Allt kan inte effektiviseras!

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning som gör det möjligt att både sänka skatten och öka samhällsinvesteringarna utan att det påverkar kvaliteten. Genom att effektivisera vår vardag får vi gjort mer på kortare tid och hinner uppleva mer, det är tanken. Problemet är dock att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem. På samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för effektiviseringarna. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar tiden som kan användas till allt annat som ska hinnas med. Vissa saker går heller inte att effektivisera. Problemet är att dessa facts of life förnekas; inte öppet (ingen vill uppfattas som idiot) men indirekt. Genom att fortsätta driva på och med olika medel tvinga fram effektiviseringar visar man i akt och mening att man väljer förnekelse framför klokhet, och fortsätter vi på den inslagna vägen är det bara en tidsfråga innan allt kollapsar.

Den som hela tiden får mindre tid att spela på samtidigt som kraven ökar når förr eller senare OUNDVIKLIGEN sin gräns. Det är inte en fråga om karaktär utan om biologi och evolution som ingen vilja i världen kan ändra på. Hur många människors liv och hälsa är det okej att offra för att slippa tänka om och göra rätt? Kritiken mot den så kallade bidragslinjen låter klok för alla fattar att slöseri är ohållbart, men det är precis lika ohållbart att tvinga ut människor i ett hänsynslöst arbets- och samhällsliv som gör människor sjuka. Om vi nu inte accepterar detta och lämnar individerna som inte klarar kraven åt sitt öde, vilket ingen verkar förespråka. Vård och sjukskrivningar kostar pengar och den kostnaden måste tas med i beräkningen, annars handlar det bara om retorik. Förr eller senare drabbar kraven på effektivisering oss alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress.

 

I samband med skolstarten har ungas läsvanor diskuterats, och det visar sig att siffrorna pekar neråt. Vad som är orsaken finns det naturligtvis ingen enkel förklaring på, men en bidragande faktor är den upplevda tidsbrist som alla lever med idag. Att läsa tar tid och kräver att man kan hålla koncentrationen uppe under en längre tid. Kan man inte läsa kommer man att får svårt att skriva, vilket inte bara drabbar en själv. Ett samhälle där en växande andel av befolkningen inte anser sig ha tid att läsa och varken förstår eller bryr sig om att vårda språket rör sig ut längs ett sluttande plan. Det alltså ingen liten sak att läsandet nedprioriteras av allt fler.

Läsandet går att mäta, och går det ner är det en indikation på att tankeförmågan utarmas. Enskilda kanske kan sägas få skylla sig själva (även om jag inte anser det), men det utgör ett allvarligt hot mot demokratin om det är en tendens som sprider sig. På nätet kan man hålla sig ajour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. Även om det faktiskt går att läsa rent tekniskt är det alltså ingen garanti för att majoriteten gör det. Bara de som redan invigts i läsandets fantastiska värld och som upparbetat förmågan kommer att hålla ut, men de blir färre och färre för varje år som går eftersom förmågan och intresset inte fylls på underifrån.

Det känns som att ropa i öknen, men känner mig tvungen att påpeka faktum: ger vi inte upp tanken på effektivisering som en lösning har vi snart inget samhälle. Dumheten kommer alltid att ha en fördel framför klokheten, eftersom dumheten aldrig tänker efter, den bara kör på och går på känsla; ända in i kaklet. Tid är det ENDA vi har och använder vi inte den klokt, fyller vi den med mer än det finns plats för och tvingar vi oss att ständigt göra mer, är vi förlorade.