Att se detta, att tankar, önskningar och handlingar får återverkningar långt utanför den omedelbara horisonten är en viktig, samhällsbärande kompetens. Den odlas inom och sprids från ämnet Kulturvetenskap. Den, hävdar jag, är det viktigaste skälet till ämnets samhällsnytta. Den typen av insikter är centrala, inte bara för det omgivande, lokala, samhället utan även för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Kunskapen om och förmågan att se komplexa samband, den är otroligt viktig! Om det handlar dagens bloggopst.
Processer kan befinna sig i jämvikt, och då flyter vardagen på i långsamt tempo. Förändringarna (som hela tiden sker) går långsamt. När man lever i en värld, eller ett samhälle, vars kulturella process är långsam, då går det hjälpligt att få överblick. Konsekvenser av politiska ingrepp rullas upp i en takt som gör det möjligt att upptäcka negativa eller olyckliga konsekvenser, innan dessa går över styr. Om detta är bra eller dåligt vill jag inte uttala mig om. Jag har ingen agenda, annat än att peka på samband.
Världsekonomin hade, fram till början av 1970-talet, en mekanism inbyggd i processen. Ett arrangemang som saktade ner skeendet och som gav politikerna lite respit och ökade chansen till överblick. Guldmytfoten. Så långe som dollarn var knuten till guldet gick ekonomiska processer förhållandevis långsamt.
Detta förhållande ändrades på grund av politikernas otålighet. Betänk att införandet av guldmyntfoten var ett mänskligt beslut, på samma sätt som avskaffandet av den samma. Mitt uppe i Vietnamkriget var man i USA i desperat behov av pengar, och ett enkelt sätt att frigöra sådan vara att överge löftet om att vem som helst som hade en dollar skulle kunna växla in denna i guld. (Jag är inte 100 på om det var exakt så det gick till, men arrangemanget byggde på den tanken i alla fall). Guldmyntfoten utgorde ett slags motstånd i ekonomin, ett slags relä som saktade ner processen.
Plötsligt, i ett slag, ändrades förutsättningarna för världens ekonomier. Möjligheterna att långa pengar ökade dramatiskt, även om det i realiteten gick långsamt att förflytta politikernas medvetenhet om denna möjlighet och ännu längre innan den gav fullt utslag i världens ekonomiska processer. Idag är det mer regel än undantag att man lånar. Inte bara stater lånar, det gör privatpersoner också. När jag var liten fick jag lära mig att man sparar först, och handlar sedan. Idag är det tvärt om, man köper först och betalar sedan. Återigen, vad som är bra eller dåligt uttalar jag mig inte om. Jag iakttar samband.
Betänk att allt hänger ihop. Det är vad denna bloggpost handlar om. Allt är sammankopplat i ett och samma system. Hela världen är en, och alla som lever här och nu är ömsesidigt beroende av varandra. Om efterfrågan på bilar ökar, då bryts det mer malm i Kiruna. Och när bilarna tillverkats och användandet av dem ökar, då pressas priserna på olja upp, vilket gör det mer lönsamt att bryta olja i till exempel Mexikanska Gulfen, även om man vet att det är förenat med stora risker. Allt hänger ihop, och processerna ger upphov till konsekvenser.
Processer som befinner sig långt ifrån jämvikt, det är ett sätt att förstå världsekonomin efter uppgivandet av guldmyntfoten, är omöjliga, eller i alla fall otroligt svåra, att styra. Det handlar mer om tur än om skicklighet om man lyckas, och det kan lika gärna handla om slumpen. Ekonomier som rusar kan liknas vid hästar som skenar och som politikerna har att försöka styra. Det är detta som vi sett under de senaste åren. Så länge processen genererar pengar och välstånd är allt gott och väl. Alla tjänar på det, och sociala förändringar kan gå mycket fort. Men priset man får betala för detta är att det lika snabbt kan vändas till sin motsats. Kriser kan uppstå snabbt, med förödande konsekvenser.
Okej. Det var mitt sätt att ge ett slags lägesbeskrivning och bakgrundsanalys. Men jag måste påpeka att jag inte är ekonom. Mina kunskaper om ekonomi bygger på en termins studier i ekonomiska historia, samt på ett intresse för ekonomi som hållt i sig sedan 1990-talet. Jag är emellertid kulturvetare och som sådan ser jag att ekonomiska processer följer samma logik som kulturella processer. Ekonomisk kultur, kulturell ekonomi, det är i princip två sidor av samma sak. Tänkte nu visa vad man kan lära av, och vilka insikter en kulturanalys av ekonomin kan ge.
Underlag för analysen är Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, närmare bestämt det andra uppslaget av dagens tidning. Där skriver Andreas Cervenka om behovet av balans i världsekonomin. Han visar på konsekvenserna av en värld som befinner sig mycket långt från jämvikt. Han visar även hur länder som säljer mycket men som konsumerar mindre är rika (Tyskland och Kina, till exempel), och hur länder som handlar mycket men säljer mindre (USA och Grekland till exempel) är fattiga. Det som oroar är att få verkar se sambanden som Cervenka visar på. Att detta läge låna mer pengar, vilket är vad krispaketen handlat om, är som att släcka eld med bensin. Men kan i alla fall på goda grunder befara detta, men som sagt, vad som sker i framtiden kan ingen veta.
Cervenka torgför åsikten att balans mellan import och export är den enda lösningen på världens problem. Med stöd i mina kunskaper om kulturella processer håller jag med om att balans är den enda vettiga lösningen. Det skulle sakta ner processerna, och det skulle ge en bättre överblick över situationen. Det skulle inte gå att tjäna lika mycket pengar, lika fort. Men å andra sidan skulle det skapa stabilitet. Det skulle, på gott och ont, öka möjligheterna till politisk styrning av världens länder, kulturer och ekonomier.
Den typen av lösningar och resonemang framstår som ovedersägliga, kloka. Lite tråkiga kanske, och inget som ger publicitet. Och tyvärr befarar jag att det inte är den typen av lösningar som kommer att presenteras. Politiker och makthavare är människor också, de är kulturella varelser som har att rätta sig efter rådande kulturella normer.
Dessa normer visar sig också på uppslaget, och att se samband är som sagt ett exempel på kulturvetenskaplig kompetens. På motsatta sidan till Cervenkas krönika finns en bild och ett citat från gårdagens artikel där Ekonomen Paul Krugman intervjuades. Citatet lyder:
Framförallt måste de se till att få upp inflationen. Men jag är inte säker på om Bernanke har mod nog till det.Modig är bara den som ser världen som en strid. Och det självklara i att mod skulle vara en eftertraktad egenskap bland världens ledare, det är ett uttryck för att den hegemoniska manligheten har ett fast grepp om eliten i samhället. Är det inte överskottet på mod som försatt oss där vi är?
Eftersom kultur är ett resultat av interaktion och förhandling mellan en lång rad olika aktörer skulle man kunna tänka sig ett samtal om vilka mekanismer man skulle kunna införa för att sakta ner processerna. Lite lugn och ro på världens börser tror jag alla skulle tjäna på. Det skulle mana till eftertänksamhet, och då skulle egenskaper som klokskap och långsiktigt tänkande premieras. Mod behöver man bara ha om man är hotad, men det enda hotet mänskligheten står inför kommer innifrån.
Vilka egenskaper ser du som värdefulla och eftertraktansvärda? Det är ingen trivial fråga, det är en fråga om liv och död!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar