Frågan om kultur uppfyller mig. Vad är det, hur kan det studeras och till vad kan kunskapen användas? Det är frågor som snurrar runt i huvudet på mig. Även när jag är ledig, njutande av musik på Way Out West, i Slottsskogen, i Göteborg.
En musikfestival handlar i högsta grad om relationer. Om man bara får använda ett enda ord för att fånga kultur i allmänhet och Way Out West i synnerhet, så kan relationer fungera utmärkt. Relationer mellan människor, mellan ljudvågor och trumhinnor, mellan instrument och musiker, artister och publik. Allt räknas: Maten, vädret, individerna, alkoholen och drogerna, låtarna, vakterna, scenarbetarna, ljudteknikerna, allt. Precis allt.
Kulturen, det som händer och uppstår där och då, och det som vi åskådare upplever och bär med oss i minnet efteråt, är resultatet av relationer mellan fler än en, men färre än många. Det är i möten, i mellanrummen mellan aktörer som kulturen uppstår. Ingen del är viktigare än någon annan.
Stora artister vill ofta och gärna se sig själva som oungängliga, men de är noll och inget utan den annonyma massan av skivköpare och publik. Spelningar utan publik skapar relationer mellan musiker och instrument, och den sätter lika många ljudvågor i svängning som när det är fullt framför scen. Men magi uppstår först när en kritisk massa nåtts, som inte bara består av människor. Kultur är beroende av väldigt mycket mer än mänskliga aktörer. Utan teknologier och materialitet, utan icke-mänskliga aktörer, uppstår ingen kultur. Kultur är en emergent storhet, större än summan av de ingående delarna.
Kulturen finns bara i mellanrummen, mellan aktörerna som bygger helheten. Den går aldrig att fånga, i sig. Bara upplevas i stunden och registreras i efterhand, på olika sätt. Och det är vad kulturvetaren gör, upplever, registrerar och analyserar relationer.
Det är vad jag gjorde igår, framför scen när Prince spelade. Registrerade och upplevde relationer. Prince har en låtkatalog som heter duga även om det var länge sedan han kom med något nytt och intressant. Men han gjorde mesta möjliga av det han har, och han levererade låtarna på ett inspirerat och glädjefullt sätt. Prince engagemang smittade av sig till publiken (massan av kroppar med minnen av låtarna inpräntade i biologin), och publikens glädje spred sig dels inom massan, del till musikerna på scen. Det hände något där och då, i mellanrummen. I relationen som upprättades. Prince kan sägas vara den viktigaste aktören, men utan övriga aktörer är han bara en människa bland andra.
Vad var det som hände? Vad är kultur? Den frågan dyker lätt upp. Men att svara på vad, ifråga om kultur, är omöjligt eller i alla fall djupt problematiskt. Frågan om hur är bättre och enklare att jobba med. Sanningen är att ingen kan veta, vad. Hur däremot går att studera. Visste man vad, då skulle man kunna räkna fram resultatet i förväg och göra kalkyler på det. Det är tjusningen med att studera kultur, ingen vet på förhand hur det ska bli bara att det blir.
Igår blev det magiskt. Prince förförde publiken, och publiken förförde Prince. Det som hände, hände i mellanrummen. Magin uppstod i relationen som upprättades där och då. Relationen och mellanrummen mellan aktörerna, samtliga aktörer, resulterade i magin. Och det är detta jag jobbar vidare med, relationerna och mellanrummen. Där finns det jag är intresserad av.
Magin från igår bär jag med mig i det fortsatta arbetet. Tack Prince! Nu tillbaka ner till Slottsskogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar