Akademisk kvalitet är något annat än kvalitet i bilbyggarbranschen eller servicesektorn, ändå arbetas det med kvalitet på exakt samma sätt över hela linjen och i alla samhällssektorer, vilket oroar mig mer än jag orkar tänka på egentligen. Det faktum att även allt fler akademiskt utbildade människor, som borde veta bättre, ger upp och anpassar sig till förändringen och därmed driver på avakademiseringen av högskolan är ett illavarslande tecken, ett slags vetenskapens motsvarighet till klimatförändringarna.
Mitt problem, som inte borde vara ett problem, inte i ett kunskapssamhälle, är att jag inte kan bry mig om betydelseglidningen som går allt snabbare i dagens akademi. Jag reagerar instinktivt på alla krav och måsten som dels utarmar högskolans akademiska kvaliteter, dels försvårar och ibland till och med hindrar mig att utbilda studenterna i självständigt, vetenskapligt tänkande, vilket är mitt uppdrag. Arbetet som lärare på högskolan är svårt redan som det är eftersom studenterna som kommer till högskolan idag har andra förväntningar än förr. Dagens unga är fostrade i en skola vars syn på kvalitet också har förändrats och de vet inget annat, dessutom har deras förkunskaper försämrats under alla år jag varit lärare, först sakta och på marginalen men på senare tid oroväckande snabbt. Allt detta hänger ihop, det handlar inte om olika förändringar i olika samhällssektorer utan om olika konsekvenser av en och samma förändring, som är en konsekvens av betydelseglidningen rörande begreppet kvalitet.
Ett dagsaktuellt och skrämmande exempel på det jag skriver om och varnar för är det som just nu händer på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm, där man mitt under brinnande pandemi säger upp personal för att sänka kostnaderna och löser de akuta problemen genom att ta in hyrpersonal. Karolinska är ett AKADEMISKT sjukhus, vilket borde borga för en alldeles speciell kvalitet, men där liksom överallt annars driver man igenom effektiviseringar; eller det är så det heter, men det är en eufemism för nedskärningar och kostnadssänkningar (och just i fallet med NKS handlar det inte ens om sänkningar av några kostnader utan om ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar). Trots att behovet av vård och skola samt högre utbildning är stort och kommer att öka i framtiden får dessa verksamheter för varje år MINDRE pengar att röra sig med för att få verksamheten att fungera. Trots att alla vet att vård och utbildning inte går att effektivisera och även om alla inser att kvaliteten i verksamheterna oundvikligen blir lidande accepteras förändringarna, både som anställda och samhällsmedborgare.
Kunskap är en kvalitet i sig, en ömtålig och dynamisk kvalitet som uppstår och utvecklas mellan lärare och elever i grundskolan och studenter och lektorer på högskola. Finns inte tiden och förståelsen för komplexiteten i uppdraget blir kunskapen lidande, och problemen som börjar redan tidigt i skolan fortplantar sig och anrikas likt miljögifter i systemet. Effekten av kostnadssänkningarna blir att lärare måste välja mellan att arbeta mer (offra sina liv och relationer) eller göra avkall på sina ambitioner. Valet är givetvis enkelt, men många lärare väljer ändå att försöka värna kunskapen, eftersom det var därför de blev lärare, vilket gör att de bränner ut sig. Hur skulle deras arbete kunna EFFEKTIVISERAS? Även om lärare kunde tala snabbare för att på det sättet fylla föreläsningarna med mer innehåll har elevernas och studenternas rent mänskliga förutsättningar att lära inte förändrats, och det kan inga digitala verktyg i världen göra något åt. Läsandet och skrivandet liksom seminarieverksamheten som utgör basen i all högre utbildning tar lika lång tid nu som i alla tider, och när tiden som finns att tänka, läsa och skriva (det vill säga förbereda och fortbilda sig, vilket är en förutsättning för att kunna bibehålla lärarkompetensen) utarmas den akademiska kvaliteten.
Försöken att införa olika nyckeltal, som betyg till exempel, och fokusera på mätningarna av dessa, leder bara till att problemen sminkas över. Akademiska kvaliteter går nämligen inte att definiera i detalj och följaktligen går det inte att kvalitetssäkra eller målstyra verksamheten, vilket är förutsättningar för effektiviseringen. När högskolan fokuserar på produktion av nyckeltal ger det upphov till resultat som kan mätas och jämföras och det går att införa åtgärder som leder till att resultaten förbättras, men eftersom kunskap och lärande inte fungerar på det sättet leder detta arbete till att akademin blir mindre och mindre akademisk för varje år som går, samtidigt som den administrativa apparaten blir större och kostnaderna för denna ökar, vilket gör att pengarna som finns för undervisning i budgeten minskar ännu snabbare än de sjunkande ersättningarna.
Det finns inga genvägar till kunskap och lärande. Och akademisk kvalitet är inte ett mål utan själva förutsättningen för att högskolan även i framtiden ska vara just en HÖGSKOLA. Om den svenska skolan ska kunna återupprättas och bli en kunskapsskola igen, och det måste den om den högre utbildningen ska kunna bli akademisk, behöver vi göra upp med vanföreställningarna som gör det möjligt att montera ner bärande samhällsfunktioner som vård och skola samt forskning och högre utbildning. Finns varken tid eller förståelse för vad som kännetecknar KVALITET i den akademiska världen blir det omöjligt att värna kunskapen och det kritiska tänkandet som är akademins adelsmärken. Det kan ingen managementkonsult i världen ändra på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar