Skrivandet är både himmel och helvete. En vecka innan deadline för min åttonde bok pendlar jag mellan tillförsikt och tvivel. I helgen tog jag ledigt från texten för att få distans till innehållet. Jag stängde dokumentet i fredags med en skön känsla av att texten och upplägget fungerar, och i lördags dök några tankar om vad som ska förtydligas upp, men nu känner jag mig inte alls lika säker på att jag kan och har något att säga längre.
Tur då att jag har varit med förr, att jag har erfarenhet. Fast det är å andra sidan inte bara en fördel eftersom ambitionsnivån höjts rejält sedan första boken. När jag fick korrekturet på den boken kände jag en trötthet; ska jag läsa igen?! Som tur var gjorde jag det och fann att fyra hela sidor text hade försvunnit i överföringen, vilket fick mig att fatta allvaret. Orden har en förmåga att inte följa tankarna och fingrarna träffar inte alltid rätt, vilket ögonen har svårt att se. Inte ens den senaste boken jag skrev, som verkligen korrekturlästes ordentligt både av mig, min redaktör och en professionell språkgranskare, är felfri till 100 procent. Ingen bok är perfekt, det finns så många olika sätt det kan gå fel på och fler sätt ändå att förmedla tankar och disponera innehållet på. Tar man inte skrivandets alla olika aspekter på största allvar kan det inte bli bra.
Även om jag tvivlar just nu inser jag att jag måste lita på känslan från i fredags, och jag har faktiskt en hel vecka på mig att fila på detaljerna. Det är en annan sak jag lärt mig, att aldrig jobba med texten fram till deadline, att alltid planera in marginaler. Helgvilan från texten är del av arbetet och jag kommer inte att sitta klistrad vid skärmen under dagarna fram till deadline heller. Nu handlar det om att försöka se texten som kommande läsare ser den. Jag vet att jag har en tendens att upprepa ord och tankegångar och även om jag har kollat det under resans gång vet jag att det alltid finns en risk att sådana saker finns kvar. Av erfarenhet vet jag också att det inte spelar någon roll hur noga jag letar efter korrekturfel, det kommer ändå att finnas kvar sådana, även i det sista korrekturet, men ju fler fel jag finner och kan rätta till nu, desto bättre är det naturligtvis. Även om jag inte bryr mig lika mycket här på bloggen, eftersom det är ett snabbare medium, sätter jag alltid en ära i att alltid vara noga med språket. Och det tar tid, men är också belönande.
En sak som är annorlunda nu från förr är att jag har planer även för fortsättningen. När avhandlingen (min andra bok) var klar drabbades jag av en stor tomhet, även om jag visste jag visste jag nästa bok skulle handla om. Det tog tid att repa mod och komma in i nästa projekt. Just det var ännu värre efter boken som gjorde mig till docent. Då hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle skriva om. Delvis därför började jag blogga, och det har verkligen hjälpt mig utvecklas och hålla igång tänkandet och skrivandet. Mina tre nätpublicerade böcker tog udden av tomhetskänslan och jag lärde mig att släppa taget och byta fokus. När förra läroboken var klar för exakt ett år sedan bytte jag omgående fokus och började arbetet med sista vändan med kulturboken som de tre nätböckerna är ett slags förarbete till, och under arbetet med korrekturläsningen av läroboken vaknade tanken på den bok som ska skickas till förlaget nästa måndag.
I datorn ligger nu ett nästan färdigt manus som jag redan nästa vecka ska återvända till och som jag tror kan bli färdigt innan jul, även om jag inte vill ha någon deadline för den boken, den måste få bli klar på sina egna premisser. Har jag väntat i snart tio år kan jag vänta några månader till. Jag har även ett utkast till nästa lärobok och ytterligare två böcker om kulturteori. Det gör att jag inte fastnar i känslorna av tvivel, att jag kan fokusera på vägen fram. Jag längtar efter att påbörja arbetet med nya projekt. Inledningsvis består skrivandet av ren glädje, det är mot slutet som tvivlen ansätter en. Och det är just den här växlingen mellan olika känslor som gör författande till den utvecklande och belönande verksamhet det är. Hur länge man än håller på kan man alltid prestera på gränsen till sin egen förmåga, vilket gör det spännande och inspirerande. Den dag skrivandet går på rutin har jag lovat mig själv att sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar