Fakta och kunskap är två olika saker och skolans uppgift är att förmedla KUNSKAP, vilket är ett vidare begrepp än fakta som kan vara rätt eller fel. Ordet faktakunskap låter som en olycklig betydelseglidning och hur som helt är det inte en fråga som lämpar sig för debatt eftersom det inte handlar om antingen eller, för eller mot. För några år sedan var det katederundervisning som debatterades och den debatten var minst lika polariserad och antiintellektuell.
Kunskap förmedlas genom undervisning, och inget av begreppen är entydiga. Just det är poängen med en skola, att det är en plats att utvecklas på genom att lära. En skola värd namnet kan inte detaljstyras eller likriktas. Både lärarna och eleverna är unika varelser vars olika personligheten måste få plats för att något lärande ska kunna uppstå. Fakta kan man överföra från en till en annan och det går att kontrollera resultatet, men kunskap är något annat. Kunskap kan man inte googla, den kräver eget engagemang och intresse, vilket läraren bidrar med. Och för att lärarna ska kunna vägleda och fostra eleverna till lärande subjekt som tillsammans med andra utvecklar kunskap måste lärarna få möjlighet till kontinuerlig fortbildning i ämnena de undervisar i.
Talet om faktakunskap förenklar det som är komplext och leder bort från kunskapsskolan som bara kan växa fram i ett samhälle där kunskap har ett egetvärde och bildning är en aktad egenskap. Tanken på faktakunskap passar som hand i handske med en mät- och resultatorienterad skola där betygen fungerar som ett slags valuta. Därför reagerar jag. För att skolan ska kunna bli en kunskapsskola måste samhället förändras, det måste röra sig uppåt i vetandets hierarki, som beskriver på följande sätt i en text jag arbetar med för tillfället.
Från informationssamhället till vishetssamhället
Troligen är det väl mycket att hoppas på att mänskligheten under överskådligt till ska kunna uppnå en generell intellektuell nivå som liknar vishet, men det är definitivt en (hållbar och önskvärd) vision att sträva efter och det finns ingen som helst anledning att slå sig till ro, som individ eller kollektiv, innan man nått dit. För det räcker inte att enskilda, eller några få uppnår målet. Samhällen är helheter och det är den generella nivån som räknas. Det går inte att toppa laget, exportera problemen eller importera expertis eller göra elitsatsningar. Den eller de enda som tjänar på det är den som får del av resurserna som krävs för att nå dit; det finns inga garantier för att kunskap ”sipprar ner”. Det nyliberala experimentet som byggde på ”sanningen” att välstånd sipprar ner har drivit jordens befolkning och miljön nära gränsen för vad systemet klarar av att hantera utan att kollapsa och de enda som tjänat på upplägget är de allra rikaste som blir rikare och rikare, men också färre och färre. Alla andra, och särskilt de fattiga och maktlösa drabbas orimligt hårt. Både kunskap och rikedom växer inifrån och underifrån. Bara genom gemensamma ansträngningar kan ett samhälle flyttas uppåt i hierarkin, och ju längre upp man kommer desto mer arbete krävs för att försvara och bevara tillståndet.Informationssamhällen: Detta är ett samhälle fyllt av motstridigt brus. Det är det samhälle där känslor och individers personliga intressen tas på större allvar än kunskap. Bildning avfärdas av den som vill se detta samhälle förverkligat som ett uttryck för PK. Fakta är viktigt dock, men aldrig viktigare än känslan och bara den fakta som passar ens syften erkänns och tas på allvar. Fakta som går på tvärs mot eller utmanar känslan och den subjektiva övertygelsen tystas eller ifrågasätts. Informationssamhället är historielöst och präglas av allas ”krig” mot alla. Här ses filterbubblor som en rättighet, liksom individens självklara rätt att ignorera all information som inte passar in den på känslor vilandes världsbild som just nu känns mest bekväm. Här är betraktas alla försök att utveckla kritisk förmåga och kraven på analys och fördjupning som ett hot. Informationssamhället ligger vidöppet och har inget som helst inbyggt skydd mot demagoger. Den som kan förföra massorna, egalt hur och med hjälp av vilka metoder eller argument, kan bli en ledare. Den som lovar mest (oavsett om löften är rimliga eller ej) har störst chans att vinna makt och inflytande. Informationssamhället är ett flyktigt samhälle som när som helst kan lösas upp eftersom alldeles för få vet eller bryr sig om vad som gör ett samhälle hållbart och en demokrati funktionsduglig. Blir det inte som man tänkte sig finns alltid någon annan att skylla på, och vågor av rykten sköljer i vågor över samhället och destabilisera alla försök att förändra.
Faktasamhällen: Här finns ett lite bättre kollektivt intresse för vad som faktiskt fungerar. Här undersöker man saker och är noga med att peka på evidens. Fakta är inte samma sak som åsikter, och därför finns ett visst inbyggt skydd mot de mest uppenbara uttrycken för populism. Men den som verkligen vill något kan alltid, med stöd i makt eller annat som säker den kritiska förmågan ur spel, driva igenom sin vilja. Om det inte går att ”ljuga” med hjälp av statistik kan man utesluta vissa fakta och bara redovisa det som stödjer den politik man vill föra. Som en sista, desperat åtgärd kan man också hänvisa till alternativa fakta. Här litar man inte på någon som inte kan peka på evidens, statistik eller som har en källa att referera till. Det som inte kan bevisas kommer aldrig att kunna hemföras, oavsett hur klokt förslaget än är. Kan man bara visa på fakta kan å andra sidan snart sagt allt finna stöd, även om det finns anledning att ifrågasätta den fakta som förslaget bygger på. Här bortser man konsekvent från Humes lag som säger att det aldrig går att sluta sig till ett bör utifrån ett är. Faktasamhället är med andra ord ett slags skensamhälle, en kuliss där allt ser ut att vara i sin ordning med som hela tiden hotar att kollapsa eftersom det är ett samhälle där detaljerna är viktigare än helheten, individen viktigare än kollektivet och försvaret av det man vet viktigare än den kritiska granskningen utifrån olika perspektiv. Här regerar jaglojaliteten och det betraktas inte som ett problem att gå genom livet med skygglappar, i alla fall så länge det inte går ut över åsikterna som jag finner fakta som stödjer.
Kunskapssamhällen: Här finns goda chanser att skapa något hållbart och demokratin är inte allvarligt hotad, men allt är ändå inte riktigt frid och fröjd. Här regerar Sanningen, i bestämd form singular. Fakta är viktigt, men inte vilken fakta som helst. Det kritiska tänkandet är lika viktigt som evidens. Här har man insett att vetande alltid är relaterat till sammanhanget och det finns insikt om att maktordningar påverkar människors uppfattningar om vem och vad som är klokt att lita på. Kunskapssamhället är inom räckhåll, men för att nå dit måste synen på fakta balanseras. Sanningen är inget dåligt mål, men samtidigt är det svårt så det räcker inte att slå sig till ro med att det finns evidens och fakta, för att en utsaga ska kunna sägas vara kunskap krävs att även det som talar mot vägs in. Här har man insett, inte bara inom akademin, att vetenskapen inte kan bevisa något. Majoriteten förstår att vetenskap endast säker kan falsifiera och den kritiska medvetenheten är en högt värderad egenskap i samhällsdebatten. Det bör flaggas för att kunskapssamhället saknar skydd mot utvecklingen mot Artificiell intelligens, som är ett slags variant på eller utveckling av tanken på att människor gör rationella val. Det saknas helt enkelt insikt om och förståelse för det mänskliga.
Bildningssamhällen: Här finns en väl utvecklad förståelse för människan alla olika sidor och förmågor, liksom bristerna och avsaknaden av förmåga. Förståelsen för sammanhangens betydelse är väl utvecklad i hela samhället och kunskapen om skillnaden mellan vad som är komplext och komplicerad, präglar politiken och samhällsförvaltningen. Här samtalar man och debatter används med försiktighet, för det finns en kollektiv, djup insikt om relationen mellan makt och kunskap. Här betraktar man varandras olikheter med försiktig nyfikenhet och förmågan att hålla känslorna i schack är en dygd som alla hjälper varandra praktisera. Världens och vetandets förändring och kunskapens beroende av perspektiv ses här inte som ett problem, utan som en spännande utmaning. Bildningssamhället har kontakt med både historien och framtidens fundamentala öppenhet. Här lever man i nuet, men med kunskap om historiens komplexitet och ödmjukhet inför både framtidens fundamentala öppenhet och både allt det som människan ännu inte vet och det som inte går att veta. Här det inte bara viktigt att undersöka och förstå det som går att nå kunskap om, utan även det som vagt till sin natur beaktas i samtalen om hur samhället skulle kunna bli bättre för fler, hur demokratin kan värnas och hur hållbarheten skulle kunna öka. Här har kunskapen ett egenvärde, liksom både konst och litteratur. Marginaler och tid att tänka mer än ett varv kring saker och ting anses värt att bevara och värna. Ödmjukhet är en egenskap som man förstår värdet av, men för att den rörelsen ska få fullt genomslag krävs att samhället tar ännu ett kliv uppåt i hierarkin.
Vishetssamhällen: Här har samhällets strukturer anpassats till människorna istället för tvärtom, vilket är fallet i alla fall i faktasamhället, men även i kunskapssamhället om det finns kunskap som ger stöd för att det är bättre. Vishetssamhället är hållbart i ordets alla bemärkelser, för här tar man inte bara ansvar för sig själv och de sina, och man är inte bara lojal med mänskligheten som helhet samt floran och faunan som lever i symbios på jorden idag. Här är man lojal även med både de och det som levat här och det som kommer att leva på jorden i den framtid som skapas här och nu av oss som lever här. Insikten om skillnaden mellan komplex och komplicerad är fult utvecklad och implementerad i samhällsförvaltningen och det demokratiska systemet. Här är ödmjukheten och principen om försiktighet fullt implementerad också. Råder någon som helst tveksamhet iakttas försiktighet och inget görs på chans. Känslor finns och är viktiga att lyssna på, men tillåts aldrig ta över. Vidare finns en väl utvecklad, kollektiv förståelse för hur människor faktiskt fungerar, och som sagt systemen anpassas efter detta och bygger inte på önsketänkande. Ett samhälle som strävar efter vishet låter sig vägledas av insikt om tillvarons oöverblickbarhet och här är den kollektiva tacksamheten stor och solidariteten med både medmänniskorna och miljön stor och viktig.
Visst är vishetssamhället en utopi, och det finns självklart inga renodlade samhällen. Samhällen är alltid blandningar, men detta är ett slags grov karta att orientera sig i verkligheten med hjälp av och ett verktyg för att främja tillit och klokskap som gör att samhället rör sig uppåt i kunskapshierarkin. Det finns dock en mycket oroande glidning, både här hemma och ute i världen, neråt i hierarkin. Informationssamhället framstår allt mer som ett hot att ta på allvar, och faktasamhället utmanar tydligt kunskapssamhället som har allt svårare att hävda sig i takt med att tiden att tänka kritiskt och reflektera försvinner när ekonomin allt mer placeras i centrum. Bildningssamhället har aldrig funnits på riktigt, men det var fortfarande något man strävande efter på 1990-talet. Vishetssamhället går nog för de flesta att föreställa sig, men det är och kommer troligen att vara en utopi att sträva efter, liksom ett samhälle som är väl integrerat och kan härbärgera mångfald. Med tanke på hur det ser ut i samhället och vad som händer i världen är det viktigt att inte sluta tro på att vishet och mångfald som möjligheter. Om många vill och gör vad som krävs är ett annat samhälle alltid möjligt, även om det inte går att styra en så pass komplex helhet mot på förhand uppgjorda mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar