Black Swan och The Wrestler. Passiva offer, eller skildringar av handlingskraft? Det beror på hur man ser det!

Har tänkt skriva om följande ämne länge, men det har blivit liggande. Och eftersom detta är en tid på året då saker som blivit liggande måste tas tag i gör jag det väl då, skriver om de båda filmerna The Wrestler och Black Swan. Redan på väg ut ur biografen efter att jag sett Black Swan, fylld av dess visuella kraft och klaustrofobiska stämning, tänkte jag på parallellerna mellan den filmen och The Wrestler av samma regissör. Darren Aronofsky, som även gjort Requiem for a dream, som inte är helt väsensskild från de båda jag nu ska skriva om.

Regissören själv säger att han på många sätt ser dem båda som en film, och håller med om att det finns en hel massa kopplingar mellan dem.

I’ve always considered the two films companion pieces. They are really connected and people will see the connections. It’s funny, because wrestling some consider the lowest art — if they would even call it art — and ballet some people consider the highest art. But what was amazing to me was how similar the performers in both of these worlds are. They both make incredible use of their bodies to express themselves. They’re both performers. At one point, way before I made The Wrestler, I was actually developing a project that was about a love affair between a ballet dancer and a wrestler, and then it kind of split off into two movies. So I guess my dream is that some art theater will play the films as a double feature some day.

Kopplingarna som Aronofsky själv lyfter fram är dock inte dem jag är intresserad av och vill diskutera här. Jag ämnar granska filmerna med genusglasögon eftersom den feministiska kritik (se här, här och här, till exempel) som förts fram mot dem är lite orättvis och onyanserad. Eller kritiken kanske snarare är lite för förutsägbar. Visst ser jag det som kritikerna ser, och visst håller jag med på många sätt. Självklart går det att göra sådana läsningar, också. Det går att kritisera Black Swan, men jag vill nyansera den typen av läsning som jag finner allt för defensiv.

Det finns aldrig ett sett att se en film, bara en hel massa olika sätt. Detta är mitt sätt att se på två filmer, genom varandra. Analysen som följer är varken mer rätt, eller helt fel. Bara ytterligare ett sätt att se och förstå. Kommentera gärna, komplettera. Tillsammans bygger vi en ny värld, ständigt. Varje dag, genom att iaktta, analysera och tänka kritiskt kring de bilder vi möter. Mening produceras relationellt och i kommunikation, och den kan och får ingen ha eller tilldelas monopol på. Det är en central princip rörande alla analyser av medier och dess innehåll.

Kritiken som riktats mot Black Swan, från dem som väljer att göra en traditionell och renlärigt feministisk läsning av filmen väljer att se den som klichéartad och stereotyp. Men är inte det en ganska förutsägbar läsning, en defensiv uppfattning som än en gång gör kvinnan till offer. Lägger man filmen The Wrestler bredvid Black Swan ser man ju tydligt att han är ett precis lika tragiskt offer för omgivningens förväntningar. Allt människoblivande går genom och regleras av omgivningens förväntningar. Och även om det på ett generellt plan är så att kvinnor oftast drabbas och förpassas till en underordnad position är det i fallet med dessa båda filmer så att båda huvudrollerna är offer på samma sätt. Båda lever genom publiken, och båda får betala ett otroligt högt pris för att få fortsätta spela sina roller, vilka definierar karaktärerna som gestaltas i filmerna som människor. Som man respektive kvinna. Väljer man att se det så, och dessutom betraktar filmerna som en enhet är det inte längre lika lätt att säga att hon är ett stereotypt offer. Jag vill dessutom hävda att Randy är mer underordnad och tragisk än Nina. Han är hunsad och helt utan kontroll på alla ställen, utom i ringen.

Det går att se Nina som en kvinna som tar tag i sitt liv, som tar kontroll och som vinner framgång på egna meriter. Hon bryter med sin mamma, hon sätter koreografen på plats och vinner publikens hjärta, och hon gör det på egen hand. Målmedvetet! Dessutom i en film där hon är en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Detta är Natalie Portmans film och ingen annans! Hon är med i alla scener, handlingen skildras genom henne. Filmen handlar inte om en kvinna, det är ett kvinnoöde som gestaltas av en kvinna, utifrån hennes perspektiv. Den manliga blicken är inte alls lika tydlig som den brukar vara. Black Swan bryter därmed ett mönster. Så kan man välja att se den.

The Wrestler är på motsvarande sätt Mickey Rourkes film. Ingen skillnad där. Visst kan man se det som att han är en avdankad stjärna som på ålderns höst får en stor roll specialskriven för honom, men det kan i så fall förklaras med att det är så publiken vill ha det. Till syvende og sidst är det publiken, summan av alla dem (både män och kvinnor) som betalar för att se film, som bestämmer vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att bryta mot konventioner är svårt, och ansvaret för dem är kollektivt och kan inte uteslutande läggas på regissören. Aronofsky är i händerna på producenten, som i sin tur har att svara gentemot filmbolaget och aktieägarna. Kontrollen är därmed utspridd och det är enkelt att kritisera, men svårare är det att faktiskt försöka förstå hur det blir som det blir, vilka mekanismer och logiker som styr och reglerar vad som är möjligt för män och kvinnor att göra och vad som går att skildra på film. Vill man verka för förändring är det långt viktigare att se detta, än att kritisera enskilda individer som verkar inom populärkulturen. Problemet med bristen på jämställdhet är mycket större och inte på något sätt begränsat till filmen. Dessutom väljer ju Aronofsky att skildra en tragisk man på botten, och en framgångsrik kvinna på toppen!

Båda filmernas handlingar fokuserar kroppen, den manliga i The Wrestler och den kvinnliga i Black Swan. Här kan man välja olika förståelser, offensiva och defensiva, både för Randy och Nina. Randy är sliten men kämpar ändå. Han driver sin kropp till dess yttersta gräns och drabbats av en hjärtinfarkt som tvingar honom till insikt och omvärdering. Först när han tvingas till det tar han tag i sitt liv och försöker hitta en plats på andra sidan av karriären. Men med detta misslyckas han kapitalt. Nina driver sig och sin kropp lika hårt, och även hon drabbas av kroppsliga symptom i form av psykotiska vanföreställningar. Men till skillnad från Randy använder hon psykosen konstruktivt. Hon lägger sig inte platt inför den och anpassar sig, hon omvandlar den till kreativitet. Vem är passiv och vem är aktiv, om man väljer att se det så?

I båda filmerna förkommer droger. Randy använder droger (en ansenlig cocktail av preparat) för att kunna prestera. Även här kan man se ett passivt förhållande hos mannen, till de främmande substanser som han använder för att kunna leva upp till sin roll som brottare och som man. Nina använder däremot drogerna aktivt, för att få kontakt med sin kroppslighet. Hon tar kontrollen. Drogerna blir ett slags verktyg i hennes jakt på sin egen kroppslighet, vilken hon behöver komma i kontakt med för att ta sin karriär ytterligare ett steg.

Både Randy och Nina är beroende av andra för att nå dit de vill. Nina måste vinna den manliga koreografens förtroende för att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön. Och Randy är i händerna på bokare av olika event för att kunna upprätthålla illusionen om att han fortfarande är den stjärna han en gång var. Randy är dessutom beroende av sin arbetsgivares välvilja för att få ekonomin att gå ihop, och han tvingas förnedra sig hos denne för att klara av att få ihop till hyran. Han är ett passivt offer. Nina kämpar också, men hon tar ingen skit från koreografen. Hon låter sig till exempel inte förföras av honom, vilket han tydligen har en vana att utsätta sina stjärnor för. Hon får med andra ord rollen utan att behöva förnedra sig, vilket Randy är tvungen att göra för att överhuvudtaget få något i livet (sex, kärlek, pengar och så vidare). Nina är inget offer, tvärt om!

Relationen Mor Dotter, i Black Swan är intressant att läsa mot relationen Far Dotter i The Wrestler. Ninas mamma lever genom sin dotter och utövar en rigid kontroll över henne, vilken Nina bryter sig fri från. Randy krälar i stoftet för att återfå kontakten med sin dotter. Han misslyckas och hon bryter med honom. Se där två exempel på kvinnlig handlingskraft, båda skildrade av samma regissör. Lägger man därtill det faktum att Randy får förnedra sig för att få möjlighet att visa sin kärlek till den prostituerade kvinna han älskar men som han också misslyckas att få kontakt med, hamnar man ganska långt ifrån en traditionell könsmaktsordning. Det handlar om vad man väljer att se. Nina tar kontrollen över sina relationer, agerar och ser till att komma dit hon vill. Randy reagerar, och misslyckas med att få det han önskar. Vem är offret, egentligen?

I Black Swan finns också en kvinnlig stjärna på dekis, Beth spelad av Winona Ryder (som liksom Mickey Rourke har sett sina bästa dagar som skådespelare). Beths agerande är väsensskilt från Randys. Hon tar heller ingen skit. Hon är lika självdestruktiv som Randy, men hon förnedrar sig inte utan tar kontrollen över sitt öde och väljer att själv sätta punkt för sin karriär. Man kan se det så, om man tar hänsyn till det omgivande samhället som sätter gränser för vad som är möjligt för män respektive kvinnor att göra. Tycker att man allt för ofta glömmer bort detta faktum när man analyserar film, speciellt med genusverktyg.  

Slutet på de båda filmerna (sluta läs här om du inte vill veta hur det går) liknar varandra och är öppna för olika tolkningar. Dör Nina, överlever Randy? Det är två öppna frågor. Här finns utrymme för spekulation. Man kan förstå det som att båda dör, och att de offrar sig för konsten och att deras respektive roller tar livet av dem. Man kan se det som att de tvingats in i en roll (som man respektive kvinna), vilken driver dem till döden. Lika tragiskt för Randy som för Nina i så fall. Men man kan också se det som att Nina överlever. Betänk att hon är inne i en psykos, den skildras från hennes perspektiv där verklighetsuppfattningen är förvrängd. Vad säger att man måste se det som att hon dör i slutet? Det kan lika gärna uppfattas som att det är den vita svanen som dör, den traditionella hunsade och disciplinerade kvinnorollen. Det är den som Nina sätter punkt för och aktivt tar livet av. Den svarta svanen, vars iscensättning av kvinnlighet är mer offensiv, utlevande och bejakande, den kan sägas leva vidare. Randy däremot, han tvingas in i en förlegad manlig återvändsgränd och han väljer att dö med den. Båda tar med andra ord livet av (förlegade, unkna) könsroller på scen.

Väljer man att se det på detta sätt blir Darren Aronofsky en banbrytande regissör som bryter ny mark och bråkar med våra föreställningar. Och bråka med föreställningar och förgivettaganden, det är kulturvetenskapens uppgift. Bara så går det att få syn på logikerna bakom. Det är enda sättet att avslöja mekanismerna som gör att det vardagliga uppfattas som just vardagligt.

Detta är som sagt mitt sätt att se på de båda filmerna, dess handling, upphovsman och det omgivande sammanhang inom vilket de finns och verkar. Kommentarer, invändningar och alternativa läsningar tas emot, tacksamt!