Insikterna om hur förment intellektuella människor och akademisk kultur fungerar har jag lärt mig den hårda vägen, genom att aldrig vara rädd för att utsätta mig själv och mina tankar för kritik. Det gör mig till ett target, men det är värt det. Jag är ointresserad av bekräftelse, det är kunskap och fördjupad förståelse jag söker. Kunskap ger mitt liv mening, därför är den värd att kämpa för. Visst tar jag åt mig av personliga påhopp och kritik som bygger på fultolkningar eller medvetna missförstånd, men jag lär mig massor, härdas och tar med åren åt mig allt mindre.
Förr blev jag ledsen. Idag tycker jag allt mer synd om små människor som lever för att ge sig på sådana som jag, alternativt inte litar tillräckligt mycket på sin egen kompetens för att lyssna hövligt på underbyggd och berättigad kritik mot deras tankar och påståenden. Samtidigt oroas jag över radikaliseringen i samhället och den växande oresonligheten, särskilt på nätet. Bildningen som är en förutsättning för demokratin kräver att man lyssnar på varandra och vill förstå, även sina meningsmotståndare. Klimatet hårdnar och det gör oss alla till förlorare att det sällan finns tid att lyssna.
Snart är sommaren slut. Då ska jag samla ihop mina tankar, sätta punkt för två bokprojekt och ta nästa steg i mitt intellektuella liv och akademiska karriär. Jag känner mig redo och ser fram emot att starta nya projekt, men först några dagar till, en dryg vecka, av ledighet och läsning av skönlitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar