Tidsfönstret krymper och möjligheterna att ändra i manuset minskar. Jag vill så innerligt gärna att resultatet, texten som förhoppningsvis ska kunna hjälpa framtida studenter att utveckla ett vetenskapligt tänkande, ska bli bra. Det är dock svårt att leva upp till sina egna krav och förväntningar. Skrivande är en kamp och idag vaknade jag med en antydan till känsla av uppgivenhet, vilket gör det svårt att komma igång. Det blir som en blockering. Då känns det bra att kunna luta sig tillbaka på erfarenhet. Här har jag varit förut, många gånger. Jag drabbas inte av panik. Andas in, andas ut. Jag har fått bra respons från redaktören och synpunkterna är randanmärkningar och tips på saker att tänka på. Lika viktigt som det är att skriva är det att släppa taget om manuset. Om drygt en vecka är deadline och jag kommer sitta vid datorn och jobba, även om jag inte lever upp till min egen förväntan. Det får bli som det blir och jag tror jag kommer att vara nöjd när det väl blir klart.
Läser i min förra lärobok, för att se så jag inte upprepar mig (allt för mycket). Båda böckerna utgår från samma syn på kunskap och lärande, men i den senaste handlar det om uppsatsskrivande. Hittar en passage i den förra boken som pekar framåt mot den jag brottas med just nu. Låter den bli dagens bloggpost, för även om jag vill hinner jag inte skriva eller tänka på något annat än läroboken, som utgår från denna min syn på kravnivåerna i den högre utbildningen.
Den här boken handlar om just den typen av kunskaper, med lång giltighetstid. Information och fakta finns bara ett klick bort och kunskap kan man relativt enkelt skaffa sig om och när man behöver den, men bildning, analytisk förmåga, kritiskt tänkande och vishet kräver tid, tålamod, möda och engagemang, vilket inte går att fuska sig till. Insikt om och ödmjukhet inför detta är nyckeln till framgång, både i studierna, oavsett vilken kurs man läser, och ute i arbetslivet.
Generiska kunskaper kan inte omvandlas till resultat och nyckeltal, och därför faller dessa egenskaper lätt mellan stolarna. Uppdraget som föreläsande lärare riskerar att bli ett mission impossible. Antingen satsar man på att bli populär bland studenterna, eller så tar man kunskapsuppdraget på största allvar och respekterar studenterna genom att faktiskt försöka få dem att förstå, dels hur svårt det är att bedriva studier på högskolan, dels hur belönande det är att försöka. Lärare som väljer det förra får många skratt, känner sig uppskattade och får bra betyg i utvärderingarna, medan lärare som väljer det senare får vänja sig vid kritik och ifrågasättanden från många studenter. Eftersom jag är och verkar på högskolan för kunskapens och bildningens skull riktar jag mig mot de studenter som faktiskt lyssnar och litar på mig samt försöker lära och utveckla kunskaperna som krävs för att först klara av kommande tentor och uppsatser, sedan axla ansvarsfulla positioner i ett kvalificerat arbetsliv. Eftersom jag menar att högskolans verksamhet måste likna en trampolin mer än en katapult för att högre utbildning ska kunna sägas vara högre ger jag studenterna vad de behöver, oavsett om de vill ha det eller ej. Hur skulle jag annars kunna känna stolthet över vad jag själv åstadkommit och finna mening i mitt akademiska arbete? Studenter som förstår detta och stannar kvar i problemen längre lyckas bättre och lär sig mer än studenter som väljer att följa minsta motståndets lag. Det är i alla fall min erfarenhet.
Föreställningen om att studenter inte kan eller vill läsa vetenskapsteori (som är ett sätt att skapa förutsättningar för att förstå hur kunskap produceras), eller att det är ett för högt krav att ställa, bygger på ett fatalt missförstånd. Högskolans grundutbildningar ska förbereda för forskning, inte utbilda studenter till forskare. Efter genomgången utbildning ska man kunna söka sig till forskarutbildningen utan att vara orolig för om man klarar av det, även om man väljer att göra något annat. Och anledningen till det är att grunden för kunskapssamhället utgörs av den breda allmänhetens förståelse för forskarens vardag och forskningens möjligheter samt begränsningar. Undervisning om forskningens teori är inte ett orimligt högt krav att ställa på någon som vill ha en högskoleexamen. Vad skiljer annars högskolan från gymnasiet?
Det krävs inga exceptionella egenskaper för att läsa på högskolan, så alla gymnasieutbildningar borde förbereda eleverna för att kunna ta steget, om och när de vill. Klarar man inte att leva upp till de kraven är man inte betjänt av att få en gymnasieexamen. Jag vet att det är ett kontroversiellt påstående, men kunskapen och den högre utbildningens akademiska kvaliteter är viktiga för samhället och allas vår gemensamma framtid, och det är skattebetalarna som står för kostnaderna för skola och utbildning. Eftersom kunskapen inte talar för sig själv har alla som förstår dess värde ett ansvar att försvara den. Menar vi allvar med talet om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle måste skolan kunna ställa krav på elever, krav som står i paritet med vad som krävs för att klara av att ta sig an den utmaning som högskolan borde utgöra. Utan förkunskaper och höga förväntningar samt hårt och uthålligt arbete klarar man inte av att studera på högskolan. Alla kan dock, om de bara vill. Det är min utgångspunkt och fasta övertygelse. Fast det krävs olika mycket tid och engagemang för olika människor för att leva upp till kraven. Det som bedöms på högskolan är resultatet, inte hur många timmar som lagts ner på arbetet.
