Recension av: Cells in Culture, Cells in Suspense. Practicies of Cultural Production in Foetal Cell Research.

Cells in Culture, Cells in Suspense. Practicies of Cultural Production in Foetal Cell Research.

Andréa Wiszmeg

 

Jag är en varm vän av monografier, låt mig börja recensionen med de orden. Jag värnar det lite längre och sammanhållna vetenskapliga formatet som förfärande snabbt överges till förmån för kortare artiklar. Den utvecklingen oroar mig. Men om man nu ska skriva en sammanläggningsavhandling ska man göra det på det föredömliga sätt som Andréa Wiszmeg gjort. Recensionen av avhandlingen följer bokens disposition och är en mix av innehållsbeskrivning och analys. 

 

Läsarens intresse väcks på ett bra sätt av introduktionen till det fenomen eller objekt som utgör studiens fokalpunkt: stamceller extraherade från aborterade foster. Därefter introduceras läsaren i det mångfacetterade och mångdisciplinära fält som vuxit fram och som på olika sätt relaterar till det bio-objekt som cellerna kan ses som. Bio-objekt är ett begrepp som används för att förstå biologiska artefakter som utmanar våra uppfattningar om natur/kultur, levande/död, skapad/funnen och så vidare. Bio-objektens mening är flytande och kunskapen om det är föränderlig; det fungerar som ett slags medium mellan en lång rad olika delar av samhället och vetenskapen. Eftersom cellerna har regenerativa egenskaper och agens utmanas även föreställningar om vad som är del och vad som helhet på ett tankeväckande och intressant sätt. Inte minst väcker dessa objekt en rad etiska frågor. Wiszmeg har med sitt val av fokus i avhandlingen utvecklat ett nytt sätt att bedriva forskning om kultur med utgångspunkt i mellanrummen som finns överallt men som ofta ignoreras. Här används inte bara rörligt sökarljus, det är dessutom en studie av rörelse och förändring. Avhandlingen handlar inte bara om ett kulturellt fenomen, här skapas också förståelse för tillblivelse av kunskap. Syftet med avhandlingen är att med hjälp av kulturanalys studera transformationen av embryonala celler till terapeutiska metoder samt hur mening och kunskap uppstår i den processen.

 

Teorierna som används i studien handlar om och är skapade för att hantera transformation, flexibilitet och uthållighet på olika sätt. Fokus riktas mot gränser, tillblivelse och det som händer mellan. Bio-objekt är ett slags gränsobjekt. Wiszmeg visar prov på kunskapsteoretisk mognad och kritisk självständighet genom att inte ansluta sig till någon skola, här visas istället prov på en väl utvecklad förmåga att arbeta eklektiskt i sann etnologisk anda. Avhandlingens empiri har samlats in med klassiska etnologiska fältarbetsmetoder: intervjuer (både semi-strukturerade och fokusgrupper) och observationer. Både labbpersonal, patienter och anhöriga har intervjuats och observerats. Avhandlingens empiriska material består av dokument och riktlinjer hämtade från Sverige och EU, 250 sidor fältanteckningar från observationer av arbete i laboratorier och olika typer av möten samt transkriptioner av intervjuer med forskare som arbetar med cellmaterialet (eller bio-objekten). Både teorivalet och metoden visar prov på en väl utvecklad förmåga att arbeta mångdisciplinärt och genom att fokusera på gränser och det som händer mellan skapas en förståelse för både vetenskapens möjligheter och begränsningar samt det ämne som studeras. Wiszmeg använder ordet kristallisation för att beskriva arbetssättet och jag tycker hon lyckas i sin ambition att belysa kunskapens inneboende skillnader och mångfald. Med inspiration från Donna Haraway och Karen Barad har Wiszmeg utvecklat ett diffraktivt angreppssätt, som skapats för att fånga mångfalden och beskriva öppenheten i tillblivelseprocesser av kunskap. Metoden beskrivs med hjälp av en träffande metafor genom att liknas vid att söka sig fram i ett mörkt rum med hjälp av en blindkäpp som omväxlande hålls i ett fast och ett löst grepp. Efter genomgången av teori och metod finns ett avsnitt med rubriken Etnografiskt mellanspel. Här gläntas på dörren till laboratorievärden och arbetet som utförs där beskrivs pedagogiskt med både ord och bilder. Därefter gås tidigare forskning igenom, både internationell och svensk. Wiszmeg visar här prov på både beläsenhet och förmåga att röra sig mellan olika vetenskapliga discipliner, utan att tappa kontakten med etnologin som ju är det ämne som avhandlingen läggs fram inom.

 

Artiklarna presenteras därefter kort, men de finns också publicerade i sin helhet längre fram. Artikel 1 har titeln: ”Medical need, ethical skepticism: Clashing views on the use of foetuses in Parkinson’s disease reseach. Den handlar om etiska dilemma kopplade till hanteringen av aborterade foster. Här lanseras begreppet magkänsloetik, som är resultatet av analyser av samtal i olika fokusgrupper kring etiska dilemman som ämnet väcker. Det visar sig att forskarna som inte drabbas utgår mer från sin magkänsla när de resonerar kring etiken, än patienterna som har sjukdomen. Artikel 2, ”Cells in suspence: Unboxing the negotiations of a large-scale cell transplantation trial.” Här fokuseras på att förstå labbkulturen och hur den påverkar kunskapen om cellmaterialet. Kunskapens tillblivelse och dess karaktär av förhandling mellan en lång rad olika, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer analyseras. Wiszmeg visar här hur osäkerheten som forskningen oundvikligen måste hantera eftersom man bryter ny mark har gjort att det utvecklats ett slags koreografi som får aktörerna som kunskapen växer fram mellan att fungera tillsammans. Den 3e artikeln har titeln, ”Transforming trash to treasure: Cultural ambiguity in foetal cell research”. Här riktas fokus mot forskarnas olika sätt att hantera etiska dilemman som arbetet med aborterade foster och patienter med allvarliga neurologiska sjukdomar reser och som måste hanteras på daglig basis och med utgångspunkt i situationerna som uppstår där och då. Forskarna som handhar cellmaterialet agerar i ett slags liminalt mellanrum, vilket påverkar kunskapen som av nöden bygger på koncensus i praktiken men ger samtidigt upphov till kulturell ambivalens. Artikel 4: ”Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work” handlar om olika forskares olika sätt att arbeta med biomaterial. Wiszmeg skapar här förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör genom att utgå från ett diffraktivt perspektiv istället för ett reflexivt. Det handlar om att inte ta skillnad för given utan om att undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. 

 

Avhandlingen avslutas med ett avsnitt där författaren reflekterar över avhandlingens kunskapsbidrag, och det är ett mycket läsvärt avsnitt som även någon som inte läst resten av boken eller någon av artiklarna kan ha behållning av. Och just det tycker jag visar på styrkan i avhandlingen. Wiszmeg har inte bara tagit sitt forskarkörkort, utan också visat prov på kreativ förmåga och hantverksmässig skicklighet genom att på ett överskådligt och pedagogiskt samt välskrivet sätt presentera ett gediget arbete fyllt av viktig och värdefull kunskap, inte bara om arbetet med cellmaterial i labbet utan även om förutsättningarna för kunskapsproduktion generellt. Med sin metod och sätt att skriva och analysera det etnografiska materialet synliggör Wiszmeg den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar all forskning och alla kulturella sammanhang. Perspektivet som anläggs i avhandlingen ger en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår och hur förståelsen för vetenskap i allmänhet kan utvecklas, och dessutom hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre, vilket inte minst i spåren av COVID-19 behövs. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet, liksom förståelsen för förändring som Wiszmeg visar prov på i sin avhandling är samhällsbyggande och hållbarhetfrämjande intellektuella egenskaper som förtjänar att spridas utanför etnologiämnet.

 

Jag har försökt att finna något att kritisera, och det finns säkert saker som kan göras bättre, det finns det alltid, men Cells in Culture, Cells in Suspense är som jag läser den inte en avhandling som hävdar att forskning visar något bestämt, det är istället en studie av förutsättningarna för kulturell förändring och kunskapsproduktion mellan olika aktörer och mellan akademin och samhället, vilket gör att det inte finns några kategoriska påståenden som behöver granskas. Kunskapen som förmedlas i avhandlingen är av en mer öppen och sökande karaktär, vilket är precis vad som behövs för att förstå och lära sig hantera den komplexa och snabbt föränderliga värld vi lever i. Jag ser därför ingen mening med att söka med ljus och lykta efter fel och brister för sakens skull. Avhandlingen är i mina ögon mycket gedigen och lever mer än väl upp till kraven som rimligen kan ställas på en doktorand. Wiszmeg påminner dessutom om och visar även hur användbar och viktig den etologiska kompetensen är, både inom den akademiska världen och i samhället och kulturen som vi alla både delar och är del av.

 

Eddy Nehls/Lerum