Att hantera komplexitet, det är vad vi sysslar med inom kulturvetenskapen

På DN-debatt från igår finner jag en högintressant och hoppingivande artikel, författad av Bo Ekman. Han skriver följande, som jag tar som intäkt för att mitt ämne Kulturvetenskap är i högsta grad samhällstillvänt, nyttigt och bär på oundgängliga kunskaper.

Men även den nära framtiden blir aldrig som vi tänker oss. Det tusenåra riket existerar inte. Detta är blott en maktvision. Hållbarhet i meningen långsiktig stabilitet är ett falskt löfte. Både biosfär och teknosfär är evolutionära, instabila komplexa system. Att hantera komplexitet blir människans nästa kompetensmål.

En helt central utgångspunkt för mitt arbete är att det inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kulturen, historien eller framtiden. Jag utgår därför från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap uppmuntra människor att tänka själva och tolka annorlunda (Inspiration till dessa och följande tankar är hämtade från Bengt Kristensson Uggla, 2002:368ff och boken Slaget om verkligheten). Den kompetens som efterfrågas finns och utvecklas inom ämnet kulturvetenskap.

Det lilla jag tycker mig ha förstått av fysikens senaste rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, har stärkt mig i tron på att vi människor är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner. Det jag vill propagera för med utformningen av mitt vetenskapliga arbete är därför att vi alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten konstruktivt i byggandet av det framtida samhället.

Jag menar med detta att vi som mänsklighet betraktad, för att kunna hantera komplexitet, bör använda vår kreativa förmåga mer till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än att leta efter vad som kan erkännas som sanning.

De vetenskapliga kunskapsanspråk som jag förfäktar utgår från tanken om att skapandet av det goda samhället, såväl idag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten (Kristensson Uggla, 2002:368ff.). Vetenskapen har en viktig uppgift att fylla i det arbetet. Men för att kunna vara samhället till gagn bör vetenskapen överge alla sanningsanspråk och alla strävanden efter att skapa experter. Jag finner ett konstruktivt och bra sätt att tänka på vetenskap hos Kristensson Ugglas definition av begreppet demokrati, och det rimmar dessutom väl med Ekmans tankar. Demokrati, menar han, är en metafor för hur man kan hantera såväl vetenskapliga som samhälliga problem. Demokratins viktigaste uppgift är, med detta perspektiv, att förhindra att kampen om verkligheten såväl bildligt som bokstavligt utvecklar sig till ett brutalt och blodigt krig. Fattandet av demokratiska beslut handlar nämligen om att kollektivt besluta saker som är förpliktigande, men i lika hög grad om att göra sig medveten om att dessa beslut är tillfälliga och ständigt öppna för förändring.

En sådan definition av begreppet demokrati förutsätter, menar Kristensson Uggla, ett hermeneutiskt perspektiv på verkligheten som tar sin utgångspunkt i och inte ser som ett problem, att vår tillvaro ständigt präglas av och skapas inom ramen för en tolkningarnas konflikt. Hermeneutiken liksom demokratin förutsätter en grundläggande öppenhet. Båda präglas dessutom av att vara oavslutbara processer (ibid).

Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, en yttersta punkt utifrån vilken man kan förstå allt. Vi måste därför om vårt samhälle ska kunna överleva och erbjuda oss skydd i framtiden acceptera och i beslutsordningen integrera insikterna om världens oundvikliga komplexitet och motsägelsefullhet. Det är omöjligt, men också farligt menar jag, att försöka etablera eller ens sträva efter enkla principer eller slutgiltiga sanningar. Och genom att låta forskningen ta sin utgångspunkt i ett öppet och för läsaren tydligt presenterat tillstånd av tolkningarnas konflikt, menar jag med inspiration från Kristensson Uggla (2002:347), öppnar sig oanade möjligheter att diskutera och kritiskt granska den verklighetsrikedom som vi på gott och ont är hänvisade till.

Nytänkande, kritisk medvetenhet och ett konstruktivt samtalsklimat där olika kompetenser kan mötas. Det är vägen fram!