Medborgarnas förmåga att ta ansvar, på riktigt, är helt avgörande för demokratin. Så som samhället kommit att utvecklas spelar det dock tyvärr allt mindre roll för individen om hen kan eller faktiskt tar ansvar. I vår moderna, sköna, nya värld går det alltid att skylla på andra när det uppstår problem eller inte blir som man tänkt. Politikerna visar med väljarnas goda minne vägen genom att aldrig tala om sin egen politik, bara om regeringens påstådda misslyckanden. Den som är argast och mest missnöjd uppfattas som pålitlig, delvis beroende på att oppositionen får alltid får stå oemotsagd i TV, medan våra folkvalda ministrar och myndighetspersoner grillas och ställs till svars för problemen i samhället. Trots att det parlamentariska läget är hopplöst läggs allt ansvar på sossarna, som många människor skoningslöst hatar och skyller alla problem på; om det nu inte är invandrarnas fel.
Jag har i princip slutat titta på nyheterna och undviker sociala nätverk. Avsaknaden av förståelse, bristen på insikt och oförmågan samt ointresset för att ta eget ansvar skrämmer mig. Efterfrågan på starka ledare som tar beslut över medborgarnas huvuden växer. Skyller de bara på invandringen och lovar de bara sänkt skatt spelar ingenting annat någon roll. Efter fyra år med Trump kan fortfarande närmare hälften av väljarna i USA tänka sig att rösta på honom. Det säger allt. Och här hemma har vi SD, som lockar till sig nazister som får höga poster och avslöjas på löpande band och vars ledare säger sig sakna kunskap om allt. Lovar man bara stängda gränser, återvandring och sänkt skatt belönas man med fina siffror i opinions- och förtroendemätningarna. Kina förtrycker minoriteter och vill minska friheten i Hong-Kong, Ryssland stiftar lagar mot homosexuella. Brexit hade aldrig genomförts om inte invandringsfrågan ansetts vara så viktig. Rädsla för det främmande och sänkt skatt är den enda frågorna som mobiliserar massorna.
Hårdare straff är universallösningen på alla problem eftersom det tvingar andra att ta ansvar, och stängda gränser låter tryggt eftersom man tänker sig att hotet kommer utifrån. Trots att det inte stämmer är det så många tänker och den politiken man önskar sig. Sänkt skatt lanseras med argumentet att människor är vuxna att ta ansvar för sitt liv. Det sägs att individen vet sitt eget bästa, men efterfrågan på den typen av lösningar (givet så klart att vi bor i en demokrati) visar på motsatsen. Det enda skattehatarna önskar sig är mer pengar i plånboken. När allt fler drömmer om ett liv utan eget ansvar infantiliseras samhället, vilket får politiker som talar om komplexiteten i allt samhällsbyggande, som verkligen vill gå till botten med problemen genom att gå till val på en politik som bygger på väl underbyggda och långsiktigt hållbara förslag, att framstå som annorlunda och därför skrämmande.
Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder. Idag är det munskydd och lock-down som debatteras, imorgon kan det mycket väl vara universiteten. Därifrån stupar det brant nerför. Det slutar inte brinna i Kalifornien, Sibirien eller Australien bara för att vi blundar för klimatförändringarna. Kriget i Syrien upphör inte för att vi stänger gränsen. Och sänkt skatt leder inte till ökat ansvar, bara till att klyftorna och känslan av hot utifrån, vilket gör efterfrågan på populistiska politiker ännu större. Förnekelse leder till att problemen skjuts på framtiden och i väntan på enkla lösningar och starka ledare ökar de. Oppositionsindignation känns kanske bra för stunden, men den bygger inga demokratier och gör inte samhället hållbart.
Strindberg hade rätt, det är synd om människorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar