lördag 27 augusti 2011

Docentföreläsningen III

Sista delen av Docentföreläsningen ägnades åt det tredje spåret i min forskargärning, Arbetsintegrerat Lärande. Högskolan Väst, min arbetsgivare, har regeringens uppdrag att utveckla former för AIL. Initialt förstod jag inte alls vad det var eller vad det handlade om. Sedan var jag negativt inställd till det hela, tänkte att det handlade om att sälja ut sig till näringslivet. Sedan vaknade intresset, när jag insåg att mitt ämne kulturvetenskap är i högsta grad samhällsnyttigt. När jag bestämde mig för att jag besitter kompetenser som kan användas i det viktiga arbetet som utförs i mellanrummet mellan akademin och arbetsmarknaden.

Intresset för kunskapsteori fick här en arena att utvecklas i, eller på. Och på samma sätt som ifråga om droger upptäckte jag till min stora glädje att kulturvetenskaplig kunskap är viktig och användbar. Kulturvetenskap är nyttigt, samhällsnyttigt!

Frågan jag ställer i detta arbete och som jag brottas med på olika sätt är: Hur fångas lärande i mellanrummen mellan akademi och arbetsliv? Och här kommer den kulturvetenskapliga kompetensen till sin rätt. Det handlar om kunskap, vad är det, hur ska man se på det, och hur kan den användas? Vem äger kunskap? Och så vidare. Svaren på dessa frågor skapas i ett slags förhandling och de är föränderliga. Lite som kultur alltså. Maktaspekten är i högsta grad aktuell, och den behöver synliggöras och analyseras, för alla berörda parters skull. Det handlar vidare om relationer, mellanmänskliga relationer. Att inte konsultera kulturvetenskaplig kompetens när utvecklar former för AIL, det är om inte brottsligt så i alla fall djupt olyckligt.

Generellt anser jag att vi kulturvetare både kan och bör bli bättre på att visa vad vi kan, istället för att gråta på våra rum över att ingen förstår oss. Om vi verkligen tror på vår kompetens och att den är användbar, då måste vi våga visa det. Även om vi inte får den uppskattning som själva anser att vi förtjänar. Det är oerhört viktigt för vårt ämnes långsiktiga överlevnad. Vi måste ut mer i samhället, interagera med andra och visa handgripligen vad vi kan. Det är i alla fall vad jag försöker göra, och jag tycker faktiskt att jag bemöts positivt.

Nåväl, vad kan jag tillföra inom området AIL? Det är så klart mycket olika saker, men det jag tagit fasta på och som jag just nu finner mest intressant och viktigt är att etablera insikten om hur svårt det är att uttala sig om framtiden. Kultur är, brukar jag påpeka, lite som vädret. Kultur (det vill säga resultatet av interagerande aktörer) är en icke-linjär komplex process som befinner sig långt ifrån jämvikt, och därför bör man akta sig för att sia om framtiden. Uttalanden om framtiden tenderar att bli självuppfyllande, speciellt om de fälls av någon i namn av vetenskap. Men det är ett faktum att framtiden per definition inte finns, och följaktligen går det inte att uttala sig om den. Jag ser det som centralt att detta är en princip som alla bör hålla på! Och den bygger på kulturvetenskapliga insikter och beprövad erfarenhet.

Med detta sagt inser man förhoppningsvis att det behövs andra sätt att se på kunskap. Vad som framförallt behövs är en mer prövande och mindre tvärsäker syn, och har man bara det är det mer en smaksak vilken teori man använder och utgår från. Jag har emellertid valt Aktör-Nätverks-Teori (ANT) samt Gilles Deleuzes och Felix Guattaris flödesontologiskt/nomadologiska tänkande som utgångspunkt för mitt arbete med AIL. Här betonas världens karaktär av tillblivelse, förändring och mellanrummens betydelse. Förändring är den enda konstanten, ständigt upprepad förändring. Och det är mellan aktörerna som makt finns och upprätthålls. Dessa insikter hjälper mig att förstå och formulera strategier för att fånga ett slags ömsesidigt lärande, i mellanrummen mellan Akademin och Arbetslivet.
Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv. […] Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.
 Detta är ett citat jag ofta återkommer till i mitt tänkande. Det är hämtat från Deleuze och Guattaris bok Thousand Platause, och det sätter ord på mina tankar kring samhällets tillblivelse. Vi glömmer allt för ofta att det vi vill uppnå i framtiden aldrig är statiskt, det förändras hela tiden, liksom vi gör under vår resa mot målet. Att bli docent, till exempel, betyder något helt annat idag (nu när jag blivit det), än vad det gjorde när jag påbörjade mina akademiska bana för i dagarna exakt 20 år sedan. Och så är det med allt. Förändring, ständigt förändring. På alla plan, överallt, alltid!

Samtalet som nämns i slutet av citatet, det är mitt svar på vad jag vill uppnå och verka för. Jag ser det som ett ideal att sträva mot, som alla berörda parter kan göra sig medvetna om och förhålla sig till. Här är inte rätta platsen att beskriva vad jag menar med att samtala, men den som är intresserad finner mer utvecklade tankar här, här och här. Det viktigaste är emellertid att man förstår skillnaden mellan samtal och diskussion. En diskussion (som är vanligt inom akademin och samhället) kan man vinna, men det kan man inte i ett samtal. Samtalet främjar lyssnandet framför talandet, och det är precis vad som krävs om kompetenser skall kunna mötas och utbyta erfarenheter, i stället för företrädare för discipliner och företag.

