Följare, följd eller medresenär?

När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av mitt tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant.

Jag ser mig själv som en medresenär, en som utvecklar kunskap tillsammans med andra i konstruktiva, öppna och lyssnande möten. Det vad som händer i mellanrummen jag är intresserad av. Jag vill upptäcka och lära mig bli bättre på att förstå livets och verklighetens komplexitet. Jag tror på kraften i frågan, och kan inte acceptera tanken på att det finns någon teleologi. Jag är nyfiken på det som kommer sedan, just för att det inte går att räkna på eller förutse. Tankar ska inte försvaras, de ska användas för att skapa något nytt med hjälp av.