Kunskap och lärande

Uppdraget och målet med all utbildning är kunskap, och den är dynamisk och föränderlig samt både individuell och relationell. Kunskap måste förkroppsligas, innan den kan användas. Jag har min kunskap och du har din och våra respektive kunskaper är dolda för varandra och kan inte förmedlas i ren form. Utbildning kan inte som en bilfabrik med ett löpande band differentiera och dela upp problemet för att lösa delproblemen var för sig och sedan sätta samman delarna till en fungerande helhet. Kunskap är inte en robust produkt, utan en ömtålig kvalitet; därför blir talet om just kvalitet i skolan dubbelt olyckligt, och åtgärderna som sätts in för att höja kvaliteten riskerar istället att försämra den. Utbildning är en komplex process, och delar man upp verksamheten i mindre delar är varje del fortfarande lika komplex och dellösningarna må fungera där och då men går inte att foga samman till en helhetslösning. Därför är det egna ansvaret så viktigt att förstå och lära sig hantera.

För att den högre utbildningen ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla (dels i skolan och utbildningssystemet, dels i samhället som helhet) arbetar mot samma övergripande mål: Kunskap. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är, det viktiga är att man fokuserar mer på helheten än på isolerade delaspekt av den. Framförallt är det viktigt att det inte uppstår kamp om vem som har den bästa kunskapen eller redskapen för att nå och utveckla den. Just eftersom kunskap och utbildning är komplext går det inte på förhand att avgöra vem eller vad som är bäst och det är först i framtiden som insikterna man skaffar sig ska omsättas. Om alla arbetar gemensamt mot det övergripande målet kunskap, och om var och en ständigt försöker bli bättre, kommer såväl bredden som djupet och höjden samt mångfalden att öka. Därigenom växer den kritiska massa som kunniga experter och dedikerade, ansvarstagande och kompetenta ledare utkristalliserar sig ur. Ibland sägs att delat ansvar är ingens ansvar, men det gäller inte överallt, alltid. Ansvar för kunskapen är allas, inte någon enskilds. Jag kan inte ansvara för din kunskap och ditt lärande, det kan bara du; men vi ansvarar tillsammans med alla andra för det gemensamma kunskapsklimatet vilket påverkar allas förutsättningar att utvecklas och lära mer och bli bättre. Med dagens sätt att organisera utbildning riskerar vi att en maskin växer fram, som mekaniskt, effektivt och linjärt producerar tomhet (Alvesson 2011); inte kunskap, eftersom kunskap är en komplex och icke-linjär förändringsprocess. Skillnaden mellan komplex och komplicerad kan tyckas vara en detalj, men den detaljen gör hela skillnaden.

Högskolan är en organisation som vuxit fram för att främja lärande och skapa kunskap, men som idag snabbt håller på att förändras och vars uppdrag håller på att omförhandlas. Så har det i och för sig alltid varit (se Josephson & Karlsohn 2019), och här ska jag inte gå in på vad universitetet är eller bör vara för typ av organisation. För att förstå hur högskolan och verksamheten där kan bli högre menar jag dock att det är viktigt att skilja mellan organisationer lämpade för komplexa uppgifter och sådana som är lämpade för komplicerade. Föreställningen om att det för alla verksamheter finns en best practice och att den passar alla och överallt är djupt problematisk. Skillnaden mellan komplex och komplicerad är viktig att göra sig uppmärksam på. Idag utgår man olyckligtvis ofta från att i princip alla problem är av samma art och att alla lösningar på alla problem kan organiseras på i princip samma sätt. Det får konsekvenser för den högre utbildningen och kunskapsutvecklingen. Jag hävdar att undervisning och lärande är komplexa verksamheter. Utgår man från att lärande är ett komplicerat problem som kan delas upp i mindre delar som hanteras var för sig kommer kvaliteten i undervisningen och studierna att bli lidande. Kunskap är en helt annan typ av utmaning som kräver helt andra lösningar och arbetssätt, än till exempel bilbyggande längs löpande band.

Både föreläsande, skrivande och lärande handlar om samma sak. Om bearbetning och tillägnelse av ständigt föränderlig och ibland motsägelsefull kunskap. Att lära är att vara delaktig i ett slags process. Läraren lär tillsammans med studenterna när hen undervisar. Lärande handlar om stimuli och respons, och en erfaren lärare förstår vad som inte fungerar och när det behövs förtydliganden, ofta redan innan studenterna själva inser det, genom att lyssna till outtalade frågor, lägga märke till rynkade pannor, frustration och mer eller mindre tydliga protester. Lärare är bra på att upptäcka vad som fungerar genom att notera nickande bifall, glada miner eller den tystnad som uppstår när en grupp människor verkligen tar till sin fördjupade insikter och reflekterar över dess konsekvenser. Det är långt ifrån varje dag man som lärare får höra jubel över insikten om att polletten trillat ner, och det är sällan studenter uttrycker tacksamhet över den hjälp de fått med att förstå. Lärare som värnar det som gör högre utbildning högre är dock inte lärare för att få uppskattning utan för att själv få möjlighet att lära och vara del av kunskapsutvecklingsprocessen. Ingen studentgrupp är den andre lik. Varje föreläsning är unik. Därför är läraryrket ett av de mest komplexa arbeten som finns. Tiden som student är begränsad, men lärandet har ingen början eller slut, det blir man aldrig färdig med.

Lärande är passagen mellan okunskap och insikt. Lärande är skiftet. Det finns alltså, med detta sätt att se på lärande ingen teknik, ingen pedagogik. Bara detta skifte, från okunskap till ständigt fördjupad insikt. Kunskap är heller ingenting i kraft av sig själv. Kunskap kan inte läggas på hög. Att fokusera allt för mycket på utvecklingen av metoder för lärande är därför slöseri med tid och resurser. Kunskap nås genom att röra sig genom livet och tillvaron med ett öppet sinne. Lärdomar finns överallt. Att lära är att vara i passagen och bejaka kunskapens ständiga skiften, i rörelse. Och ett öppet sinne och kritiskt tänkande är de enda verktyg man behöver. Lärare är överflödiga, skulle man kunna säga, men så enkelt är det naturligtvis inte. På högskolan finns det dock inga vattentäta skott mellan lärare och studenter och insikten om det är en viktig nyckel till förståelse för vad som gör högre utbildning högre.

Lärande händer eller uppstår i hög grad i det omedvetna. Studier är därför bara till dels en medveten akt eller uppsättning tekniker som är unika för var och en. Det går heller inte att stänga av lärandet, lika lite som det går att styra det medvetet eller av någon annan, utifrån. Lärande handlar helt enkelt om upprättande av en relation med världen. Lärande är utveckling och inte en aktivitet som är begränsad till deltagande på undervisning, inläsning av kurslitteratur eller pluggande inför tentan. Förstår man det ökar medvetenheten om lärandets komplexitet och unika karaktär och därigenom upptäcker man att svaren och den fördjupade förståelsen ofta ger sig till stor del av sig själv och kommer till en när man minst anar det, till exempel när man sover, idrottar eller umgås med kompisar.

För att underlätta transformationen från okunskap till insikt bör man sluta söka svar och fokusera mer på hur det man lär sig förhåller sig till både det man redan kan och det man inte vet. Genom att intressera sig lika mycket för kunskapsutvecklingen som för okunskapen och sluta vara rädd för att misslyckas, genom att utmana sig själv och rikta uppmärksamheten på det man inte förstår, kommer man att vara i processen och leva ut lärarande snarare än att söka mål. Genom att inte vara rädd för att kasta sig ut och våga vara kvar i det osäkra underlättas resan mot fördjupad kunskap och vidgad insikt. Där och när både lärare och studenter förstår detta och arbetar gemensamt för att skapa förutsättningar för lärande blir utbildningen akademisk och kunskapsorienterad.

Lärande uppstår överallt, inte bara hos människor och djur. Även teknik och samhällen lär. Lärandet och förändring som man måste lära sig hantera är en del av livet, eller fungerar i alla fall som synonym för livet. Lärande kan med andra ord egentligen inte främjas, bara hindras. Lärande är kontextbundet och både lärare och studenter är unika, sammansatta individer. Ingen studentgrupp är sig någonsin lik. Skillnaden i dynamiken i undervisningssalen före och efter lunch är ofta påtaglig, trots att det är samma lärare och studenter närvarande. Och även om på pappret identiska kurser ges år från år är det som händer mellan lärarna och studenterna alltid unikt. Tystnad är dessutom en central aspekt i allt lärande (Alerby 2012). Med stöd i dessa argument hävdar jag att lärande inte går att strömlinjeforma eller standardisera, åtminstone inte om kunskap och fördjupad insikt är målet med studierna.

Eftersom kunskapen uppstår, utvecklas, sprids, och förvaltas mellan människor kan den aldrig bli bättre än kunskapssökarnas engagemang och förståelse för vetandet och dess karaktär. Studenter som agerar passivt och förväntar sig att få utbildning, istället för att aktivt bedriva självständiga, kritiska studier, hindrar arbetet med att höja kvaliteten på kursen eftersom ansvaret för det som händer i föreläsningssalen är delat. Detta agerande och den inställningen till studier går i slutändan ut över dem själva och alla sådana tendenser bör därför stävjas tidigt, men det är inget som lärarna kan påverka. Därför tar jag upp det här, i förebyggande syfte och för att jag bryr mig om kunskapen och värnar de intellektuella inslagen i den högre utbildningen. Som lärare kan det kanske upplevas lockande att träda in i en sal med förundrade åhörare som lydigt antecknar allt man säger, men den som är på högskolan för att lära (det gäller både lärare och studenter) får inget tillbaka i och av en sådan situation. Om det växer fram förväntningar bland studenterna att lärare ska ta ansvar för lärandet riskerar innehållet i lärprocessen och kvaliteten i kunskaperna som utvecklas att utarmas, vilket på sikt gör att värdet av examen devalveras. Det är olyckligt och lärare och studenter som vill värna kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter har ett gemensamt ansvar för att motarbeta alla sådana tendenser och intellektuella glidningar.

Lärande och utbildning är inte gott, per se, det är ett slags anpassning efter givna förutsättningar, som lika lite som evolutionen kan kontrolleras eller målsäkras. Utbildningar kan kvalitetssäkras, men inte lärandet som sker inom utbildningen, eftersom det handlar om en dynamisk och öppen process som leder ut i okänd terräng, ett äventyr. Allt som krävs för att göra den högre utbildningen högre är därför egentligen personligt engagemang och ett öppet sinne samt en ömsesidig vilja att lära från både studenter och lärare. Förstår man skillnaden mellan komplex och komplicerad samt hur enkelt det egentligen är att inleda en lärprocess har två viktiga hinder för lärande undanröjts. Därmed kan man ta itu med och försöka övervinna hindren och därigenom utvecklas som student och som människa. Hindren är inget problem utan själva förutsättningen för studier. Ju förr man inser och accepterar att enda sättet att utveckla ny kunskap är att (riskera att man) misslyckas, desto bättre är det både för dig som student och dina lärare. Ser man det bara inte som ett misslyckande är det bästa sättet att lära för det är när man tänjer på gränserna för sin egen förmåga som man utvecklas som bäst.