Jag längtar efter att få läsa sagor igen. Som morfar kan det ju inte bli lika regelbundet som när jag läste för min egna barn, men jag hoppas ända kunna visa Hilding in i litteraturens fantastiska värld. Mina egna barn kunde jag forma på ett annat sätt än ett barnbarn, men jag vill öppna dörren till bildning för honom. Det kommer att vara min roll. Hans andra mor- och farföräldrar får visa honom annat. Det är så livet fungerar.
Jag vill gå på museum med mitt barnbarn och ta med honom på resor. Liksom med mina egna barn är det tiden efter att han lärt sig gå och tala som jag ser fram emot. Jag vill lära känna honom och jag hoppas även kunna lära massor om livet av honom; på ett sätt som inte var möjligt att göra som förälder, eftersom jag då var mitt uppe i mitt eget liv och ansvaret för mina egna barn var mer totalt. Han bor inte i närheten och växer upp i en helt annan värld än den jag växte upp i.
Livet har olika faser och barnbarn är ett tecken på åldrande, vilket jag inte bara accepterar utan välkomnar. Jag ser inte värdet av att vara ung för evigt. Varje fas i livet har sina för- och nackdelar. Och varje ny roll man går in i är just ny och måste man lära sig hantera på sina egna premisser. Det håller en allert och är lärorikt. Lärande hjälper en hantera livet. Varje dag är ny och innehåller problem som måste lösas där och då.
Mina egna föräldrar är än så länge pigga, men livet har sin gång och så kommer det inte vara för evigt. Jag ser även det som en möjlighet att lära. Genom att ta del av deras upplevelser kan jag förbereda mig på den fasen i mitt eget liv. Mina barn har sin egen relation till mina föräldrar och jag hoppas kunna få det till mitt barnbarn. Samtidigt är det viktigt att gå helt upp i Hilding och eventuellt kommande barnbarn, att inte glömma mina egna barn som nu är vuxna. Vi utgör alla en föränderlig, dynamisk helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar