Just nu arbetar jag intensivt med slutmanuset till min lärobok Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, vilket känns som det viktigaste jag någonsin skrivit. Samtidigt kämpar jag med känslan av uppgivenhet eftersom kunskap i dagens samhälle uppenbarligen kan betyda snart sagt vad som helst. Det började inte med Trumps lansering av begreppet alternativa fakta, men han slog upp dörrarna på vid gavel och banade väg för den del av högern (som i och för sig inte är ensam om att agera respektlöst i förhållande till kunskap) som bara bryr sig om en enda sak: Publicitet, vilket gör att man inte bryr sig ett dugg om vad som är sant, hederligt och logiskt stringent, så länge det låter bra och ger utdelning i form av uppmärksamhet och inte går ut över partiets opinionssiffror.
Problemet i dagens politik är att anständighet och förslag grundade i gedigna kunskaper inte ger utdelning. Alldeles för många väljare vill få vad de önskar sig (stängda gränser och sänkt skatt) och bryr sig inte om vad som händer med samhället eller klimatet. När konsekvenserna av den förda poltiken blir uppenbara lockas oroväckande många av enkla lösningar och skyller på invandrarna eller regeringen (vars uppdrag under rådande parlamentariska läge har en HOPPLÖS situation). Det går inte att bygga ett hållbart samhälle och en fungerande demokrati på oppositionsindignation, men så länge detta efterfrågas är det vad vi får.
Kampen om kunskapen kan aldrig vinnas och demokratin fungerar inte i avsaknad av ett kunskapskontrakt som alla respekterar och lever efter, inte bara i offentligheten och så länge man har ögonen på sig utan hela tiden. Jag växte upp i ett samhälle som vilade på en solid grund av kunskap. Antalet forskare och mängden forskningspublikationer var färre, men det fanns i hela samhället en helt annan respekt för kunskapen som sådan. Inte så att forskare hade makt och inflytande, tvärtom. Forskare forskade och politiker förvaltade samhället och tog ansvar. Medierna granskade makthavarna och lärare var ett yrke med hög status. Den största skillnaden mellan då och nu är New Public Management och den kontroll-, styrnings- och dokumentationsmani som förgiftar arbetslivet och tar död på allt som är levande i tillvaron. Idag kan och får man inte ta ansvar och ingen litar på någon, alla är kontrollerade och det går alltid att hänvisa till bristande rutiner eller skylla på någon annan om det uppstår problem, vilket har lett till en infantlisering av samhället.
Vissa politiker agerar på nätet som mobbande skolgårdskungar, och hyllas av sina anhängare. På Twitter plockas billiga poänger och ljugs friskt, och nåde den i regeringen som säger något obetänkt eller gör fel. Nästan varje dag avslöjas någon företrädare inom SD, men långt ifrån alla utesluts trots att företrädarna bryter mot partiets egna regler. I kommentatorsfälten känner hatet inga gränser, vilket är djupt obehagligt och ovärdigt ett kunskapssamhälle. Och av någon outgrundlig anledning har Public Service helt upphört att granska makthavarna. Istället låter man olika företrädare för olika åsikter mötas i ändlösa debatter eller utsätter Anders Tegnell och andra för utfrågningar som liknar den spanska inkvisitionen. Nyheten om att SD TYCKER att munskydd borde vara ett krav i Sverige lanseras följaktligen som toppnyhet i Rapport samma dag som oroligheterna i Belarus eskalerar, militären tar makten i Mali och klimatkrisen galopperar.
Facebook, Google och andra företag som nästlar sig in i våra liv genom att ge oss det vi önskar och blir allt mer beroende av, samtidigt som de berövas oss på all integritet. Och företagen säljer informationen om oss med vårt eget godkännande eftersom det anses helt i sin ordning att företag som tillhandahåller tjänster kan tvinga oss att läsa igenom hundratals sidor med finstilt text där de på ett närmast totalitärt sätt dikterar villkoren, helt utan insyn. Jag tycker synd om dagens unga som fortfarande tror på något slags gudomlig rättvisa, som ännu inte blivit cyniska och tappat tron på framtiden och samhället. Det gjorde ont i magen när jag hörde på intervjuerna rörande TicToc där några tonåringar var upprörda över att företaget samlade in och sålde privata uppgifter, och lika beklämmande som det var att lyssna var det att deras okunskap inte kommenterades. Kunskap och anständighet har uppenbarligen inget värde i vår nya sköna värld där vi bara lyder, förutsatt att skatten sänks och vi får hata eller dela kattbilder och styrkekramar på våra sociala nätverk.
Läsningen av Karl Poppers bok Det öppna samhället och dess fiender ger mig hopp, men samtidigt leder det till mer uppgivenhet eftersom så många (väljer att) läsa Popper selektivt och helt i strid med hans egen syn på kunskap och demokrati. Det är så uppenbart att han levde i en värld där det faktiskt betydde något vad man sa och gjorde och där det fanns tid att tänka tankar till slut. Hans poäng är att det öppna samhället kräver både kunskaper och respekt för komplexitet och demokratins bräcklighet för att fungera. Det är detta som får mig att tänka på och efterlysa ett slags kunskapskontrakt. Inte i form av ett invecklat och omfattande avtal utan som en hederssak. I lagens mening gäller fortfarande även muntliga löften, men eftersom man i praktiken idag kan komma undan även med lögner spelar det ingen roll. Endast i ett samhälle som respekterar kunskapen som sådan kan hantera den öppenhet som är en förutsättning för att demokratin ska fungera.
Jag vet inte om jag gör mig begriplig här och jag har som sagt ett bokmanus som pockar på uppmärksamhet, men den som följt Flyktlinjer tror jag förstår vad jag menar och far efter och det blir säkert fler poster där problemen och förlag på lösningar kan diskuteras mer ingående, så jag trycker på publicera och återkommer med nya tankar imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar