Verkligheten som brist eller överskott?

Ontologi är ett samlingsbegrepp för teorier om verkligheten och dess beskaffenhet. Eftersom vi lever i den värld vi lever i och det inte går att ställa sig utanför den, för att på det sättet jämföra olika teorier om verkligheten, kommer alla diskussioner om ontologi att vara teoretiska. Det finns inget sätt att nå en objektiv förklaring och därför är det meningslöst att strida om vem som har rätt; man får helt enkelt välja uppfattning, och sedan vara konsekvent i sitt tänkande. Att blanda teorier som bygger på olika ontologiska uppfattningar är ointellektuellt, lite som att hävda att ett plus ett är tre och hänvisa till sin egen genialitet och att den som kritiserar det uppenbara inte förstår.

Det finns många olika ontologier, men i princip handlar det om två diametralt olika varianter. Den ena bygger på att verkligheten kännetecknas av brist, och att förändring drivs av ett slags strävan efter fullbordan eller en enhet som gått förlorad. Den andra bygger på att verkligheten kännetecknas av överflöd, och att förändring är ett resultat av slump samt att framtiden är öppen. Bristontologier har en teleologi medan ontologier som bygger på överflöd och tillblivelse är öppna och obestämbara. Därför är ontologierna oförenliga och alla försök att förena dem omöjliga.

Genom filosofihistorien löper dessa två ”skolbildningar” parallellt och många vetenskapliga och intellektuella konflikter bottnar i okunskap om ontologiska skillnader i tänkandet. Platon är en representant för bristontologi och hans metod, dialektik, är ett sätt att söka kunskap om Sanningen och det som är perfekt i idévärlden men ofullständigt i sinnevärlden. Hegel och Marx, som båda ser på världshistorien som en teleologisk rörelse mot fullbordan, är senare tänkare som verkar i samma tradition. Även Freud, som försökte förstå människans psykologi, utgick från ett slags bristtänkande. Hans lösningar på analysandernas problem går ut på att återskapa en förlorad harmoni som ytterst bottnar i längtan tillbaka till livmodern. Det går inte att säga att någon av dessa tänkare har fel, men det är som sagt viktigt att inte blanda äpplen och päron. Hegel och Freud är oförenliga med mitt sätt att tänka eftersom jag utgår från en ontologi som bygger på överflöd och tillblivelse. Att förena Deleuze med Freud låter sig helt enkelt inte göras, och den som framhärdar avslöjar sin okunskap och bristande förståelse för filosofins elementa.

Mellanrum och slump är centrala faktorer i min förståelse av kultur och kulturell förändring, just eftersom jag utgår från en ontologi som bygger på överflöd och tillblivelse. Min utgångspunkt är att framtiden är fundamentalt öppen och hela tiden i tillblivelse. Förändringen liknar evolutionen och strävar inte efter något mål eller efter att förenas med något som gått förlorat. Jag tar därför avstånd från alla tankar på framsteg. Det jag söker är förståelse, dels för processen som sådan, dels för förutsättningarna för balans och jämvikt.

Särskilt om det går snabbt och man väljer att debattera filosofi är det lätt att blanda bort korten och få det att framstå som man är ett geni som förstår det ingen annan förstår. Debatten bygger på en bristontologi som ser Sanningen ett förlorat idealtillstånd, och den dialektiska metoden bygger på tanken att det bästa argumentet alltid vinner. Därför kan den som vinner debatter föra samman olika men i grunden inkompatibla teorier och i kraft av vinnaren skriva om historien.

Jag försöker så gott det går att vara konsekvent i mitt tänkande och i boken jag jobbar med hoppas jag verkligen att jag inte blandar tänkare och teoretiker med olika ontologiska utgångspunkter, men det är svårt och jag är ödmjuk inför det faktum att jag kan ha fel. Och jag har valt samtalet som metod eftersom fler som tänker tillsammans har större chans att finna både problem och förtjänster i ett idébygge. Samtalet är en konsekvens av ontologin och bygger på tanken att man inte måste komma överens eller sträva efter Sanningen. Jag söker kunskap och förståelse, inte makt och inflytande. Jag försvarar inte mina resultat eller den ontologi jag utgår från, jag vill ha kritik eftersom det hjälper mig att tänka bättre.