Vetenskap och politik, hur går det ihop?

Fick frågan, "Hur går det ihop att samtidigt vilja driva politisk forskning och inte vilja påverka nån eller nåt?" Frågan är central och handlar om ämnet kulturvetenskaps särart. Tänkte det kunde passa som ämne för en bloggpost. Frågan visar hur svårt det är att greppa detta med kultur, och den kan även sägas vara ett uttryck för det begär efter sanning som Foucault talar om.

Kultur är som sagt komplext, och det är utgångspunkten för fortsättningen. Kultur är inget, annat än förändring. Kultur är helt enkelt till sin natur plastisk och föränderlig. Följaktligen blir alla bestämda uttalanden om något som faller inom ämnets kompetensområde problematiska (om det inte handlar om detta med förändring, som är det enda man med bestämdhet kan hävda). Hävdas något bestämt, dessutom i vetenskapens namn, som har högt anseende i samhället, riskerar fenomenet att låsas fast. Och det vill man undvika som kulturvetare. Det vore att göra våld på sitt "studieobjekt".

Som en följd av detta kommer alla uttalanden att bli politiskt normativa, på ett eller annat sätt. Eftersom det inte finns någon punkt att förankra kultur i kommer alla uttalanden att påverka förändringens riktning eller tillblivelsens karaktär. Ingen yttersta princip (annat än förändring) finns att bottna i omman talar om kultur. Därför kommer alla vetenskapliga resultat att bygga på förhandlingsbara ståndpunkter. Och vill man vara konsekvent måste detta kommuniceras tillsammans med resultatet. Annars riskerar man att otilbörligt påverka det man studerar.

Forskning visar, hör man ibland. Men den som säger det använder retorik och vetenskapens makt och inflytande i samhället för att få gehör för sina åsikter (jfr Humes lag). Jag är av åsikten att kulturvetenskapen, liksom för övrigt all vetenskap, måste vara öppen och väl genomlyst. Den får inte bli ett mystiskt prästerskap som förhandlar sinsemellan, bakom lyckta dörrar, för att hålla en enad front gentemot allmänheten. Detta är särskilt viktigt för ett ämne som just kulturvetenskap.

Kultur rör alla. Kultur är resultatet av interaktion mellan många aktörer. Det handlar alltså om en vetenskap som så att säga tar sig under huden på, och som nästlar sig in i människors liv. Ingen äger kulturen, det är resultatet, utfallet av allas interaktion med alla. Aktörerna påverkar kulturen, samtidigt som kulturen påverkar aktörerna. Därför blir hävdandet att kulturvetenskapen är politisk ett förtydligande av ett slags lag, eller förutsättning för mänskligt liv. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Därför måste man vara öppen med detta, om man vill arbeta öppet och genomlyst. Ärlighet, det är vad det handlar om.

Det handlar också om att undvika otillbörlig makt från att påverka beslut som per definition är öppna. Det vore olyckligt om vetenskap blir politik. Bara för att vetenskap är politisk betyder inte att utövarna ska eller måste driva politik. Det är en falsk motsättning. Och därmed upplöses det problem som frågan utgår från.

Påverkan då, hur var det med den? Kulturvetaren lever mitt i sitt studieobjekt, och kulturvetaren har så klart åsikter om hur ett bra samhälle ska se ut. Det följer naturligt av kulturens egenart. Det är inget problem, men om man blandar ihop detta med vetenskapen, då uppstår problem. Kulturvetarens åsikter är lika mycket värda som alla andra medborgares.

Hur gör man då? Mitt svar är att kulturvetares uppgift i samhället är att ställa sina kunskaper och kompetenser till det allmännas förfogande. Inte att driva politik i en bestämd riktning. Men för att kunna förändra kulturella förhållanden på ett långsiktigt hållbart sätt behövs underlag för beslut, och detta kan och ska kulturvetaren tillhandahålla. Men det är något helt annat än att säga att forskning visar att, till exempel, män och kvinnor är lika mycket värda, eller att mångfald är något vi ska arbeta för. Bara för att peka på två exempel på frågor där jag har en bestämd åsikt.

Det handlar alltså om roller, framförallt om att hålla isär roller. Öppenhet, är nyckelordet. Priset man får betala är möjligen att kulturvetenskapen förlorar i auktoritet (men det säger i så fall mer om dem som tycker så än om kulturvetenskapen). Kulturvetaren tvingas verka i en värld där begäret efter sanning är utbredd, det är et faktum och själva utgångspunkten för arbetet. Den som medvetet bortser från det och som ger människor det de vill ha: bestämda svar. Han eller hon, och dem om det handlar om en vetenskaplig disciplin, kommer att få makt över den eller dem som är öppna med vilka premisser som gäller. Faller man till föga för det trycket ger man människor vad de vill ha, snarare än vad de behöver. Det är djupt olyckligt, om än utbrett!

Ärlighet, det är kanske vad det handlar om. Varför sysslar jag med vetenskap? Är det för att få en bra lön och för att få makt och anseende? För att mötas av respekt och beundran? Eller är det för att jag vill förstå, verkligen förstå? Är det för att få rätt, eller för att ha rätt? En samvetsfråga! Men en oerhört viktig fråga, allt för sällan ställd och alldeles för lite diskuterad. Till vad ska vi ha vetenskap? Det är också en viktig fråga som borde aktualiseras och samtalas om i samhället.

Man kan dessutom påverka på olika sätt. Jag vill påverka opinionen genom att leverera ett så adekvat underlag till samhällsdebatten som möjligt. Och när resultatet presenterats vill jag kunna delta i samtalet på samma premisser som alla andra. Lätt att säga, men svårare att leva upp till, så klart. Men vad är alternativet? Att ge upp, bara för att det är svårt? Nej! Jag vill kunna se mig själv i spegeln, vill vara öppen och ärlig. Något annat ideal för vetenskap är otänkbart.

Varför premieras säkerhet framför osäkerhet? Varför anses det vara bättre att vara bestämd, än öppet prövande? Det är frågan som jag skulle vilja bolla tillbaka till samhället. Varför tar vi för givet att det finns ett, och ett enda svar på alla frågor? Varfifrån kommer begäret efter sanning, och vad står det för? Om det enda sättet att nå och förstå kultur är att köra med öppna kort, då är det den väg jag väljer, även om kulturen premierar andra förhållningssätt.

Kultur är synonymt med förändring och det är resultatet av förhandlingar (medvetna såväl som omedvetna). D'ärför blir forskning om kultur oundvikligen politiskt normativ. Det är inget problem, det är själva förutsättningen. Det är vad man har att förhålla sig till.

Sådär. Hoppas detta var svar på frågan? Annars är jag som vanligt öppen för frågor, nyfiken på vilka invändningar som finns. Och jag lovar att svara så gott jag kan. Det är vad kulturvetenskap handlar om, ifall ni frågar mig.