Redo för nästa steg?

Börjar så smått tröttna på semester och ledighet. Ett bra tecken, för så har det långt ifrån alltid varit. Även om jag inser att jag behöver och också kan vara ledig är jag dålig på det. Och den här märkliga sommaren har inte gjort det enklare att finna sig tillrätta. Men det handlar om andra saker också, en rad olika saker. Jag börjar så smått göra mig redo för att träda in i en ny fas i både arbets-, privatlivet och som intellektuell. Jag har en massa projekt att ta tag i när arbetsåret inleds och som människa känner jag mig lite som en förpuppad fjäril som står i begrepp att veckla ut vingarna. Oro blandad med förväntan och otålighet gör det svårt att samla tankarna. Idag promenerar jag i solen och känner livsandarna pulsera i blodet.

Igår nådde jag ett slags lågvattenmärke. Vill inte gå in på varför, men det handlade som så många gånger tidigare i livet om att låtit mig förminskas och förnedras. Idag när jag ser tillbaka på det som hände och den jag var är det dock med stolthet, för jag sänkte mig inte till den pinsamt låga nivån jag mötes med. Oviljan (oförmågan?) att förstå hur jag tänker och personangreppen får stå för den som valde att agera på det sättet. Jag ville inte debattera, men jag ställde en del kritiska frågor. Visst fick jag svar, men bara mellan raderna. Mitt problem är att jag har svårt att värja mig från personangrepp. Ärren efter såren jag fick i skolan finns kvar. Jag klarade dock provet, och väljer att se det som ett slags examen i livets hårda skola. Jag sa inget jag behöver ångra, och om hen inte ångrar det hen skrev om mig är det mest synd om hen. Den som i brist på argument väljer att smutskasta budbäraren är ynklig och förtjänar inget annat än att ignoreras. Jag läser Seneca och jobbar på min stoiska inställning till livet. Tiden läker alla sår och för varje år som går det snabbare och snabbare att komma tillbaka, starkare och starkare för varje gång.

Jag blir bättre och bättre på att kanalisera kraften i känslorna in i mitt tänkande och skrivande. Mina kommande bokprojekt vinner på det som hände, det vet jag och det fyller mig med tacksamhet och tillförsikt, men också rastlöshet. Det är kluvet, så jag beger mig ut i solen och sensommarens grönska igen och återkommer med fler tankar imorgon. Och inom kort återgår bloggandet till sin vanliga lunk.