är det, och vidare allt annat än empirisk generalisering, som till sin mening inbegriper antagandet av empiriska enskildheters individuella existens. Skådandet fattar väsendet som väsesnsvaro och antar inte på något sätt existens. Därmed är väsesnskunskap ingen kunskap om matters-of-fact, och den inbegriper inte det minsta hävdandeinnehåll som hänför sig till en individuell (t.ex. naturlig) existens. …

Citaten läser jag som ett slags beskrivning av kulturvetenskapens undersökningsområde. För vad är väl kultur annat än förändring, ständig förändring, och upplevelser av förändring. Kulturen är immateriell, och den går följaktligen aldrig att låsa fast. Den är till sin natur flyktigt individuell, samtidigt som detta att uppleva (själva upplevandet som fenomen) känns igen av alla. Upplevandet, och konsekvenserna av detta, det är vad kulturvetenskap handlar om.

Kulturvetenskap är en vetenskap som undersöker upplevelser, upplevelsers påverkan på världens ständiga tillblivelse. Det är med andra ord en helt annan vetenskap än fysiken som studerar världen som materia. Fysikens empiri går att mäta och väga. Den går att ta på. Fysikens empiri är konkret. Men kunskapen som fysiken genererar är därför inte bättre än den som kulturvetenskapen presenterar. Den handlar om helt olika saker.

Oförmågan att se och förstå att det inte går att hålla sig med en universell definition av begreppet kunskap leder tanken fel och hindrar en adekvat förståelse av kultur att växa och få fäste. Först när detta fundamentala missförstånd har retts ut, och de nya premisserna har blivit allmänt accepterade, kan kulturvetenskapen ta nästa steg. Först då kan dess insikter införlivas och göra nytta i samhällsbygget. Innan vi hunnit dit återstår det en del arbete. Gäller därför att ha tålamod.

Kulturvetaren är lite som pojken i H C Andersens saga, Kungens nya kläder. Förundrade står vi mitt i folkmassan (samhället/vetenskapen) och ser en naken kung vandra förbi oss, under folkets jubel. Alla ser samma sak som vi, men det är bara vi som förstår innebörden i det vi ser. Förr eller senare kommer fler att se och förstå, det måste bli så. Och då finns vi här, med verktyg och insikter som kan användas.

Tålamod, mina vänner. Det är vad vi måste ha, vi som ser och förstår vad det handlar om. Och förståelse för att det är svårt och omtumlande att anamma ett helt nytt sätt att se på världen. Vi människor är på många och olika sätt trygghetsnarkomaner som skyr det ovana, så länge som vi tvingas göra det i ensamhet. Det kan alltså vända snabbt. Då gäller det att vara redo! Plötsligt kommer någon upp med ett exempel, en tanke som hakar i det kollektiva medvetandet. En flyktlinje uppenbarar sig, och får fäste. Rätt som det är trillar polletten ner. Insikter växer fram, underifrån, när sammanhanget gör detta möjligt.

Jag tror det, men vet så klart inte.