Livet är orättvist på många sätt, det måste man bara acceptera. Vissa studenter har lätt för sig, andra har svårt, och vissa dras med nästan oöverstigliga hinder i form av olika diagnoser. Alla har rätt att studera på högskolan och försöka ta en examen, men om kunskapskraven sänks förlorar den högre utbildningen sitt värde och kan med tiden bli obsolet. Går det inflation i betyg och examina riskerar rösterna från de mest ambitiösa studenterna och de som vet mest att drunkna i bruset av alla mer eller mindre relevanta och väl underbyggda åsikter som luftas i den offentliga debatten, vilket drabbar alla, men den som har svårt för sig och som fått kämpa mer för sin examen drabbas hårdare.
Generiska kunskaper kan inte omvandlas till resultat och nyckeltal, och därför faller dessa egenskaper lätt mellan stolarna. Uppdraget som föreläsande lärare riskerar att bli ett mission impossible. Antingen satsar man på att bli populär bland studenterna, eller så tar man kunskapsuppdraget på största allvar och respekterar studenterna genom att faktiskt försöka få dem att förstå, dels hur svårt det är att bedriva studier på högskolan, dels hur belönande det är att försöka. Lärare som väljer det förra får många skratt, känner sig uppskattade och får bra betyg i utvärderingarna, medan lärare som väljer det senare får vänja sig vid kritik och ifrågasättanden från många studenter. Eftersom jag är och verkar på högskolan för kunskapens och bildningens skull riktar jag mig mot de studenter som faktiskt lyssnar och litar på mig samt försöker lära och utveckla kunskaperna som krävs för att först klara av kommande tentor och uppsatser, sedan axla ansvarsfulla positioner i ett kvalificerat arbetsliv. Eftersom jag menar att högskolans verksamhet måste likna en trampolin mer än en katapult för att högre utbildning ska kunna sägas vara högre ger jag studenterna vad de behöver, oavsett om de vill ha det eller ej. Hur skulle jag annars kunna känna stolthet över vad jag själv åstadkommit och finna mening i mitt akademiska arbete? Studenter som förstår detta och stannar kvar i problemen längre lyckas bättre och lär sig mer än studenter som väljer att följa minsta motståndets lag. Det är i alla fall min erfarenhet.
Föreställningen om att studenter inte kan eller vill läsa vetenskapsteori (som är ett sätt att skapa förutsättningar för att förstå hur kunskap produceras), eller att det är ett för högt krav att ställa, bygger på ett fatalt missförstånd. Högskolans grundutbildningar ska förbereda för forskning, inte utbilda studenter till forskare. Efter genomgången utbildning ska man kunna söka sig till forskarutbildningen utan att vara orolig för om man klarar av det, även om man väljer att göra något annat. Och anledningen till det är att grunden för kunskapssamhället utgörs av den breda allmänhetens förståelse för forskarens vardag och forskningens möjligheter samt begränsningar. Undervisning om forskningens teori är inte ett orimligt högt krav att ställa på någon som vill ha en högskoleexamen. Vad skiljer annars högskolan från gymnasiet?
Det krävs inga exceptionella egenskaper för att läsa på högskolan, så alla gymnasieutbildningar borde förbereda eleverna för att kunna ta steget, om och när de vill. Klarar man inte att leva upp till de kraven är man inte betjänt av att få en gymnasieexamen. Jag vet att det är ett kontroversiellt påstående, men kunskapen och den högre utbildningens akademiska kvaliteter är viktiga för samhället och allas vår gemensamma framtid, och det är skattebetalarna som står för kostnaderna för skola och utbildning. Eftersom kunskapen inte talar för sig själv har alla som förstår dess värde ett ansvar att försvara den. Menar vi allvar med talet om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle måste skolan kunna ställa krav på elever, krav som står i paritet med vad som krävs för att klara av att ta sig an den utmaning som högskolan borde utgöra. Utan förkunskaper och höga förväntningar samt hårt och uthålligt arbete klarar man inte av att studera på högskolan. Alla kan dock, om de bara vill. Det är min utgångspunkt och fasta övertygelse. Fast det krävs olika mycket tid och engagemang för olika människor för att leva upp till kraven. Det som bedöms på högskolan är resultatet, inte hur många timmar som lagts ner på arbetet.
Livet är orättvist på många sätt, det måste man bara acceptera. Vissa studenter har lätt för sig, andra har svårt, och vissa dras med nästan oöverstigliga hinder i form av olika diagnoser. Alla har rätt att studera på högskolan och försöka ta en examen, men om kunskapskraven sänks förlorar den högre utbildningen sitt värde och kan med tiden bli obsolet. Går det inflation i betyg och examina riskerar rösterna från de mest ambitiösa studenterna och de som vet mest att drunkna i bruset av alla mer eller mindre relevanta och väl underbyggda åsikter som luftas i den offentliga debatten, vilket drabbar alla, men den som har svårt för sig och som fått kämpa mer för sin examen drabbas hårdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar