Hur jag lärde mig läsa

Läsande är något jag kämpat med med i hela mitt liv. Ingen talade om dyslexi när jag växte upp, men jag märkte ju att det var svårare för mig än för många andra. Jag har funderat jättemycket på varför jag inte gav upp och tror att svaret på den frågan är att läsande sågs som en självklarhet både i mitt hem, i skolan och samhället jag växte upp i på 1970-talet. När mamma läste för mig uppstod bilder i huvudet och berättelsen fick liv, men när jag läste själv var det oftast platt och intetsägande. Om det hade funnits ljudböcker hade jag kanske valt att lyssna istället för att läsa, men idag är jag tacksam för att det inte var något jag behövde ta ställning till. Att LÄSA är väsensskilt från att lyssna. Visst kan man få en känsla för rytm och språk, men det skrivna språket är och måste vara något annat än det talade. Förmågan att läsa är en nyckelkometens för bildning och analys och måste därför värnas.

Radioföljetonger och dramatiseringar av böcker lyssnade jag massor på som barn. Det var så jag kom till insikt om vad som dolde sig bakom bokryggarna och mellan pärmarna. Till slut blev frustrationen över att läsandet inte vara lika självklart för som för mina kompisar tillräckligt stor för att jag skulle tvinga mig att läsa, och när jag väl började och höll ut fann jag tillslut den första boken som jag slukade: Bröderna Lejonhjärta. Då fick jag självförtroende och ork att kämpa vidare och visste jag vad jag letade efter. Idag går det lite lättare, men läsandet är fortfarande en kamp.

Just för att det varit och fortfarande är en kamp för mig är det extra viktigt för mig att försvara boken och bokläsandet. Jag tror inte ett ögonblick på att pappersboken är passé, den har en viktig roll att fylla i alla samhällen med kunskaps- och bildningsambitioner. Att ersätta läsande med lyssnade är förödande för ungas intellektuella utveckling. Ljudboken är ett komplement, inte en ersättning. Skolan och lärarna måste få tid och möjlighet att skapa förutsättningar för att hjälpa och motivera både barn med dyslexi och barn utan, att kämpa för att tillägna sig och utveckla förmågan att LÄSA.

Kan man inte läsa blir det svårt att skriva och om denna oförmåga sprider sig i samhället fördummas samhällsdebatten genom att reduceras till ett evigt twittrande där ingen lyssnar på varandra och där bara det som väcker starka känslor når spridning.