Tankarna om samtal kom jag i kontakt med och började arbeta med i alkoholprojektet, men de är lika viktiga och användbara i arbetet med att utveckla former för AIL. Samtalet sätter fokus på och utnyttjar mellanrummen mellan de interagerande aktörerna. Ännu ett citat från Deleuze och Guattari får illustrera vad jag menar och hur jag tänker kring detta.
Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. […] Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.
När jag talar om detta brukar ordet stjäla väcka reaktioner. Kanske just därför gillar jag det. För den typen av reaktioner kan användas om inledning på ett samtal, och ur det kan komma ny och användbar kunskap. Det går lite på tvärs mot hur man brukar tänka i akademin och i samhället, men jag menar att det är just nytänkande som behövs om vi skall komma någon vart istället för att bevara det gamla. Långsiktig hållbarhet kräver nytänkande, och då kan man inte bevaka gränser eller hålla fast vid sina idéer, istället måste man släppa taget om dem och låta dem möta andra tankar. Och i mellanrummen mellan aktörerna uppstår detta nya, som varken går att planera för eller äga. Det kan bara användas.

Jag brukar ställa frågan till dem jag talar för, när jag talar om detta. Vad vill vi producera egentligen, på universiteten och högskolorna? Är det topplaceringar på rankinglistor, publikationer och citeringar. Om det är det går det att fixa, enkelt (se här, här och här). Men det är i så fall bara något som sker på ytan. I den bästa av världar är det naturligtvis inte så, men i realiteten är det ett faktum. Det ser alla som vill se, och det går enkelt att belägga empiriskt. Bara för att vi saknar förmågan att mäta riktig kunskap idag, behöver inte betyda att man gillar läget. Det vi vill producera inom akademin är: Kunskap, användbar kunskap och kompetenta medborgare som kan vara med att bygga och upprätthålla ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är i alla fall mitt svar på frågan.

Vad består personalen på högskolorna och universiteten av egentligen? Är det professorer, docenter. lektorer och adjunkter? Eller är det kunniga, kompetenta och intresserade medmänniskor som besitter och utvecklar värdefulla kunskaper och färdigheter? Det senare, det är mitt bestämda svar och jag föreställer mig att jag inte är ensam om att hysa denna åsikt.

Titlar, examina och citeringar går att mäta, men det man mäter om man mäter detta är ytfenomen. Kunskap, kompetens, intresse och engagemang, det man egentligen vill uppnå, är svårare att mäta. Men det betyder inte att man ska ge upp. Det vore att kapitulera. Bara för att något är svårt kan inte vara skäl nog att ge upp. Svåra problem, det är väl än viktigare att man inte väjer för inom akademin. Det är väl precis vad vi ska och är tränade för att arbeta med? Jag har på olika sätt jobbat med detta, och även om det arbetet på inget sätt är klart så vill jag här ändå peka på några ytterligare bloggposter i ämnet, se här, här och här.

AIL, vad är det då? Mitt svar på frågan är att det ÄR inget, inte i sig. Det går inte att sätta ord på det. AIL är utfallet av ett balanserat, samtalsinriktat arbete och ömsesidigt utbyte mellan kompetenser hämtade från akademin, arbetslivet och studenter. Det är just därför av yttersta vikt att ingen av parterna är överordnad. Lyckas man upprätthålla ett sådan mellanrum mellan aktörerna, då kommer chanserna att vara goda till att det uppstår ett kreativt nytänkande. I och genom förutsättningslösa samtal mellan akademin, arbetsliv och studenter, om maktbalansen mellan aktörerna är symetrisk, kommer nya lösningar att uppstå.

Jag tänker på detta i följande termer, och här använder jag ytterligare ett citat från Deleuze och Guattari.
Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.
Vad som beskrivs i citatet är Flyktlinjer. Det just en sådan konstruktiv idé, något som fungerar och som ingen egentligen kan sägas vara upphovsman till. Flyktlinjer uppstår i mellanrum, som ett resultat av slumpen. Om detta har jag skrivit på olika ställen. Det är tankar jag bär på och som är under ständig utveckling. Det är här jag befinner mig i arbetet med att förstå såväl maktordningar i arbetslivet, alkohol och droger samt AIL. Flyktlinjer är mitt sätt att närma mig frågan om kultur. Och det är följaktligen här jag finner den röda tråd som utlovades inledningsvis. (Vill man läsa mer kan man göra det här, här och här, till exempel).

För mig fångar begreppet Flyktlinjer både vad jag har gjort, vad jag gör och vad jag vill fortsätta arbeta med framöver. Att blogga har hjälpt mig att komma vidare, för mig ger det mer än det tar. Flyktlinjer är min plats, men jag delar den med mina läsare. Jag ser detta som ett mellanrum där tankar kan stötas och blötas mot varandra, till allas nytta och gagn.

Därmed har Docent föreläsningen kommit till vägs ände. Återstå bara en kort sammanfattande och utåtblickande konklusion. Vad har jag gjort, och vad vill jag göra.

1. Jag har undersökt och vill även fortsättningsvis undersöka begreppet människa. Vad läggs i det, och vad innebär det? Hur fungerar människor, ensamma och i grupp? Vad är möjligt, finns det någon gräns?
2. Hur kan man förstå makt, och hur kan konsekvenser av makt studeras? Det har varit det kanske tydligaste spåret i min forskning. Och det arbetet fortsätter.
3. Kunskap, vad är det och hur man man tänka kring, och använda den?
4. Hur hänger ovanstående aspekter av kultur samman, och hur kan man undersöka och nå ökad förståelse för dem?

Med det vill jag arbeta, här på Flyktlinjer och inom akademin. Det är mitt sätt att definiera mitt ämne Kulturvetenskap. Alla behöver inte hålla med, men snälla om du hyser en annan åsikt, Samtala gärna med mig. Diskutera inte. Kritiska synpunkter och invändningar tas emot, tacksamt, så länge som de leder framåt.

Inga kommentarer: