Jag minns 7

Jag har spenderat enormt mycket pengar på kaffe ute på lokal, och det har varit värt varenda öre. Där, upptäckte jag, i sorlet av röster, kan jag (oftast) läsa och tänka. Utan caféer, känns det som, hade jag aldrig tagit någon examen och aldrig blivit forskare. Fortfarande sitter jag på café, men inte riktigt lika ofta som när jag var student. Givetvis beror det på att mitt arbete ser annorlunda ut, men det beror också på att utbudet av caféer har förändrats.

Jag minns första gången jag satt ensam på ett fik. Det var ovant och kändes högtidligt. Ganska snabbt blev det en vana och det var då jag insåg att läsningen fungerade bättre där än hemma. Då blev det en vana. Tyvärr är det bara Ahlströms (på Korsgatan i Göteborg) och Jungrens (på Avenyn) samt Fröken Olsson som är kvar av fiken jag frekventerade. Braütigams, med sina ekpaneler och kristallkronor har blivit pub. Norrlands Nation (på Västra Hamngatan) flyttade och blev Klara som sedan också blev pub och nu är nedlagd. Petersens (på Korsgatan) är borta, och Flygarns Haga (på Vasagatan) och Tvåkanten (på Avenyn) har blivit restauranger. Förändring är oundvikligt, men jag blir nostalgisk när jag tänker på de olika ställenas unika atmosfär. En timme på varje fik satt jag, sedan flyttade jag vidare. Ibland hann jag med fyra fen fik innan jag hamnade uppe på Humanisten eller Samvetet innan kvällsföreläsningarna. Jag började nästan alltid på Ahlströms eller Jungrens, och sedan gick jag vidare.

Det jag minns är de olika ställenas unicitet. Borden, stolarna, personalen, allt såg olika ut på respektive ställe. Idag finns det fler fik än någonsin, men utbudet är minimalt. EspressoHouse och Condeco dominerar och varje ställe på respektive kedja är exakt det samma. Det gör det tråkigt att gå på fik och jag får inte den stimulans jag behöver. Kaffe har blivit bussines.

Jag minns mornarna på Ahlströms. Jag var ofta där när de öppnade och ibland vara det bara jag där. Sedan kom gubbarna som satt och tjötade, och därefter den övriga publiken. På Jungrens satt jag helst vid fönstret mot gatan, och där fick man vara beredd att dela även ett bord för två eftersom det var så litet. Jag minns tanterna på Köttbullekällaren och husmanskosten på Köttbullecaféet. Innan 7ans Ölhall fick rättigheter för starköl satt jag där och läste ibland i den slitna lokalen. Jag har glömt vad det hette, men på baksidan av Hotell Avalance, där det nu ligger ett Le petite France, fanns ett fik som jag ofta satt på. Så många minnen, inte bara av olika fik utan av en helt annan värld.